Att vakna upp med ångest. Att vakna upp med fantomsmärtor i det saknade benet. Att vakna upp med känslan av att en gnagande oro för framtiden. För många av de som deltar i internationella insatser är tiden efter ett uppdrag svårare att hantera än tiden under uppdraget. Imorgon på veterandagen står dessa kvinnor och män, soldater, sjömän och civilt anställda i fokus.
I statistiken är de bara siffror på ett papper. Bakom siffrorna finns människor av kött och blod. Bakom siffrorna finns soldater, sjömän och civilt anställd personal som med risk för eget liv gjort insatser för att rädda andras. De gör det med vetskapen att de lämnar en trygg miljö för att gå in i något främmande. Ett skott i natten. Ett desperat rop på hjälp. En utsatthet som exemplifieras av den tunna skiljelinjen mellan liv och död.
Det är självklart att vi riksdagsledamöter som sänder ut dessa modiga kvinnor och män har ett ansvar i att se till att det finns stöd och hjälp att tillgå. Inte bara före och under insatsen. Det är minst lika viktigt att stödet finna efter det att tjänstgöring avslutats. Ett ansvar som för övrigt omfattar hela samhället.
För många år sedan på en veteransammankomst träffade jag en ung man. Han insisterade på att ta mig åt sidan för att få berätta sin historia. Vi kan kalla honom Peter. Peter hade tjänstgjort i Afghanistan och både varit involverad i direkt strid och sett några av sina stridskamrater dödas. Peter kom hem efter insatsen och förstod inte först att hans förändrade beteende till aggressivitet och inbundenhet var kopplat till sjukdomen PTSD, Post Traumatic Stress Disorder, eller posttraumatisk stressyndrom.
Peter kände sig både vilsen och frustrerad. Han kände inte att han fick tillräckligt stöd hos varken Försvarsmakten eller sin civile arbetsgivare. Den enda hjälp han hade fått var ett uppföljningssamtal någon månad efter hemkomsten. Den posttraumatiska stressen hade dock kommit smygande först efter några år. Peter tog kontakt för att få psykologisk hjälp hos den allmänna sjukvården, men de hade inte egentligen förstått vad han hade varit med om och kunde inte hjälpa honom på det sätt han egentligen behövde.
Jag gjorde vad jag kunde för att lotsa Peter till den hjälp jag då kände till. Det var också startskottet för personlig del att engagera mig i veteranfrågorna när det blev så uppenbart för mig vilka brister där fanns. Flera ideella veteranorganisationer som Fredsbaskrarna, Veteranmarschen och Veteranstöd Rapid Reactions (VRR) gör ett fantastiskt arbete i att stödja veteraner och deras familjer, men de behöver hjälp och stöd från hela samhället. Stöd och hjälp till veteraner är en viktig både princip- och moralfråga för den svenska staten och landets befolkning.
Under lång tid saknade Sverige en veteranpolitik värd namnet. Det var inte förrän Alliansen tog tag i frågan som en sammanhållen veteranpolitik kom på plats. Den är ett stort steg i rätt riktning, inte minst när det gäller att bredda synsätten. Det är inte bara militär personal som riskerar sin hälsa. Det handlar om civil personal på plats och anhöriga. Föräldrar, barn sambos och maka eller make. Även lokalt anställd personal som skadas i tjänsten, t.ex. tolkar.
Mycket har gjorts de senaste åren. Försvarsmakten har skapat och utvecklat sin Veteranenhet och en veteranmottagning har skapats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Även uppmärksamheten och förståelsen för veteranerna hos allmänheten har förbättrats, bland annat genom inrättandet av Veterandagen den 29 maj och upprättandet av borde ett nationellt och lokala veteranmonument.
Dock behöver arbetet förbättras med att civilt anställda, som tjänstgör i internationella insatser, ska ha samma rätt till stöd som militär personal. Vi är skyldiga sådana som Peter det. Jag delar veteranutredningens åsikt om att det behövs inrättas en nationell veteranmyndighet. Det behövs ett nationellt kunskapscenter inom veteranområdet för att stödja myndigheter och andra aktörer som sänder ut personal i internationella insatser samt vägleda och hjälpa civila och militära veteraner som drabbats av komplexa skador.
Våra veteraner är värda så mycket. Inte minst vår respekt. När jag i somras reste med inrikesflyg i USA hälsade kabinpersonalen i vanlig ordning oss passagerare välkomna, men militär personal och veteraner i synnerhet med orden: "If there are any military personell and or veterans present on this flight, we thank you for your service and salute you". Tänk om vi kunde göra detsamma i Sverige. Det gjorde mig rörd och stolt
Förra året motionerade jag med flera i riksdagen om att låta Veterandagen bli en allmän flaggdag. Motionen vann tyvärr inte gehör, men till min glädje ställde sig moderaternas partistämma i höstas bakom förslaget. Jag känner mig därför stärkt att vi nu är så många fler som står bakom detta. Träget arbete vinner, heter det ju.
Imorgon deltar jag och flera riksdagskollegor under Veterandagen i Stockholm. Jag kommer också att gå Veteranmarschen från Kungsbron till Sjöhistoriska muséet, där ceremonin äger rum. Kom dit du med. Eller skänk veteranerna en tanke denna dag.
Läs om Veterandagen 2016
Läs också om Sverige Veteranförbund Fredbaskrarna, Veteranmarschen och Veteranstöd Rapid Reactions
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar