För 70 år sedan idag tog Andra världskriget slut och lämnade efter sig ett Europa i ruiner, mänskligt lidande och svält. Ungefär vid den här tiden sökte sig en ung man till ett land
annat än sitt eget för att hitta arbete. Hans hemstad Budapest låg liksom Berlin i ruiner och han behövde hitta ett sätt att försörja sin mor och
lillebror.
Tillsammans med sin kusin och några vänner reste han till Sverige.
Den unge mannen hade en svetsarutbildning på fickan, fick omedelbart jobb,
lärde sig svenska medan han jobbade, utbildade sig till ingenjör och blev kvar
i Sverige. Även hans kusin utbildade sig till ingenjör, startade ett
framgångsrikt företag och blev kvar han med.
Den unge mannen, som sedermera
träffade min mor, ville väldigt sällan berätta om sin upplevelser från kriget,
men de få gånger han gjorde det för sin dotter, mig, avslutade han alltid med en
önskan om att det aldrig skulle ske igen, om ett enat Europa, om en borttagen
järnridå.
Han gick tyvärr bort innan Sverige blev medlem i EU och innan
utvidgningen österut skedde, men han hade glatts åt det utveckling han hade sett. Han hade nog också varit bekymrad över den snabba utveckling till det sämre igen som skett de senaste åren.
Jag
undrar hur diskussionen mellan oss hade låtit idag. Med människor som flyr från
samma förhållanden som han upplevde. Som också letar efter sätt att försörja
sina familjer. Som för det gör längre och långt farligare resor än den han gjorde. Perspektiv.
Min älskade far.
Min älskade far.