Srebrenica 20 år. Aldrig mer! Men ändå sker det

Idag hölls i Riksdagen en ceremoni för att uppmärksamma att det är 20 år sedan folkmordet i den bosniska enklaven Srebrenica skedde. Nära 9000 muslimska pojkar och män skiljdes ut från sina anhöriga av Ratko Mladic gerillagrupper och avrättades systematiskt och kallblodigt. Allt medan den underdimensionerade, holländska FN-truppen på plats bara kunde titta på.

 

Jag minns det som igår. Det var med förtvivlan och vanmakt vi från Sverige följde händelseutvecklingen. För egen del i realtid, då jag vid den tiden arbetade på FRA. Många av mina vänner tjänstgjorde också tiden före och efter händelsen och deras ögonvittnesmål, när jag träffade dem under leaven, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Jag minns också ilskan jag kände och delade med många inför den okoordinerade beslutsmässigheten hos FN-organisationen. Samma ilska jag idag känner inför situationen i Syrien och de folkmord som sker rakt framför våra ögon. 2015! Historien upprepar sig. Fast vi sa "aldrig mer!"

 

Ceremonin anordnades av FN-nätverket i Riksdagen, som leds av mina riksdagskollegor Betty Malmberg (M) och Anna-Lena Sörenson (S). Inbjudna talare var Svenska FN-förbundets ordförande, Alexander Gabelic, den dåvarande svenska ambassadören i Bosnien, Erik Pierre, samt den fd FN-officeren och vännen Peter Larsson.

 

Peters tal var som ett expresståg tillbaka i tiden. Det fick oss åhörare att för en stund uppleva det han hade upplevt. Det beskrev och det berörde. Jag tror att alla som lyssnade kände både i sin mage och i sitt hjärta en stor ödmjukhet och respekt inför vad våra soldater och sjömän, som vi i Riksdagen är ytterst ansvariga för att sända iväg in i kriser och krig såsom Srebrenica, utför i fredens och mänsklighetens tjänst. Inför dem är vi alla skyldiga stort tack och stora stöd.

 

Med Peters medgivande publicerar jag här det tal han höll. Det är sannerligen värt att sprida.

 

Hedra offren i Srebrenica. Hedra våra veteraner.

 

Ärade riksdagsledamöter, kära vänner.

”Dom bara väller in”

Det var de orden som Thomas Härstedt återkom till när han beskrev alla de kvinnor och barn som plötsligt kom igenom frontlinjen in mot Tuzla. ”Dom bara väller in.” I hundra tal. I tusental. Men var är männen? Var är pojkarna?

Thomas Härstedt var stabschef på den svenska bataljonen BA 04 som sommaren 1995 utgjorde den svenska FN-truppen i Bosnien. Jag själv hade tjänstgjort vid den första svenska bataljonen BA01 vintern året innan. Vi kom då rakt in i ett krig. Där strider blev vår vardag. Där vi fick uppleva det oförutsägbara och det brutala. Och kanske stämmer det som Clausewitz en gång skrev:

”Så länge man inte känner kriget, förstår man inte var de svårigheter ligger, som det alltid talas om. Men har man sett kriget, blir allt begripligt.”

Nu sommaren 1995 tjänstgjorde jag i Försvarsmaktens högkvarter. Som en stödfunktion till bataljonen på plats, kunde jag nu plötsligt bara via telefon höra men också känna den frustration som Thomas och hans soldater upplevde.

FNs skyddsstyrka UNPROFOR som ständigt var underbemannad och underdimensionerad hade länge sökt efter någon truppbidragande nation att axla ansvaret för att skydda enklaven Srebrenica. Flera länder var där till och från. Även Sverige fick frågan. Vår bataljon låg närmast enklaven men även vi var underdimensionerade. Sverige avböjde och frågan gick vidare. Till den holländska kontingenten, som kanske var än mer underdimensionerad. Under våren 1995 satte bosnienserberna än hårdare tryck på enklaven. Holländarna hade svårt att säkerställa egna konvojer in och ut ur enklaven för sina egna förnödenheter. Och än mindre att säkra hjälp till alla de tusentals innestängda i Srebrenica.

När Ratko Mladic och hans hejdukar sedan till slut intar staden, sker det utan motstånd. Holländarna begär flygunderstöd men endast några överflygningar sker. Uppgivna och slutkörda står holländarna maktlösa och tittar på när bosnienserberna styr upp situationen. Metodiskt skiljs män och pojkar åt från kvinnor och flickor.

Vad som sedan sker blir den tragiska påminnelsen som vi idag alla känner till. Systematiskt och metodiskt skjuter och lemlästar Ratko Mladic och hans bosnienserbiska armé, ihjäl över 8 000 människor. Mitt i Europa i mitten av 1990-talet.

Dagarna senare lyckades stapplande kvinnor och barn fly igenom frontlinjerna in mot Tuzla och den svenska bataljonen. De blir bara fler och fler. FN och den svenska bataljonen inser att detta inte är en enskild händelse. ”Dom bara väller in”.

 

Det finns ingen beredskap att ta emot alla dessa flyende. Hjälporganisationerna har ingen kapacitet. Till slut fattar svenskarna beslutet att öppna upp Tuzla Airbase. Inne på flygplatsområdet börjar bataljonen och sedan olika hjälporganisationer få igång ett mottagningsläger. Det är oerhört varmt och de flyende behöver allt man kan tänka sig. Mat, vatten, vård och vila.

Men de flyende ber inte bara om mat och vatten, de pratar hela tiden om sina män. Om sina pojkar. Röda korset försöker distribuera anhörigblanketter men det tar slut hela tiden. För att hygien och vattenförsörjning ska kunna fungera i detta enorma flyktingläger börjar svenskarna hägna in området och registrera de flyende. Allt för att få ordning på denna enorma ansamling av människor. Uppslitande scener utspelar sig när kvinnor på nytt tror de ska interneras. Under tiden fortsätter flyktingströmmen. ”De bara väller in. Men var är männen? Var är pojkarna?” Man räknar med att ca 40 000 kvinnor och barn flydde från Srebrenica dessa dygn i juli 1995.

Varken jag eller svenskarna på plats tvingades bevittna de bestialiska avrättningar som skedde inne i enklaven. Men efter upplevt striderna året innan och nu genom att se bilderna på TV och höra dessa uppslitande berättelser, grips man av vanmakt, frustration, ilska men också uppgivenhet och sorg. Detta är något jag alltid får bära med mig. 

Och många är de veteraner, i uniform eller som på annat sätt försökt skydda, hjälpa eller bistå flyende i krig och i katastrofer. Vi bär med oss på ibland outalbara minnen och även vi behöver försonas med vårt förflutna.

För bara några dagar sedan fick jag och många andra veteraner en chans till detta. Sverige har numera en Veterandag den 29 maj varje år som nu också bär statsceremoniell status.

Medaljer delas ut, erkännanden uttalas. Men det bästa stödet vi veteraner kan få, det är att någon lyssnar på oss. Vi har något att berätta, vi kan föra kunskapen vidare, vi kan bidra.

Men vart ska alla de bosniaker som fördrevs och förlorade sina nära och kära, vart ska de vända sig?

För det var trots allt inte påfrestningarna för våra soldater som var det hemska i Bosnien i juli 1995. Det var det besinningslösa dödandet av oskyldiga civila. Men hur ska vi stödja de överlevande? Hur ska vi lära av historien. Hur ska vi förhindra att något liknande inte sker på nytt.

Det går inte att försvara det holländska agerandet. De försökte inte stoppa dödandet. Men vad hade egentligen förbandet för förutsättningar. Det kunde faktiskt varit svenskar som hade stått där istället. Det går inte heller att försvara FNs agerande. Men varför var FN-styrkan otillräcklig? Vilka är egentligen FN?

Vi har alla ett ansvar. Vi måste alla hjälpas åt. Att vi här idag, i den kanske finaste av församlingar, landets parlament, kan minnas och hedra offren är oerhört viktigt. Likaså, det är vittnena, de anhöriga, de drabbade, de tysta. Det är dom som vi måste närma oss. De som var där. De som kan berätta. Det är först då vi kan börja förstå och göra det möjligt att förhindra det som är obegripligt och förfärligt, att hända på nytt. Även om det gör ont och även om det tar emot. Tala till, och våga sträcka ut en hand till de som drabbats.

De kan berätta sanningen som kan rädda människoliv.

 

Tack för ni lyssnade.