Sidor

20 augusti 2018

FÖRSVARSPENGARNA KAN INTE VÄNTA

Jag är oroad över att varken stora delar av politiken, media eller allmänheten tar det försämrade säkerhetsläget, både inom vårt land och i vårt närområde, på det allvar man borde. Jag är därför också allvarligt oroad över att beslutsfattare, främst regeringen, inte riktigt inser sitt ansvar att fatta nödvändiga beslut att tillföra de resurser som försvarsmakten och civilförsvaret behöver för att bygga vårt samhälle motståndskraftigt.

Låt mig ta ett avstamp i ett blogginlägg jag gjorde hösten 2014. Vi hade en väldigt instabil inrikespolitisk situation med en svag och obeprövad regering som förlorade omröstningen om sin budget i riksdagen, vilket ledde till att nyval utlystes. Vid sådana situationer blir nationellt fokus väldigt navelskådande. Uppmärksamheten, både politiskt och medialt,  på vad som händer runt omkring våra gränser försvagas. Denna situation samtidig med en serie händelser under året gav mig många sömnlösa nätter angående hotbilden mot vårt land.


(Bloggen annicka.nu december 2014)
Får jag låna er uppmärksamhet och rikta er blick österut en stund? Det händer säkerhetspolitiskt mycket omkring oss just nu, vilket fler och fler vittnar om. Mycket och allt snabbare tempo, som sammantaget enligt min uppfattning ger en mycket allvarlig bild av vi håller på att testas. För vad och i vilket syfte? Med sannolikhet i förberedelse för krig. Jag ska försöka utveckla hur jag tänker.

Närgånget ryskt militärflyg
I takt med att Ryssland moderniserar och utökar sin militära flygkapacitet har följaktligen också aktiviteten med ryskt militärflyg över Östersjön och Arktis de senaste åren markant ökat. Beklagligt också antalet incidenter med närgånget ryskt militärflyg, då uppträdandet blivit allt mer provokativt och aggressivt så till den grad att det till och med riskerar flygsäkerheten. En väckarklocka för många var överraskningsmomentet det ryska bombflyget bjöd på under långfredagsnatten 2013.

Senast rapporterat i media var det ryska spaningsflygplan, som den 17 december var nära att kollidera med ett SAS-plan som just lyft från Kastrup. Det ryska spaningsplanet hade sin transponder avstängd, vilket innebar att det inte upptäcktes på den vanliga radarn. SAS-planet var tvunget att göra en undanmanöver och planen passerade varandra på enbart 90 meters avstånd.

Det här är självklart oerhört allvarligt. Ryska piloter är både vältränade och avancerade sådana. Förbiseenden och misstag kan självklart alla piloter göra, men befinner man sig i ett sådant kraftigt trafikerat område, som det kring Kastrup, är det inte utan att jag funderar om en situation som denna var skapad med avsikt. Ville man dra uppmärksamheten till sig? Från vad? Vad skedde på annat håll när blickarna var riktade västerut?

Ansvar för södra luftrummet har Blekinge flygflottilj i Kallinge, F17. För oss som bor i Blekinge är den ökade flygaktiviteten högst påtaglig med incidentflyget allt oftare i luften vid allt mer udda tider. F17 har även ansvaret för Gotland, där de har stadigvarande personal och på senaste tiden utökat flygnärvaron.

Jag förutsätter att svensk luftövervakning följde det ryska spaningsplanet och utan att veta kan jag bara anta att även incidentflyget från F17 var inkopplat. Kort därefter, den 22 december, rapporterades det i media om ilandflutna ryska ubåtsrökljus på Gotland. Kan det måhända ha funnits något samband mellan dessa händelser? Var måhända avsikten att få motståndaren att rikta sitt sökljus åt ett annat håll, medan man på motsatt håll utförde en operation?

Ubåtsaktivitet
Den underrättelseoperation i Stockholms skärgård av främmande undervattensverksamhet, som skedde i mitten av oktober och som en månad senare av Försvarsmakten bekräftades vara en ubåt som kränkt svenskt territorium, har ju inte kunnat ges en identitet. Det ligger dock inte långt borta att förmoda att den var rysk, givet situationen av kraftigt ökad rysk undervattensverksamhet den senaste tiden.

Det här är självklart en fullkomligt oacceptabel kränkning av främmande makt, som kastar oss försvarspolitiskt trettio år tillbaka i tiden. Men vad mer är, är på det sätt den uppträdde. Att visa sig i ytvattenläge i dagsljus i ett område där det, som jag förstår det, rör sig en hel del människor, är ytterst märkligt. Såvida inte ubåten i själva verket ville bli upptäckt och testa vår förmåga. Eller kanske ubåten drog uppmärksamheten till sig från något som skedde på annat håll?

Kraftigt ökad signalspanings- och cyberaktivitet
Att underrättelseaktiviteterna i Sverige är tillbaka och förbi nivåerna under Kalla kriget är i försvarskretsar ett sedan länge känt faktum. Men att SÄPO i april varnade för att de markant ökade ryska underrättelseaktiviteterna och värvningsförsöken i Sverige bedömdes som krigsförberedande aktiviteter i och mot vårt land är att ta på högsta allvar.

Rysslands militära upprustning är av olika karaktär i landet, men tekniskt avancerat är den främst i det västra militärområdet. Alltså åt vårt håll. Den ryska underrättelseorganisationen har systematiskt sedan tidigt 2000-tal utvecklats och utökats. Längs den finska och baltiska gränsen ligger signalspaningsanläggningarna på rad och under våren 2014 rapporterades det om uppbyggandet av ett nytt signalspaningsförband i Alakurtti, endast fem mil från den finska gränsen.

Ryssland satsar stort på cyberförsvaret. Antalet fientliga elektroniska attacker mot känsliga myndigheter och företag har ökat markant och det är ingen hemlighet att en av de mest aggressiva aktörerna är Ryssland.

I Finland rapporterades det under våren om en fördubbling av antalet cyberattacker. Hundratals per dag, även riktat mot börsbolag, myndigheter och företag som är viktiga för försörjningsberedskapen. I Sverige är situationen inte bättre. Det luriga med cyberattacker är att man inte alltid kan fastställa om störningar och avbrott i finansiella, kommunikations- eller infrastrukturella flöden är av fientlig, brottslig eller teknisk natur. man kan dock konstatera att den senaste tidens ökade och ibland svårförklarliga avbrott i elförsörjningen, mobiltrafiken eller finansflödena, var och när de sker, ger samlat en bild av systematik.

Rysk attityd mot Sverige
Putin använder sig i sin krigsföring av en kombination av både hårda och mjuka maktmedel. Man sprider desinformation, underblåser nationalistiska, xenofobiska och homofobiska strömningar, läcker avlyssnat material och använder cyberattacker i destabiliserande syfte.

Det här kan man se i attityden gentemot Sverige, som hårdnat under den senaste tiden. Man förlöjligar makthavare och uttrycker sig nedvärderande om både svensk historia och nutidspolitik. Ett tydligt exempel är hur den ryske ambassadören i Danmark, Michail Vanin, uttryckte sig om Sveriges oro över de ryska provokationerna. Han tyckte att vi hallucinerade för att vi förmodligen knarkar för mycket.

Det är med säkerhet man kan konstatera att det ryska uppträdandet och agerandet inte är ägnat åt att som en gång i tiden bygga goda relationer och förtroende.

Ansträngd rysk ekonomi
Ryssland har länge ridit på inkomsterna från sina olje- och gastillgångar. Med dessa har Putin återuppbyggt, förstärkt och moderniserat det ryska försvaret, medan nödvändiga satsningar på hälsovård, utbildning och infrastruktur uteblivit. I takt med prisfallet på råolja under det senaste året i kombination med konkurrens på oljemarknaden och EU:s ekonomiska sanktioner med anledning av kriget i Ukraina har medfört att rubeln störtdykt, kreditvärdigheten för Ryssland nedvärderats och de stora



Blogginlägget publicerades på en som sajt jag sedan 2015 inte längre har tillgång till, utan det här är en avskrift från halva den pappersutskrift av inlägget som jag lyckats spara. Därför är det inkomplett.

Dock handlade det vidare om ett Ryssland svårt trängt av ekonomiska påfrestningar kombinerat med en regim med expansionistiska ambitioner och behov av att rikta en hårt ansträngd befolknings uppmärksamhet åt ett annat håll och som därför letar yttre fiender och utvägar för att bryta sin situation. Inte med diplomatiska och frihandelsvänliga metoder gentemot västvärlden, utan tvärtom.

Det handlade om hur Sverige vid den här tiden hamnat i skottgluggen för rysk både svartmålning, desinformation och aggressivt, militärt uppträdande. Det handlade om min oro vid den här tiden för hur Sverige råkar ut för ständiga avbrott i sina samhällskritiska infrastrukturella, ekonomiska och kommunikativa flöden. Många gånger vid tidpunkter sammanfallande med svenska, militära aktiviteter eller tidpunkter då effekterna av dessa störningar får stora konsekvenser för samhället.
 
Det handlade om en eskalation av sammanlagda incidenter som tydligt gav bilden av att Sverige systematiskt utsattes för tester. Tester av vårt försvar och sammanlagda förmåga att hantera olika former av samhällskriser. En oro för att aktiviteterna kring ett oförsvarat Gotland skulle kunna vara en indikator på att ön i en tillspetsad, säkerhetspolitisk konflikt skulle kunna komma att utgöra en spelmarker i utpressningssyfte.

Och oron har med utvecklingen sedan dess inte minskat. Snarare tvärtom. Sedan hösten 2014 har den försvars- och säkerhetspolitiska situationen stadigt förändrats till det sämre. Den ryska ockupationen av Krim. Trumps tillträde som president i USA. Ett offensivt Kina som flyttat fram sina positioner både ekonomiskt och militärt. It-intrång och desinformation som mångdubblats och blivit mer sofistikerad.

Trots att försvaret nu återinrättats på Gotland och både Försvarsmakten och totalförsvaret de senaste två åren tillförts medel, tack vare moderaterna och alliansen, är vi fortfarande alldeles för sårbara som samhälle. Alldeles för beroende av ettor och nollor och en samhällsservice som inte tål några större avbrott. Försvarsmakten står dessutom återigen inför en kraftigt underfinansierad budget. Utan ökade resurser redan 2019 ser situationen väldigt mörk ut. Allt detta beskrivet i de rapporter jag hänvisar till nedan.
 
Moderaterna tillmötesgår i sin skuggbudget 2019-2022 de nödvändiga behov av ökade resurser som ÖB, Micael Bydén, flaggat för. Vi har också satt upp målet på en fördubbling av försvarsbudgeten inom en tioårsperiod, dvs en ökning från ca 1% till 2% av BNP under en tioårsperiod, vilket alldeles nödvändigt och underlättar ett närmande till Nato-medlemskap.

Min mening är dock att utvecklingen av säkerhetssituationen, både i vårt närområde och utanför det, kommer att innebära att tioårsperioden snarare kan komma att handla om en femårsperiod. Försvarspengarna kan inte vänta. Kurvan behöver göras betydligt brantare av den regering som tillträder efter valet den 9 september, det vill säga kraftiga satsningar på försvar och totalförsvar samt tuffa prioriteringar inom andra utgiftsområden. 

Förutsättningarna för att få till stånd en sådan resursökning är betydligt bättre med en moderatledd alliansregering än med en vänsterregering. Valet om några veckor är alltså för alla som engagerar sig för Sveriges försvar och säkerhet ett alldeles avgörande sådant. På allvar. Och allvaret i den säkerhetspolitiska situationen kräver samling och fokus baserat på fakta mer än känslor.

Har fler resonemang på lager. Återkommer.






 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar