Berättelsen får aldrig tystna

Bilderna av alla de män, kvinnor och barn som föll offer för nazismens illdåd kommer aldrig att suddas ut. Denna svarta fläck i mänsklighetens historia finns för alltid fastpräntad i våra minnen. Idag på Förintelsens dag minns vi de som föll offer för ondskans ideologi. Samtidigt är det en dag för hyllande av hjältarna som räddade tusentals människor undan en säker död. En av dessa var Raoul Wallenberg.

I år är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes. Sommaren 1944, när kriget hade vänt och nazisterna blivit allt mer desperata, trycktes över 400000 judiska ungrare in på tåg och sändes iväg mot det som för de flesta kom att bli den eviga slutstationen. Raoul Wallenberg arbetade då som legationssekreterare vid den svenska ambassaden i Budapest, Ungern. Han kunde helt enkelt inte stillatigande se på när förintelsens hantlangare slog sina klor i alla oskyldiga människor och forsla bort dem.

Wallenbergs enträgna arbete med att utförda svenska skyddspass till den resterande judiska befolkningen i Ungern räddade tusentals från att bli placerade på dödens tåg. Min far var ungrare och bodde som tonåring i Budapest vid den här tiden. Han hade sett bortforslingarna med egna ögon, ville helst inte prata om det och det var tydligt att dessa minnen smärtade. Jag minns hur hans ansikte mörknade när vi talade om judeförföljelserna. Det ljusnade dock när Raoul Wallenberg kom på tal.

Minnena i Budapest av Raoul Wallenberg finns kvar än idag. I det forna gettot finns en gata som bär hans namn. Liknande minnesyttringar finns på israeliska Yad Vashem, ett arkiv och forskningscentrum för hågkomst av Förintelsens offer och hjältar. Där står ett av de 2000 träd som planterats till minne av Raoul Wallenbergs hjältedåd. Ett monument över vikten av värdet av att vägledas av värderingar och övertygelse framför rädsla och slutenhet. På samma plats finns 18000 namn ingraverade i väggarna som en hyllning till dem som riskerade och alltför ofta fick betala med sina liv för att rädda judar undan förintelsens farsot. Det är svårt att förstå, går än mindre att acceptera. Men vi får aldrig glömma. Aldrig någonsin.

Det är därför viktigt att vi för Raoul Wallenbergs minne och gärningar vidare. Endast genom att bearbeta och berätta om dem kan vi få de som nu växer upp och efterföljande generationer att se den sanna betydelsen av medkänsla, engagemang och civilkurage. I historiens källare, där de mest groteska hemskheter finns placerade, finns även det starkaste vaccinet mot framtida lidanden - vår insikt om hur viktigt det är att värderingar som tolerans, öppenhet och frihet är den bärande kraften i ett samhälle. Den berättelsen får aldrig tystna.

Bidragslinjen bekämpar inte barnfattigdomen

Margaretha Olsson(S) Kommunstyrelsens ordförande i Olofström menar i BLT( 7/12) att Socialdemokraterna vet att barnfattigdomen kan avskaffas genom politisk vilja och prioriteringar. Och att partiet inte ställer upp på en samhällsmodell som innebär att allt fler barn drabbas av fattigdom.

Vi delar givetvis uppfattningen att barnfattigdomen måste bekämpas. Barn som växer upp under ekonomisk utsatthet tvingas varje dag välja bort något som andra barn ser som självklart. Den ständiga kampen för försörjning river upp sår under uppväxten som för många ger ärr för livet. Varje dag som går när barn lider, mobbas och inte får samma chanser som andra barn är ett misslyckande för hela samhället.

Samtidigt är det viktigt att nyansera debatten. Hur ser egentligen verkligheten ut i dag jämfört med de år då Socialdemokraterna styrde landet?  I Rädda Barnens rapport noterar vi att barnfattigdomen år 2007, under Alliansen, nådde den lägsta nivån sedan mätningarnas start. Det är inget Margaretha Olsson vill tala om, fokus ligger istället ensidigt på den ökning, 0,6 procent, som enligt Rädda Barnen själva ” sammanfaller i tiden med den första fasen i konjunkturnedgången som inleddes under hösten 2008”.

Sanningen är alltså att Sverige mitt i den stormens öga stod pall och lyckades undvika den branta utförsbacke som drabbade länder i vår omvärld. Något som knappast hade varit möjligt om Socialdemokraterna fått genomslag för sin oansvariga utgiftspolitik. Den politik som inte klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt, starka finanser och en resolut arbetslinje, tenderar alltid att slå mot dem som har det sämst ställt. Något som bekräftas av det faktum att det under Socialdemokraterna senaste maktinnehav 1994-2006 fanns en betydligt högre andel fattiga barn än vad som är fallet idag. Under Göran Persson som statsminister 1997 noterades den högsta siffran, 22,3 procent, av alla barn i Sverige låg under fattigdomsgränsen. Den delen är Margaretha Olsson heller inte intresserad av att lyfta fram.

Socialdemokraterna misslyckades alltså under år efter år med att minska barnfattigdomen. Att då kommunalrådet i Olofström förespråkar en återgång till den bidragspolitik som visat sig vara totalt oförmögen att minska barnfattigdomen, är minst sagt förvånande. Trovärdighetsfaktorn i detta resonemang är milt uttryckt låg. Bidragslinjen fungerade inte då. Och den fungerar inte nu.

En politik som utjämnar livschanser och bryter fattigdomsfällor måste istället ta sin utgångspunkt i att ju fler föräldrar som ges möjlighet till egen försörjning, desto färre blir de barn tvingas välja bort det som andra tar som självklart. En återgång till den politik som Margaretha Olsson står för vore däremot förödande. Risken är uppenbar att vi då skulle slungas tillbaka till en tid då utanförskapet växer och barnfattigdomen återigen hamnar långt över 20 procent. Dit vill vi inte igen.

 

Patrik Krupa (M)

2:e vice ordförande Socialnämnden, Olofström

Annicka Engblom (M)

Riksdagsledamot Blekinge