Så är jag då i Indien. Ett land jag har velat åka till sedan jag som liten såg TV-serien "Elefantpojken" och läste Djungelboken. Det känns både stort, annorlunda men ändå väldigt bekant. När vi landade igår morse var det så dimmigt att planet knappt hittade fram till gaten. När dimman sedan lättade förstod vi att dimman inte bara bestod av vattenånga, utan även av alla eldhärdar och alla bilar och lastbilar som startade upp sin verksamhet för dagen.
Vi, det är Svensk-Indiska parlamentariska föreningen i Riksdagen. Sammanlagt är vi åtta stycken och som av en händelse alla moderater, trots att föreningen är tvärpolitisk.
Det som slog mig först var de allstädes närvarande poliserna och militärerna. Sedan bombattentatet i Bombay förra året har säkerheten höjts markant i landet. Konflikten mellan Pakistan och Indien är en känslig fråga, vilket är tydligt om man för den på tal.
Mitt andra intryck var alla dessa människor överallt. Fattiga och rika, om vartannat. Heliga kor, hundar och småbarn likaså. Och för att inte tala om all denna trafik, vilket i mångt och mycket påminner om hur italienarna kör. Åtminstone i det frekventa användandet av signalhornet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar