Normalt är jag i valkretsen på fredagar, men jag var kvar i Stockholm på grund av Konstitutionsutskottets utfrågningar. Med lite tid över denna soliga eftermiddag innan jag skulle ta Arlanda Express släntrade jag bort till Åhléns och skobutiken mitt emot det hörn, där det endast femtio minuter senare skulle ränna in en lastbil med en terrorist vid ratten och många offer bakom sig längs den väg hans vansinnesfärd hade tagit.
Att säga att det aldrig får hända igen är att uttrycka en from förhoppning. Ingen kan nämligen garantera det hur mycket man än skulle vilja. Sverige har länge varit en tummelplats för olika ljusskygga verksamheter och med den allt mer tilltagande radikaliseringen och växande våldsbejakande extremismen i vårt samhälle ökar risken för nya vålds- och terrordåd ständigt. Vårt öppna och toleranta samhälle utgör tyvärr också en plattform för brottsliga och odemokratiska verksamheter. Jag menar inte att vi tumma på denna öppenhet, men vi måste bygga våra skyddsvallar starkare.
Jag vill ogärna göra politik av en dag som denna, men det är ändå genom politiska beslut och handfasta strategier som framtida terrordåd som den på Drottninggatan i möjligaste mån kan förebyggas. Det är också genom frånvaro av politiska beslut och undfallenhet som gör att extremistmiljöer växer och risken för att ett nytt terrordåd snart händer igen ökar. Att skydda och trygga sin befolkning är politikens främsta uppgift.
Vi har från moderaternas och alliansens sida drivit på regeringen att skärpa asyllagstiftningen, stärka arbetet mot våldsbejakande extremism, utöka antalet poliser och stärka kris- och underrättelsemyndigheter, men det görs tyvärr ändå för lite och alldeles för långsamt.
Arbetet med att avvisa de som fått avslag på sina asylansökningar och inte längre har rätt att stanna i landet måste skärpas och prioriteras.
Det internationella samarbetet mot terrorism och radikalisering måste fördjupas och förstärkas.
Fortfarande finansierar skattepengar religiöst radikala samfund och odemokratiska och våldsförhärligande organisationer utan egentlig kontroll.
Fortfarande återvänder terrorister från krigsområden utan att vi har kontroll över vilka de är, vart de tar vägen i samhället eller vad de har för sig.
Fortfarande famlar kommunerna efter verktyg, medel och strategier för hur de på lokal nivå ska kunna bemöta radikalisering.
Listan kan göras längre, men jag stannar där idag. Idag lyfter jag högst på listan att vi behöver titta över det här med skadestånd till terroroffer och deras anhöriga, som idag är alldeles för lågt.
Lika stor bedrövelse över förlorade och skadade liv som jag känner idag, lika stor värme och stolthet i hjärtat känner jag över alla räddnings- och sökinsatser som omedelbart sattes in efter dådet. Polisen, ambulans- och brandkårspersonalen, insatsstyrkan m.fl. som genomförde fantastiska och snabba insatser. Varm i hjärtat också över alla de medmänniskor i Stockholm som sträckte ut händerna till varandras hjälp och som efteråt visat medkänsla och solidaritet för de drabbade på olika sätt.
Idag besöker jag Drottninggatan igen. Med mig har jag fem rosor. Fem rosor för fem förlorade liv där på Drottninggatan för ett år sedan. Fem rosor också för alla dem som skadats och märkts för livet av händelsen. Mina tankar går till alla drabbade, deras anhöriga och vänner. Särskilt till en liten flicka, en älskad dotter, som precis skulle börja livet och använda alla sina talanger hon begåvats med, men som berövades sin framtid av en hänsynslös mördare.
Livet är skört.
Besök stiftelsen Svenska Hjärtan http://ebbasminnesfond.se/ och stöd detta viktiga ändamål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar