23 mars 2016

Europa, mitt hem!


Jag älskar bilsemestrar. Under hela min uppväxt kuskade jag och mina föräldrar runt i bilen i Europa och besökte i princip alla länder. Som dotter till en ungersk pappa även många länder i det forna Östeuropa.
 
Jag fick uppleva både ett öppet och välkomnande Europa, där man som svensk bara behövde vifta med passet i bilfönstret vid gränskontrollerna. Men jag fick också uppleva ett delat Europa. Genomsökningar av bilen, resväskor och kläder. Långa utfrågningar, kroppsvisiteringar och ibland mutor för att kunna komma vidare.
 
Det hindrade mig dock inte från att utveckla ett djupt kärleksförhållande till Europa och har både bott, studerat och arbetat i flera av dess länder. Jag är en mycket stark anhängare av den europeiska unionen, bildad för att ta tillvara på våra gemenskaper och undvika splittring som tidigare krig, reella som kalla, skiljde våra länder åt.
 
Så när jag ikväll debatterade Konstitutionsutskottets betänkande om "KU11: Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet mm" (en ganska snustorr titel) valde jag med min känsla för EU som utgångspunkt en liten annan vinkling i mitt tal om det fundamentala sätt vi förhåller oss till och beslutar som medlemmar i unionen, som betänkandet handlar om.
 
Eftersom att jag i talarlistan skulle föregås av en av utskottets två EU-gurus, Emanuel Öz (S), visste jag att betänkandet och vår gemensamma hållning skulle få en ordentlig genomgång och presentation och att jag kände att jag kunde ta ut svängarna lite. Den andra gurun, Patrick Reslow (M), som egentligen skulle ha debatterat, är pappaledig. Bra prioritering!

Nå, jag valde att beskriva EU som ett hus, där 28 av Europas 44 stater har valt att bo under samma tak. Ungefär som en bostadsrättsförening med medlemmar, ordförande och en styrelse. De 28 lägenheterna i det här huset är av olika storlekar och utformade på olika sätt. I lägenheterna måste det finnas vissa standarder som ska vara gemensamma, medan andra utformas efter eget behag.
 
Där sker en ständig dialog mellan medlemmarna och styrelsen. Beslut om föreningens gemensamma ekonomi, underhåll och investeringar tas löpande. Om man som lägenhetsinnehavare väljer att ha direktkontakt med ordföranden eller via ett ombud är det ändå lika viktigt att alla medlemmarna ges lika stort inflytande och inte missgynnas.
 
Det är också viktigt att de enskilda medlemmarnas egenskaper och vilja respekteras så långt det är möjligt och att beslut som alla har att rätta sig efter begränsas i möjligaste mån. El och VVS är ju sådant man i ett flerbostadshus ju inte kan bestämma efter eget huvud, men om man nu från styrelsens sida skulle vilja att alla i föreningen skulle ha samma sorts vitvaror, så måste styrelsen först höra efter vad medlemmarna tycker. Skulle ordföranden eller styrelsen strunta i det här och köra sitt eget race finns det stor risk att medlemmarna tröttnar och flyttar.

Dessa resonemang omvandlat till KU11 är följande. Vi har granskat två rapporter från kommissionen om hur inflytande och beslutsprocesser i EU fungerar. Och noterat att där absolut finns utrymme för skärpningar och förbättringar. Jag lyfte fram tre saker.
 
Ett flertal medlemsländer har valt att ha en direkt dialog mellan de nationella parlamenten och kommissionen, medan Sveriges kontakter med kommissionen sker via regeringen efter överläggningar i riksdagens EU-nämnd. Den enda direktkontakten vår riksdag har med kommissionen är när förslag skickas på remiss enligt principen om subsidiaritet, dvs en prövning om förslagen ska tas på EU- eller nationell nivå. Vi i Konstitutionsutskottet understryker att vår ordning inte får innebära att vi därmed missgynnas i beslutsprocessen.

Vidare lyfte jag fram vikten av att en sådan här remiss- eller subsidiaritetsrunda avslutas INNAN kommissionen går till beslut om förslaget. Det har nämligen inträffat i ett flertal fall. Om den här ordningen inte respekteras finns det ju ingen mening med att inhämta åsikterna hos de nationella parlamenten i medlemsländerna.

Till sist lyfte jag fram det vi i flera av riksdagens utskott reagerat över, nämligen att allt fler beslut som kommissionen lägger fram görs i form av förordningar istället för direktiv. Med andra ord, som tvingande lagstiftning istället för inriktningar. Det senare ger ju medlemsländerna utrymme att anpassa inriktningarna efter landets egna lagstiftning. Det här är en oroväckande tendens, för blir kommissionen för enväldig och hänsynslös väcker det sådant missnöje att medlemsländer kanske väljer att lämna unionen. Något vi ju ser just nu med Brexit.

Medveten om att formerna för vårt EU-samarbete många gånger kan bli lite väl juridiskt-tekniskt, är det ändå så väldigt viktigt att hålla i minnet, att i tider av prövning, må den vara av ekonomisk, samarbets- eller säkerhetsmässig karaktär, är det allra viktigaste att upprätthålla och förbättra fundamenten i det samarbete och hem vi kallar EU. Och en dag som denna, dagen efter ytterligare ett terroristdåd riktat mot själva hjärtat av detta samarbete, är det viktigare än någonsin att bidra till att stärka EU, inte att packa ihop och schappa.
 
Tack för ordet!

 

20 mars 2016

En regering som inte håller ihop

Splittringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och de olika ministrarna är plågsamt tydlig. Ministrarna ger olika besked och kritiserar de egna förslagen som regeringen lägger fram. Det duger inte att gnälla eller skylla ifrån sig när besluten har fattats.

I helgens lördagsintervju i Ekot sågade språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin regeringens migrationspolitik och sa att åtgärderna kan bli kontraproduktiva och få fruktansvärda konsekvenser. Det är inte första gången som miljöpartistiska statsråd framhåller en annan linje än regeringen i flyktingfrågan.

När Stefan Löfven sa att vi måste ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande” kommenterade Fridolin att delar av migrationspolitiken var skit. När Migrationsverkets presenterade sin prognos på 100 000 flyktingar för år 2016 uttryckte justitie- och migrationsminister Morgan Johansson att Sverige ”inte klarar så höga tal”, och att regeringen långt innan dess kommer att vidta ytterligare åtgärder. Vice statsminister Åsa Romson och utbildningsminister Gustav Fridolin säger i kontrast till Johanssons uttalande att det svenska mottagningssystemet måste klara av att ta emot 100 000-150 000 flyktingar i år. Vad gäller egentligen? Vilken politik kommer regeringen att föra?

Det är beklämmande att Stefan Löfvens statsråd gång på gång berättar hur dåliga beslut regeringen fattar och har öppna gräl med andra ministrar om regeringens politik. Det är visserligen sant att Miljöpartiet har varit tvungna att lägga sig i flera för partiet viktiga frågor. Det tydligaste exemplet är migrationspolitiken, men även i infrastrukturfrågor som Bromma flygplats och Förbifart Stockholm fick Miljöpartiet ge med sig. Rättspolitiken, avräkningarna i biståndsbudgeten, vinstuttaget ur SJ och värdlandsavtalet med Nato är andra exempel. Det är begripligt att ett parti med hög svansföring och utan regeringserfarenhet har svårt att hantera nederlagen. Det är dock oacceptabelt att statsråd försöker ducka ansvar för de reformer regeringen lägger fram genom att skylla på andra ministrar.

Samtidigt som ministrarna och departementen käbblar med varandra pågår verkligheten utanför Rosenbad. Sverige står inför historiskt stora utmaningar som kräver ett ledarskap som fungerar. Det är tydligt att Stefan Löfven inte kan leda och hålla ihop sin regering. Det framstår som mer och mer orimligt att tro att Stefan Löfven ska kunna leda och hålla ihop Sverige.

 
Jessica Polfjärd
Gruppledare (M) i riksdagen

Annicka Engblom
Riksdagsledamot (M) i Blekinge

Publicerad i Sydöstran 19 mars 2016

05 februari 2016

Språket en del av kulturarvet


Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT
 
Inför samernas nationaldag, som firas i hela Sápmi den 6 februari till minnet av det första samiska landsmötet, vill vi lyfta fram frågan om samiskan. Efter en lång tid av marginalisering under 1900-talet är de samiska språken hotade. Sakta har utvecklingen gått från att tala minoritetsspråk till att tala svenska. Språkets bevarande är en nyckel för att bevara också kulturella traditioner. Det är därför viktigt att möjliggöra att språket ärvs från generation till generation och att främja platser och situationer där samiska kan talas.
 
För att behålla språk och kultur spelar lagstiftningen kring nationella minoriteter och minoritetsspråk som Alliansen lade fram 2009 en viktig roll. I lagtexten anges bland annat ett antal kommuner och landsting som utgör förvaltningsområden för bland annat samiska. Att utgöra ett förvaltningsområde innebär att vissa ytterligare rättigheter ska finnas i kommunerna. Till exempel ska barnomsorg och äldreomsorg ska kunna erbjudas på det egna språket liksom kontakter med myndigheter.
 
I uppföljning och även i samtal med företrädare för bland annat samerna har det framkommit att alla kommuner, landsting och regioner som ingår i förvaltningsområdena inte lever upp till vad man åtagit sig. Det här är självklart inte acceptabelt. Då dessa ersätts för sina merkostnader genom statsbidrag bör man kunna kräva att statsbidragen används på rätt sätt.
 
Moderaterna vill därför att regeringen skärper uppföljningen av förvaltningsområdena, så att de verkligen lever upp till lagen. I de fall det brister bör i första hand åtgärder vidtas för att rätta till dessa, lämpligen genom uppdrag till Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län. Hjälper inte det föreslår vi att man bör överväga sanktioner i form av t.ex. indraget statsbidrag.
 
Som urfolk har samerna en särställning bland minoriteterna. Språk och kultur går hand i hand och för att förhindra den samiska språkbytesprocessen behöver de samiska språken kunna användas i vardagen, i skolan, i äldreomsorgen, i kontakt med myndigheter och kommuner. Därför är det också viktigt att fortsatt arbeta för skydda de samiska språken genom lagstiftning och genom förvaltningsområden.
 
Det behövs fler naturliga mötesplatser i vardagen där de samiska språken kan talas, inte färre.

Annicka Engblom (M)
Lisbeth Sundén Andersson (M)
Riksdagsledamöter, Konstitutionsutskottet, ansvar för samefrågor
 
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
Riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet, ersättare

Publicerad i Norran 5 februari 2016

20 januari 2016

Inrätta en svensk institution för mänskliga rättigheter

Terrorattackerna i Paris visade tydligt att det i Europa finns människor som hatar frihet, öppenhet, jämställdhet och allt annat våra demokratiska samhällen står för och som är beredda att mörda urskillningslöst för att främja sina extremistiska ideal. Vi måste vinna den kamp som nu rasar mellan demokrati och extremism. Det är tyvärr tydligt att demokratins principer inte delas av alla medborgare i vårt land. Att ändra på det måste vara en prioriterad fråga för en kommande nationell institution för mänskliga rättigheter.

Det tydligaste exemplet på bristande stöd för demokratin är kanske att flera hundra personer har rest från Sverige för att strida för IS i Syrien, och därigenom solidariserat sig med en rörelse som står för förtryck och folkmord och som föraktar demokratin.

Ett annat exempel är en rad beskrivningar av hur enskilda personer hindras i sin livsföring av andra enskilda eller grupper av enskilda. I vårt land får kvinnor i förortsområden sin frihet inskränkt och beskuren av män som åberopar religiösa och/eller kulturella regler och sedvänjor som förevändning för att hindra dem att ta plats i det offentliga rummet. Hedersrelaterat våld och förtryck, kvinnlig könsstympning, oskuldskontroll och tvångsgifte är extrema uttryck för denna typ av värderingar. Men redan mindre extrema sätt att upprätthålla olika former av förtryck gentemot kvinnor eller till exempel hbtq-personer är oacceptabla och måste motarbetas.

År 1991 antog FN de så kallade Parisprinciperna, som anger hur en oberoende, nationell institution för mänskliga rättigheter (en MR-institution) ska organiseras. Ambitionen är att varje medlemsland ska ha en sådan institution och den ska arbeta med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Regeringen vill inrätta en institution även i Sverige.

Vi anser att MR-institutionen inte enbart bör fokusera på att staten ska leva upp till de mänskliga rättigheterna. Den bör också aktivt motverka att enskilda personer kränker andra enskildas mänskliga rättigheter. Att det i Sverige förekommer öppna försök att systematiskt beskära kvinnors, hbtq-personers och andras möjligheter att leva fritt, utgör ett av de allvarligaste och mest konkreta hoten mot de mänskliga rättigheterna i vårt land. Förekomsten av sådana antidemokratiska värderingar innebär dessutom att det finns en grogrund för radikalisering och därmed för rekrytering till IS.

MR-institutionen borde, i samarbete med myndigheter och det civila samhället, kartlägga hot mot de mänskliga rättigheterna, arbeta för att den värdegrund som bär upp demokratin ska bli mer förankrad hos fler och stödja dem som vill åberopa sina mänskliga rättigheter för att få leva i frihet och trygghet.

I ett allvarligt läge måste Sverige kraftsamla. Arbetet måste intensifieras för att det fria samhällets värdegrund ska få ett än starkare stöd i alla delar av vårt land. Den blivande MR-institutionen är en resurs som behöver tas tillvara i detta arbete – men ansvaret åvilar ytterst oss alla.

 
ANDREAS NORLÉN
Ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott

ANNICKA ENGBLOM
MARIA ABRAHAMSSON
PATRICK RESLOW
LISBETH SUNDÉN ANDERSSON
MARTA OBMINSKA
Riksdagsledamöter (M) i konstitutionsutskottet

10 december 2015

Kómmunerna behöver bättre verktyg kring tiggeriet

Det växandet tiggeriet i Sverige för med sig att redan utsatta människor riskerar att utnyttjas på olika sätt. Dessutom är situationen ansträngd i många kommuner runt om i landet med växande olovliga boplatser, där människor bor under ovärdiga levnadsförhållanden. Situationen i Malmö är ett exempel på det.

På Moderaternas partistämma för några veckor sedan togs flera viktiga beslut som vi bedömer kan möte de utmaningar vi ser runt om i landet kopplade till tiggeriet. Många kommuner vittnar om att de är i behov av fler verktyg för att lokalt kunna hantera situationen. Moderaterna vill därför att kommuner, i lokala ordningsföreskrifter, ska kunna förbjuda tiggeri. Det kan handla om platser och situationer där detta krävs för att upprätthålla den allmänna ordningen. Till exempel vid buss- och tågstationer, utanför butiker samt andra platser som torg och parker.

Vi vill inte ha ett nationellt tiggeriförbud där vi förbjuder människors möjligheter att be om hjälp, men kommunerna måste ges bättre och tydligare förutsättningar att säkerställa såväl ordning som trygghet lokalt.

Moderaterna beslutade också om en rad andra åtgärder för att bättre kunna hantera frågan:

·         För att förhindra att utsatta människor utnyttjats för tiggeri under människohandelsliknande förhållanden vill vi att organiserande av tiggeri ska kriminaliseras.

·         Många av de EU-medborgare det handlar om bor under svåra förhållanden och vi ser en utveckling där människor olovligen bosatt sig på annans mark. Lagar och regler måste upprätthållas och gälla lika för alla. För att säkerställa att illegala boplatser inte uppkommer och permanenteras måste regelverket förtydligas och förenklas så att det är tydligt hur kommuner, polis och markägare kan agera. Det gäller till exempel reglerna för bosättningar på privat mark och avhysning samt för så kallad särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten.

·         Arbetet på EU-nivå måste också stärkas för att förhållandena i länderna vars medborgare det handlar om förbättras. Sverige bör ta initiativ inom EU för att sätta press för att dessa länder ska agera mot diskriminering och sociala orättvisor. Till exempel genom ekonomiska sanktioner.

Moderaternas partistämma visade tydligt vilka förslag som krävs för att hantera utmaningarna lokalt och säkerställa att redan utsatta människor inte utnyttjas. Nu krävs konkret handling från regeringen.

Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge och ledamot av partistyrelsen

Jeppe Johnsson (M)
Camilla Brunsberg (M)
Elin Petersson (M)
Patrik Krupa (M)
Ombud för Blekinge på partistämman

29 oktober 2015

Engblom lämnar Nordiska rådet

Pressmeddelande 

2015-10-29

 

Efter Nordiska rådets höstsession, som äger rum i Reykjavik på Island under veckan, kommer Annicka Engblom att lämna sin plats som ledamot i rådet.

Jag meddelade min gruppledning tidigt i höstas att jag ämnade lämna Nordiska rådet nu efter höstsessionensäger Annicka Engblom. Orsaken är att jag sedan i våras har den stora glädjen att vara ordförande för Moderatkvinnorna. Det är  ett uppdrag som även det kräver mycket tid och som jag nu vill fokusera på och utveckla. 

Annicka Engblom valdes in som ledamot i Nordiska rådet 2011 och har sedan 2012 varit ordförande i rådets Medborgar- och konsumentutskott som bland annat hanterar mänskliga rättigheter, konsumentfrågor och gränsöverskridande brottslighet.

- Jag har med mitt utskott arbetat mycket med att kraftsamla kring ett antal frågor och bredda samarbetet tvärsektoriellt med andra utskott Jag är särskilt nöjd över initiativet kring antibiotikaresistens och giftfri vardag, som lett fram till framtagandet av Könbergrapporten och fått nordens samtliga regeringar att gå samman i arbetet med reduktion av användningen av antibiotika och före i arbetet med förbud mot farliga mjukgörande ämnen i olika produkter, så kallade ftalater, fortsätter Annicka Engblom
- Jag lämnar nu med varm hand över det nyss inledda och mycket viktiga arbetet mot människohandel till min norska efterträdare. En fråga som sällan varit så akut och aktuell som i dessa tider, understryker Annicka Engblom.
Det har varit oerhört rika och givande fyra år i Nordiska rådet. Jag är väldigt glad över att ha fått tillfälle att ta del av de nordiska grannländernas natur- och kulturrikedom och över den dynamik som det nordiska samarbetet utgör. På köpet har jag dessutom fått ett stort nätverk och goda vänner för livet, avslutar Annicka Engblom

 

Kontakt:
Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge län
070-267 00 01