Tiden har sprungit ifrån Peter Hultqvist (S)

I dagens SVD skriver försvarsutskottets nye ordförande, Peter Hultqvist (S), om behovet av att svensk försvarsindustri får stöd på hemmaplan för att kunna överleva.

Hultqvist inleder med att "En egen försvarsindustri är en grundläggande del av vårt säkerhetspolitiska val att vara alliansfria". Okej, Peter och jag må ha olika uppfattning ifall Sverige ska ingå i en militärallians eller inte, men argument av denna art hör hemma i det kalla kriget.

Att Sverige i förhållande till sin storlek som nation har en sådan betydande försvarsindustri har ju sin historiska förklaring i upprätthållandet av neutralitetspolitiken och av att vara granne till Ryssland. Sverige skulle vara oberoende andra länder vad det gällde försvarsmaterielförsörjning och vi skulle vara tillräckligt avskräckande att till och med en stormakt inte skulle anse det värt att invadera oss. Svenska staten var försvarsindustrins största ägare och enda kund, systemet var i det närmaste planekonomiskt, men tjänade som sagt sin tids försvarsstrategi väl.

Förhållandena är annorlunda idag. Svensk försvarsindustri är för det första inte längre så svensk som Hultqvist vill påskina. Största delen av den traditionella försvarsindustrin ingår sedan länge i större koncerner som tyska Thyssen Krupp eller brittiska BAE Systems.

För det andra är svensk försvarsindustri inte längre beroende av Försvarsmaktens beställningar för sin överlevnad. 50-80 % av företagens produktion går på export, vilken är underkastad en väl fungerande och strikt kontroll. Försvarssektorn växer dessutom i allt högre grad inom säkerhetsmarknaden, dvs. inom ledningssystem, kommunikation och övervakning.

För det tredje är svensk säkerhets- och försvarspolitik inte enbart en svensk angelägenhet och har så egentligen aldrig varit, om vi ska vara ärliga. Försvarssamarbeten med andra nationer har pågått ända sedan andra världskriget. Sedan mitten av 90-talet ingår vi i allt högre grad i internationella militärinsatser och sedan undertecknandet av Lissabonfördraget 2009 och med den solidaritetsförklaringen är vi inte längre neutrala. Även officiellt. Parametern interoperabilitet är idag högst avgörande för dimensioneringen av den svenska försvaret.

Jag är väldigt stolt över svensk försvarsindustri. Det är till stor del tack vare den som Sverige idag är en högteknologisk industrination med spjutspetskompetens inom viktiga civila områden. Självklart är svensk försvarsindustri en viktig komponent i svensk säkerhetspolitik, men inte ur synvinkeln att vara bastionbyggare mot omvärlden, som Hultqvist anför i sin insändare, utan tvärtom. Snarare som brobyggare inom internationella samarbeten, forskning, utveckling och export.

Ur det gamla systemets försvarsproduktion har det tillverkats produkter av hög kvalitet som idag är storsäljare på den internationella marknaden, t.ex Stridsbåt 90, Bofors 57mm, Stridsfordon 90, radarsystemen Giraff och Arthur, ledningssystem mm. Utvecklingen inom försvarsindustrin har även gett spin-off effekt på den civila marknaden.

Men för mig som försvarspolitiker är det självklart Försvarsmaktens operativa behov som ska styra utveckling och anskaffning av försvarsmateriel. Sjömannens, soldatens och officerens behov av fungerande fartyg, stridsfordon, kommunikation, vapen, uniformer, radarer osv. av rätt kvalitet levererat i rätt tid ska vara ledstjärnan i materielbeställningsarbetet. Idag är det inte alltid att materielbehovet och dessa kriterier uppfylls av försvarsindustri förlagd i Sverige.

Vi har i Sverige utvecklat unika förmågor kopplat till hur vårt land är beskaffat. Som exempel kan nämnas vår unika ubåts- och ubåtsjaktförmåga, minröjningsförmåga  och förmåga till luftstrid. Eftersom vi idag inte kan eller har behov av att upprätthålla hela bredden av vår försvarsindustriella utvecklingsförmåga, är en nischning ofrånkomlig. Bevarandet av förmågor som ovanstående är av nationellt säkerhetsintresse och som också vägs in i de materielsatsningar regeringen gör tillsammans med Försvarsmakten.

Liksom sin företrädare från förra mandatperioden, Anders Karlsson (S), pratar Peter Hultqvist mycket om arbetstillfällen inom svensk försvarsindustri. Mer än om själva försvarsförmågan. Det är klart, det finns många fackföreningar på dessa arbetsplatser att värna om, men jag undrar vad de anställda på Kockums, Hägglunds, SAAB och andra försvarsindustrier tycker om inställningen att de skulle behöva hållas under armarna av staten för att få något sålt av vad de tillverkar. Jag vet att de är mycket stolta över sin yrkesskicklighet och också högst medvetna om att deras produkter står sig väl i den internationella konkurrensen.

Det är egentligen ganska förvånande att jag ska behöva göra ett blogginlägg med så många klargöranden på en insändare av försvarsutskottets ordförande, som rimligtvis bör vara välinformerad om dagens faktiska förhållanden gällande försvarsindustrin. Men jag tolkar Hultqvists insändare på samma sätt som andra uttalanden av försvarspolitiker inom socialdemokratin. Som ett uttryck för en politik som önskar sig tillbaka till kalla kriget. Till ett slutet Sverige med ett kostsamt värnpliktssystem och en planekonomiskt styrd försvarsindustri. Tiden har sprungit ifrån Peter Hultqvist. Och väl är ju det.

Insändaren i SVD har kommenterats av Wisemans Wisdom