Återstart med ett slag för friheten

Det har varit tyst från mig både på blogg och mejl. Helt med flit. Jag lovade min familj att koppla bort politiken denna sommar, eftersom det inte blev mer än en vecka tillsammans förra året - valåret. Jag misslyckades dock kapitalt med mitt löfte tills för tre veckor sedan, då mina barn lite ledset konstaterade att jag satt alldeles för mycket på kontoret iallafall. Det förändrade allt.

Tiden med barnen kommer aldrig igen, så jag stängde helt sonika av datorn och har inte börjat öppna den förrän nu. Jag har haft tre helt underbara veckor med tjejerna fyllt av bad, sol, utflykter och upplevelser. Eller stunder av enbart varande. Som att bestämma oss för att göra absolut ingenting under en en hel dag.

Men på måndag sparkar det igång igen och det ska bli roligt. Programmet i nästa vecka är fullt och det innehåller bland annat högtidlighållandet av Måndagsrörelsen på Norrmalmstorg på måndag. Min bortgångne och djupt saknade förebild inom politiken, förre kommunalrådet i Karlskrona, Sigurdh R Pettersson, var djupt involverad i stödet för de baltiska staterna i frigörandet från Sovjetunionen. På måndag kommer jag särskilt att tänka på honom och alla mina vänner på andra sidan Östersjön.

Sigurdhs, Gunnar Hökmarks och andras insats gjorde skillnad. De ska ha heder av detta och vi behöver ständig påminnelse om att demokrati och frihet kräver hårt, långsiktigt och idogt arbete. Som ett barn av kalla kriget och dotter till en ungrare som tog sig till Sverige just för att han inte ville bo i ett Sovjetockuperat land, är detta högst påtagligt än idag.

Jag försöker förklara för barnen hur det var i det delade Europa, hur vi blev genomsökta vid gränsen när vi skulle hälsa på släkten i Ungern, hur vi hade dubbla jeans på oss och gömda klockor och radioapparater som släktingarna kunde använda som bytesvara i ett land där bristen ändå inte var så stor som i andra forna öststater - men dock.

Men det är inte lätt för dem att förstå. De är milleniebarn. De vet bara av ett fritt Europa. Därför är det så viktigt att aldrig upphöra med berättandet. Med att berätta att det var förenat med livsfara om man ville besöka sin familj på andra sidan en gräns man aldrig medverkat till att sätta upp. Att berätta om hur vi under värnplikten 1991 låg i beredskap ombord för att ta emot stora flyktingströmmar när Sovjet inte ville släppa taget om Baltikum. Vad det innebär att inte vara fri.

Det ansvaret har vi alla. Alla dagar. Även om vi stannar upp vissa speciella för att tänka efter lite extra. Som idag. Som imorgon.