Sidor

10 december 2015

Kommunerna behöver bättre verktyg kring tiggeriet

Det växandet tiggeriet i Sverige för med sig att redan utsatta människor riskerar att utnyttjas på olika sätt. Dessutom är situationen ansträngd i många kommuner runt om i landet med växande olovliga boplatser, där människor bor under ovärdiga levnadsförhållanden. Situationen i Malmö är ett exempel på det.

På Moderaternas partistämma för några veckor sedan togs flera viktiga beslut som vi bedömer kan möte de utmaningar vi ser runt om i landet kopplade till tiggeriet. Många kommuner vittnar om att de är i behov av fler verktyg för att lokalt kunna hantera situationen. Moderaterna vill därför att kommuner, i lokala ordningsföreskrifter, ska kunna förbjuda tiggeri. Det kan handla om platser och situationer där detta krävs för att upprätthålla den allmänna ordningen. Till exempel vid buss- och tågstationer, utanför butiker samt andra platser som torg och parker.

Vi vill inte ha ett nationellt tiggeriförbud där vi förbjuder människors möjligheter att be om hjälp, men kommunerna måste ges bättre och tydligare förutsättningar att säkerställa såväl ordning som trygghet lokalt.

Moderaterna beslutade också om en rad andra åtgärder för att bättre kunna hantera frågan:

·         För att förhindra att utsatta människor utnyttjats för tiggeri under människohandelsliknande förhållanden vill vi att organiserande av tiggeri ska kriminaliseras.

·         Många av de EU-medborgare det handlar om bor under svåra förhållanden och vi ser en utveckling där människor olovligen bosatt sig på annans mark. Lagar och regler måste upprätthållas och gälla lika för alla. För att säkerställa att illegala boplatser inte uppkommer och permanenteras måste regelverket förtydligas och förenklas så att det är tydligt hur kommuner, polis och markägare kan agera. Det gäller till exempel reglerna för bosättningar på privat mark och avhysning samt för så kallad särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten.

·         Arbetet på EU-nivå måste också stärkas för att förhållandena i länderna vars medborgare det handlar om förbättras. Sverige bör ta initiativ inom EU för att sätta press för att dessa länder ska agera mot diskriminering och sociala orättvisor. Till exempel genom ekonomiska sanktioner.

Moderaternas partistämma visade tydligt vilka förslag som krävs för att hantera utmaningarna lokalt och säkerställa att redan utsatta människor inte utnyttjas. Nu krävs konkret handling från regeringen.

Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge och ledamot av partistyrelsen

Jeppe Johnsson (M)
Camilla Brunsberg (M)
Elin Petersson (M)
Patrik Krupa (M)
Ombud för Blekinge på partistämman

29 oktober 2015

Engblom lämnar Nordiska rådet

Pressmeddelande 

2015-10-29

 

Efter Nordiska rådets höstsession, som äger rum i Reykjavik på Island under veckan, kommer Annicka Engblom att lämna sin plats som ledamot i rådet.

Jag meddelade min gruppledning tidigt i höstas att jag ämnade lämna Nordiska rådet nu efter höstsessionensäger Annicka Engblom. Orsaken är att jag sedan i våras har den stora glädjen att vara ordförande för Moderatkvinnorna. Det är  ett uppdrag som även det kräver mycket tid och som jag nu vill fokusera på och utveckla. 

Annicka Engblom valdes in som ledamot i Nordiska rådet 2011 och har sedan 2012 varit ordförande i rådets Medborgar- och konsumentutskott som bland annat hanterar mänskliga rättigheter, konsumentfrågor och gränsöverskridande brottslighet.

- Jag har med mitt utskott arbetat mycket med att kraftsamla kring ett antal frågor och bredda samarbetet tvärsektoriellt med andra utskott Jag är särskilt nöjd över initiativet kring antibiotikaresistens och giftfri vardag, som lett fram till framtagandet av Könbergrapporten och fått nordens samtliga regeringar att gå samman i arbetet med reduktion av användningen av antibiotika och före i arbetet med förbud mot farliga mjukgörande ämnen i olika produkter, så kallade ftalater, fortsätter Annicka Engblom
- Jag lämnar nu med varm hand över det nyss inledda och mycket viktiga arbetet mot människohandel till min norska efterträdare. En fråga som sällan varit så akut och aktuell som i dessa tider, understryker Annicka Engblom.
Det har varit oerhört rika och givande fyra år i Nordiska rådet. Jag är väldigt glad över att ha fått tillfälle att ta del av de nordiska grannländernas natur- och kulturrikedom och över den dynamik som det nordiska samarbetet utgör. På köpet har jag dessutom fått ett stort nätverk och goda vänner för livet, avslutar Annicka Engblom

 

Kontakt:
Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge län
070-267 00 01



12 oktober 2015

Socialdemokraternas jobbluff

I budgetpropositionen för 2016 lägger regeringen fram en rad förslag som motverkar ökad sysselsättning. Finansminister Magdalena Andersson (S) föreslår skattehöjningar på arbete och företagande till förmån för utbyggda bidragssystem. Sverige behöver istället en politik för full sysselsättning som pressar tillbaka utanförskapet. Med starka offentliga finanser lägger vi grunden för en tillväxt och sysselsättningsökning som kommer alla till del. Regeringens politik har motsatt effekt där drivkrafterna för arbete minskar och tillväxten dämpas. Hittills har finansminister Magdalena Andersson presenterat 32 miljarder i skattehöjningar där mer än 90 procent slår mot jobb och tillväxt. 

 

Regeringen försvårar, fördyrar och komplicerar människors vardag. En återgång till generösare bidragssystem går hand i hand med en sjukförsäkring som växer och döljer arbetslöshet. Färre människor som jobbar kompenseras med ett ökat skatteuttag från människor som bidrar till det gemensamma. Det är ett tydligt systemskifte från arbetslinjen som bidrog till 350 000 jobb under Alliansregeringen.

 

Enligt Konjunkturinstitutet gör slopandet av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen att arbetsutbudet minskar med 15 000 människor som inte längre syns i arbetslöshetsstatistiken. Detta gör att arbetslösheten ser lägre ut, trots att inga jobb skapats - en skuggpolitik som gör att utanförskap cementeras och broar in på arbetsmarknaden raseras.

 

Det höjda taket i A-kassan skapar en situation likt 2006, där skillnaden mellan att jobba och ersättningen från a-kassan är för liten. Det höjda taket berör endast de med högst ersättning vilket gör det svårare för de som står längst ifrån arbetsmarknaden att få ett jobb. Sammantaget beräknar Konjunkturinstitutet att höjningen av taket i A-kassan ökar jämviktsarbetslösheten med 0,2 procentenheter.

 

Regeringen höjer också brett skatten på att anställa ungdomar, vilket Konjunkturinstitutet uppskattar kostar cirka 20 000 ungdomsjobb.

 

RUT – avdraget har varit träffsäkert och gjort många svarta jobb vita samtidigt som det ökat jämställdheten. Trots att avdraget varit självfinansierande vill nu regeringen halvera avdraget. Faran med detta är att många av de vita jobben nu återigen riskerar att bli svarta och att utvecklingen mot mer jämställdhet kommer av sig.

 

En annan ideologisk skattehöjning som försvårar för människor och inte bidrar till ökade intäkter till de offentliga finanserna är försämringen av jobbskatteavdraget. Ledande ekonomer menar att skattehöjningen inte ger några ökade intäkter eftersom de arbetade timmarna i ekonomin minskar på grund av skatten. Dessutom höjs skatten på bensin och en kilometerskatt ska införas som gör det dyrare att bo och verka utanför städerna. 

 

Regeringen talar om en jobbpolitik som ska leda till Europas lägsta arbetslöshet år 2020. Finanspolitiska rådet bedömer dock att regeringens ekonomiska politik varaktigt minskar antalet sysselsatta med 30 000 människor. Med sådana arbetsfientliga förslag kommer Socialdemokraterna återgå till den skuggpolitik man förde innan 2006, där människor skjutsades in i bidragssystem för att inte synas i arbetslöshetsstatistiken. Gömma-, döma-, glömma-strategin känns igen.

 

För att Sverige även i framtiden ska kunna växa behöver vi istället en politik som underlättar för människor som vill ta sig ur utanförskap. I en hårdnande global konkurrens behöver vi föra en ansvarsfull politik som skapar jobb och tillväxt. Det är endast genom fler i arbete som vi kan möta de problem som människor upplever och möta gemensamma utmaningar.

 

Niklas Wykman (M)

Skattepolitisk talesperson

 

Annicka Engblom (M)

Riksdagsledamot Blekinge 


Publicerad i BLT 12 oktober 2015

10 oktober 2015

Regeringens politik skadar Blekinge


I tisdags presenterades den moderata budgetmotionen i riksdagen. En budget med målet att alla som kan ska ha ett arbete att gå till, att människors frihet och självständighet ska öka och att svensk samhällsekonomi och därmed välfärden ska tryggas.
 
Alliansens politik har varit framgångsrik. Trots den globala krisen har mer än 300 000 fler personer ett jobb att gå till idag i jämförelse med 2006. Sysselsättningen bland utrikes födda och kvinnor har ökat, medan lönegapet mellan män och antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionerade har minskat.
 
Trots att det går bra för landet nu tornar mörka moln upp sig vid horisonten. Ett nytt fenomen, med unga och utrikes födda som kommer allt längre bort från arbetsmarknaden, har uppstått. Att då fördubbla kostnaderna att anställa unga, som regeringen föreslår, är ju fullständigt kontraproduktivt.
 
När vi pga. på RUT-reformen äntligen ser en uppåtgående kurva på kvinnors företagande försämrar regeringen deras förutsättningar. När vi behöver möjlighet till arbetspendling höjer regeringen bensin- och dieselskatten. När vi behöver fler som arbetar längre tar regeringen bort skattereduktionen för dem över 65. När kostnaderna för äldrevården räknas upp lägger regeringen på extra pålagor för dem som behöver hemtjänst.
 
Så här håller det på. Under fyra år vill regeringen höja skatterna med över 150 miljarder kronor. Sammantaget leder det till mellan 15 000 och 20 000 färre jobb enligt regeringens egen expertmyndighet. Och skattehöjningarna slår brett.
 
Effekterna av detta ser vi särskilt tydligt i Blekinge. Här brottas vi med landets högsta arbetslöshetssiffror, framför allt bland unga. Här har många RUT-företag startats och anställt många av dem som tidigare haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Här har vi mycket turism som under högsäsong anställer många unga. Här har vi med vår fina landsbygd stort behov av både bil och traktor, bensin och diesel.
 
Varje dag möts vi av vittnesmål av blekingska företagare som inte längre kan behålla sina unga anställda, när regeringen nu fördubblar kostnaden för deras anställningar. Man undrar hur i hela friden det resoneras i regeringskorridorerna.

Vi moderater vill därför:

·         utveckla istället för att avveckla RUT-avdraget och utöka det till att även omfatta flyttjänster

·         behålla nuvarande avdragsnivå på ROT-avdraget

·         stärka den yrkesinriktade vuxenutbildningen för de som i dag saknar gymnasieutbildning

·         införa ett förstajobbet-avdrag som gör det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete

·         förstärka aktivitetskraven inom försörjningsstödet och införa utbildningsplikt för dem som kommer hit från andra länder utan färdig grundskola

·         inte höja bensin- och dieselskatten

·         fortsatt stimulera dem som vill fortsätta arbeta efter 65

 

Den samlade effekten av moderaternas budget leder till motsvarande 37 000 fler heltidsjobb jämfört med regeringens politik. Att människor arbetar och gör rätt för sig lägger grunden för hela vår ekonomi och är nödvändigt för att Sverige fortsatt ska vara ett av världens bästa länder att leva i.


Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge

Camilla Brunsberg (M)
Oppositionsråd Karlskrona

Roger Fredriksson (M)
Kommunstyrelsens ordförande Ronneby

Magnus Gärdebring (M)
Vice gruppledare Karlshamn

Patrik Krupa (M)
Gruppledare Olofström

Jeppe Johnsson (M)
Oppositionsråd Sölvesborg

Publicerad i Sydöstran 10 oktober 2015

21 september 2015

PrM: "Jag är allvarligt oroad över Blekinges utveckling"

Pressmeddelande
2015-09-21

Engblom: Jag är allvarligt oroad över Blekinges utveckling

I eftermiddags överlämnade finansminister Magdalena Andersson regeringens budget till riksdagens talman. En budget som slår mot jobb och hushållens ekonomi i hela landet. Åtta av tio hushåll förlorar på regeringens politik i form av kraftigt höjd bensinskatt, sänkt disponibelinkomst för män och kvinnor, försämrade RUT- och ROT-avdrag och en utbyggnad av bidragssystemen.

Regeringen höjer skatterna med runt 40 miljarder och 90 % av skattehöjningarna slår direkt mot jobb och tillväxt. Sammantaget hotas nu 20 000 jobb. Många av dem i Blekinge.

-       Ska jag lyfta fram något som är bra för länet är det de fem miljonerna till BTH, säger Annicka Engblom, moderat riksdagsledamot. Det är dock långt, långt ifrån tillräckligt och det enda som jag ser som positivt.
-       Under valrörelsen besökte nuvarande inrikesminister, Anders Ygeman, Blekinge och bedyrade tillsammans med sina s-kollegor från länet att Sydostlänken skulle byggas med en s-regering, säger Annicka Engblom, moderat riksdagsledamot. Men varken Sydostlänken eller hur den ska finansieras omnämns i budgeten.
-       I valrörelsen lovade S att inte höja bensin- eller dieselskatten, fortsätter Annicka Engblom. Knappt hann de tillträda förrän de bröt även detta löfte. För ett län som Blekinge med omfattande landsbygd och arbetspendling slår detta rakt in i länsbornas plånböcker.


-       Och hur ska vi tackla den höga ungdomsarbetslösheten eller företagstillväxten, när regeringen utan reella alternativ avskaffar de alliansreformer som ledde till att många ungdomar fick sitt första jobb och att många företag ägda av kvinnor startades? Jag är på riktigt allvar oroad över Blekinges utveckling, avslutar Annicka Engblom.

Kontakt:
Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge län
070-267 00 01

17 augusti 2015

Blekinges mjölkbönder behöver bättre politik


Dagligen hör vi rapporter om hur svenska mjölkbönder tvingas lägga ned verksamheten. Problemet har uppmärksammats i åratal men det förefaller som om vi nu har nått en punkt där det är absolut nödvändigt att vända på alla stenar för att försöka bryta den negativa trenden. Rysslands handelsembargo och avskaffandet av kvotsystemet tidigare i år - som gör det fritt fram att producera mjölk – gör behovet av ett konkurrenskraftigt jordbruk alltmer påtagligt.
 
Utvecklingen ger oss anledning att titta närmare på hur våra grannländer försöker skydda och stärka sina mjölkbönder och se vilka åtgärder som går att tillämpa på svenskt jordbruk. 

Vad vi däremot inte bör göra är att sätta upp lagar och regler och införa avgifter som försvårar för de redan hårt konkurrensutsatta lantbruken.
 
Därför är det bekymmersamt att regeringen diskuterar återinförande av handelsgödselskatten, något som skulle innebära en pålaga på 300 miljoner kronor per år för svenska lantbrukare. Det är också oroväckande att de rödgröna höjer skatterna på diesel och bensin vilket slår brett mot alla sorts transporter på landsbygden. De skattelättnader för lantbruksföretag som regeringen föreslår hjälper ju inte familjen där barnen ska skjutsas till träning och bilen är ett måste för att ta sig till mataffären.
 
Även de rödgrönas planerade lastbilsskatt kommer att drabba både livsmedelsindustrin, skogsindustrin och andra verksamheter på landsbygden. Vi talar om 140 000 kronor per år och lastbil. Det är inte svårt att räkna ut vad det innebär för företagandet och jobben och i förlängningen landsbygdens utveckling.
 
Höjda skatter och avgifter är inte vägen till fler arbetstillfällen, vare sig i staden eller på landet och det bidrar inte till att skapa ett starkare Sverige. Det som behövs är enklare regler och sänkta kostnader. 

Mjölkböndernas kris är en del av landsbygdens kris. När fler och fler gårdar slår igen följer utflyttning av människor och en förändring av landsbygden. Husen lämnas tomma, ängar och åkrar förslyas och växer igen.
 
Moderaterna har inlett ett brett utvecklingsarbete för att möta utmaningarna. Alliansregeringen tillsatte på sin tid en utredning om hur vi ska öka konkurrensen hos landsbygdens företag. Moderaterna befinner sig nu i en lyssnande fas där nya idéer växer fram i samklang med dem som bor på landsbygden. Vi tänker inte stillatigande se på och godta den negativa utvecklingen.

 

Ulf Berg (M)
Landsbygdspolitisk talesperson

Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge
 
Carl-Göran Svensson (M)
Fullmäktigeledamot Karlskrona

11 juni 2015

Srebrenica 20 år. Aldrig mer! Men ändå sker det


Idag hölls i Riksdagen en ceremoni för att uppmärksamma att det är 20 år sedan folkmordet i den bosniska enklaven Srebrenica skedde. Nära 9000 muslimska pojkar och män skiljdes ut från sina anhöriga av Ratko Mladic gerillagrupper och avrättades systematiskt och kallblodigt. Allt medan den underdimensionerade, holländska FN-truppen på plats bara kunde titta på.
 
Jag minns det som igår. Det var med förtvivlan och vanmakt vi från Sverige följde händelseutvecklingen. För egen del i realtid, då jag vid den tiden arbetade på FRA. Många av mina vänner tjänstgjorde också tiden före och efter händelsen och deras ögonvittnesmål, när jag träffade dem under leaven, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Jag minns också ilskan jag kände och delade med många inför den okoordinerade beslutsmässigheten hos FN-organisationen. Samma ilska jag idag känner inför situationen i Syrien och de folkmord som sker rakt framför våra ögon. 2015! Historien upprepar sig. Fast vi sa "aldrig mer!"
 
Ceremonin anordnades av FN-nätverket i Riksdagen, som leds av mina riksdagskollegor Betty Malmberg (M) och Anna-Lena Sörenson (S). Inbjudna talare var Svenska FN-förbundets ordförande, Alexander Gabelic, den dåvarande svenska ambassadören i Bosnien, Erik Pierre, samt den fd FN-officeren och vännen Peter Larsson.
 
Peters tal var som ett expresståg tillbaka i tiden. Det fick oss åhörare att för en stund uppleva det han hade upplevt. Det beskrev och det berörde. Jag tror att alla som lyssnade kände både i sin mage och i sitt hjärta en stor ödmjukhet och respekt inför vad våra soldater och sjömän, som vi i Riksdagen är ytterst ansvariga för att sända iväg in i kriser och krig såsom Srebrenica, utför i fredens och mänsklighetens tjänst. Inför dem är vi alla skyldiga stort tack och stora stöd.
 
Med Peters medgivande publicerar jag här det tal han höll. Det är sannerligen värt att sprida.
 
Hedra offren i Srebrenica. Hedra våra veteraner.

 

Ärade riksdagsledamöter, kära vänner.

”Dom bara väller in”

Det var de orden som Thomas Härstedt återkom till när han beskrev alla de kvinnor och barn som plötsligt kom igenom frontlinjen in mot Tuzla. ”Dom bara väller in.” I hundra tal. I tusental. Men var är männen? Var är pojkarna?

Thomas Härstedt var stabschef på den svenska bataljonen BA 04 som sommaren 1995 utgjorde den svenska FN-truppen i Bosnien. Jag själv hade tjänstgjort vid den första svenska bataljonen BA01 vintern året innan. Vi kom då rakt in i ett krig. Där strider blev vår vardag. Där vi fick uppleva det oförutsägbara och det brutala. Och kanske stämmer det som Clausewitz en gång skrev:

”Så länge man inte känner kriget, förstår man inte var de svårigheter ligger, som det alltid talas om. Men har man sett kriget, blir allt begripligt.”

Nu sommaren 1995 tjänstgjorde jag i Försvarsmaktens högkvarter. Som en stödfunktion till bataljonen på plats, kunde jag nu plötsligt bara via telefon höra men också känna den frustration som Thomas och hans soldater upplevde.

FNs skyddsstyrka UNPROFOR som ständigt var underbemannad och underdimensionerad hade länge sökt efter någon truppbidragande nation att axla ansvaret för att skydda enklaven Srebrenica. Flera länder var där till och från. Även Sverige fick frågan. Vår bataljon låg närmast enklaven men även vi var underdimensionerade. Sverige avböjde och frågan gick vidare. Till den holländska kontingenten, som kanske var än mer underdimensionerad. Under våren 1995 satte bosnienserberna än hårdare tryck på enklaven. Holländarna hade svårt att säkerställa egna konvojer in och ut ur enklaven för sina egna förnödenheter. Och än mindre att säkra hjälp till alla de tusentals innestängda i Srebrenica.

När Ratko Mladic och hans hejdukar sedan till slut intar staden, sker det utan motstånd. Holländarna begär flygunderstöd men endast några överflygningar sker. Uppgivna och slutkörda står holländarna maktlösa och tittar på när bosnienserberna styr upp situationen. Metodiskt skiljs män och pojkar åt från kvinnor och flickor.

Vad som sedan sker blir den tragiska påminnelsen som vi idag alla känner till. Systematiskt och metodiskt skjuter och lemlästar Ratko Mladic och hans bosnienserbiska armé, ihjäl över 8 000 människor. Mitt i Europa i mitten av 1990-talet.

Dagarna senare lyckades stapplande kvinnor och barn fly igenom frontlinjerna in mot Tuzla och den svenska bataljonen. De blir bara fler och fler. FN och den svenska bataljonen inser att detta inte är en enskild händelse. ”Dom bara väller in”.
 
Det finns ingen beredskap att ta emot alla dessa flyende. Hjälporganisationerna har ingen kapacitet. Till slut fattar svenskarna beslutet att öppna upp Tuzla Airbase. Inne på flygplatsområdet börjar bataljonen och sedan olika hjälporganisationer få igång ett mottagningsläger. Det är oerhört varmt och de flyende behöver allt man kan tänka sig. Mat, vatten, vård och vila.

Men de flyende ber inte bara om mat och vatten, de pratar hela tiden om sina män. Om sina pojkar. Röda korset försöker distribuera anhörigblanketter men det tar slut hela tiden. För att hygien och vattenförsörjning ska kunna fungera i detta enorma flyktingläger börjar svenskarna hägna in området och registrera de flyende. Allt för att få ordning på denna enorma ansamling av människor. Uppslitande scener utspelar sig när kvinnor på nytt tror de ska interneras. Under tiden fortsätter flyktingströmmen. ”De bara väller in. Men var är männen? Var är pojkarna?” Man räknar med att ca 40 000 kvinnor och barn flydde från Srebrenica dessa dygn i juli 1995.

Varken jag eller svenskarna på plats tvingades bevittna de bestialiska avrättningar som skedde inne i enklaven. Men efter upplevt striderna året innan och nu genom att se bilderna på TV och höra dessa uppslitande berättelser, grips man av vanmakt, frustration, ilska men också uppgivenhet och sorg. Detta är något jag alltid får bära med mig. 

Och många är de veteraner, i uniform eller som på annat sätt försökt skydda, hjälpa eller bistå flyende i krig och i katastrofer. Vi bär med oss på ibland outalbara minnen och även vi behöver försonas med vårt förflutna.

För bara några dagar sedan fick jag och många andra veteraner en chans till detta. Sverige har numera en Veterandag den 29 maj varje år som nu också bär statsceremoniell status.

Medaljer delas ut, erkännanden uttalas. Men det bästa stödet vi veteraner kan få, det är att någon lyssnar på oss. Vi har något att berätta, vi kan föra kunskapen vidare, vi kan bidra.

Men vart ska alla de bosniaker som fördrevs och förlorade sina nära och kära, vart ska de vända sig?

För det var trots allt inte påfrestningarna för våra soldater som var det hemska i Bosnien i juli 1995. Det var det besinningslösa dödandet av oskyldiga civila. Men hur ska vi stödja de överlevande? Hur ska vi lära av historien. Hur ska vi förhindra att något liknande inte sker på nytt.

Det går inte att försvara det holländska agerandet. De försökte inte stoppa dödandet. Men vad hade egentligen förbandet för förutsättningar. Det kunde faktiskt varit svenskar som hade stått där istället. Det går inte heller att försvara FNs agerande. Men varför var FN-styrkan otillräcklig? Vilka är egentligen FN?

Vi har alla ett ansvar. Vi måste alla hjälpas åt. Att vi här idag, i den kanske finaste av församlingar, landets parlament, kan minnas och hedra offren är oerhört viktigt. Likaså, det är vittnena, de anhöriga, de drabbade, de tysta. Det är dom som vi måste närma oss. De som var där. De som kan berätta. Det är först då vi kan börja förstå och göra det möjligt att förhindra det som är obegripligt och förfärligt, att hända på nytt. Även om det gör ont och även om det tar emot. Tala till, och våga sträcka ut en hand till de som drabbats.

De kan berätta sanningen som kan rädda människoliv.

 
Tack för ni lyssnade.  

 


 
 

07 maj 2015

En ung man sökte sig till ett annat land

http://twistedsifter.com/videos/remarkable-hd-footage-of-berlin-from-july-1945/

För 70 år sedan idag tog Andra världskriget slut och lämnade efter sig ett Europa i ruiner, mänskligt lidande och svält. Ungefär vid den här tiden sökte sig en ung man till ett land annat än sitt eget för att hitta arbete. Hans hemstad Budapest låg liksom Berlin i ruiner och han behövde hitta ett sätt att försörja sin mor och lillebror.
Tillsammans med sin kusin och några vänner reste han till Sverige. Den unge mannen hade en svetsarutbildning på fickan, fick omedelbart jobb, lärde sig svenska medan han jobbade, utbildade sig till ingenjör och blev kvar i Sverige. Även hans kusin utbildade sig till ingenjör, startade ett framgångsrikt företag och blev kvar han med.
Den unge mannen, som sedermera träffade min mor, ville väldigt sällan berätta om sin upplevelser från kriget, men de få gånger han gjorde det för sin dotter, mig, avslutade han alltid med en önskan om att det aldrig skulle ske igen, om ett enat Europa, om en borttagen järnridå.
Han gick tyvärr bort innan Sverige blev medlem i EU och innan utvidgningen österut skedde, men han hade glatts åt det utveckling han hade sett. Han hade nog också varit bekymrad över den snabba utveckling till det sämre igen som skett de senaste åren. 
Jag undrar hur diskussionen mellan oss hade låtit idag. Med människor som flyr från samma förhållanden som han upplevde. Som också letar efter sätt att försörja sina familjer. Som för det gör längre och långt farligare resor än den han gjorde. Perspektiv.

Min älskade far. 





Hej igen. Startar upp den här bloggen igen, då jag har problem med den andra.