Visst måste vi diskutera NATO

Förra året fyllde försvarsalliansen NATO 60 år. Samarbetet sjösattes genom undertecknandet av det nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Mycket har hänt sedan dess. Omvärlden har genomgått stora förändringar vilket naturligtvis har inneburit att försvarssamarbetet har utvecklats över tid. Inte minst har Sveriges roll förhållande till organisationen successivt stärkts. Under kalla krigets dagar så var Sveriges kontakter med NATO få och de som togs var topphemliga. Det var ytterst känsligt att ens antyda att Sverige på något sätt hade verksamhet som kunde förknippas med organisationen. Idag ser vi att förutsättningarna är helt annorlunda. NATO har genomgått en enorm utveckling under de sista tio åren. Två av tre svenska militära övningar genomförs nu tillsammans med NATO-länder. Nio av tio svenska soldater står under NATO-befäl. Försvarsmakten genomförde 2009 totalt 61 övningar, endast 14 av dem nationella. Känslan är att den stora förändring som detta innebär inte direkt har marknadsförts till svenska folket. Där hittar vi möjligtvis en av förklaringarna till att synen på ett Nato-medlemskap i dagsläget hos en majoritet bland den svenska befolkningen är något ljummen Sverige har alltså ett intensivt samarbete med NATO utan att för den skull innefattas av några försvarsgarantier. Vi ger alltså en hel del, lär oss mycket och utvecklar vår egen förmåga utan att egentligen dra nytta av vad ett fullvärdigt medlemskap skulle ge. Det är inte helt optimalt. Med ett medlemskap skulle våra möjligheter att påverka NATO:s politiska roll öka avsevärt. Förutsättningar för ett svenskt NATO-medlemskap är naturligtvis att det finns en bred parlamentarisk majoritet och ett folkligt stöd. En förändring av detta omfång måste vara djupt förankrat i en politisk process. Beslutet om att gå med i NATO måste vara tillräckligt starkt för att hålla ihop oavsett parlamentariskt läge. I dagsläget finns inte det stödet. Tyvärr har inte oppositionen anpassat sin politik efter nya förhållanden utan väljer att hålla fast vid en linje som måste betecknas som otidsenlig. För mig är det självklart att man som politiker har ett ansvar att driva opinion för det man tycker är rätt och riktigt. Vi behöver åtminstone lyfta fram verkligheten som den ser ut idag och ge svenska folket en möjlighet att fatta sitt beslut på rätt bevekelsegrund. Min uppfattning är att ett formellt NATO- medlemskap skulle stärka Sveriges intressen sett ur flera aspekter - inte minst ur trygghets- och säkerhetssynpunkt. Moderaterna har ett partibeslut som tydligt deklarerar att den långsiktiga ambitionen är ett medlemskap. Det är dit vi måste sträva. För Sveriges bästa. Läs Ulf Henricsons och Annika Nordgren Christensens debattartikel i dagens SVD