29 mars 2017

Mitt livs kanske viktigaste tal


 
 
 I flera år har jag drivit på och motionerat i frågan om att göra Veterandagen den 29 maj även till Allmän flaggdag. Det är en fråga om heder. Det är en fråga om erkännande. Det är en fråga om uppskattning och respekt. Veteraner - dessa hjältemodiga kvinnor och män, som vi i Sveriges riksdag ytterst beslutar om att skicka iväg till många gånger farliga insatser, utför ett oerhört viktigt arbete för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Många gånger med livet som yttersta insats. Att hedra dem med en egen flaggdag är därför lika naturligt för mig som blodet i mina ådror.

Konstitutionsutskottet debatterade i eftermiddags den moderata motion som föreslår just ovanstående. Jag förde moderaternas talan. På läktaren följdes debatten av ett 30-tal veteraner från olika militära insatser genom decennierna. Med mig i kammaren förde jag, med talmannens godkännande, kapseln innehållandes namnen på de veteraner som aldrig återvänt från sina insatser.

Ett oerhört känslosamt ögonblick. Ett ögonblick jag kommer att bära med mig resten av livet. Förmodligen mitt livs allra viktigaste tal.

..............................................................................

Herr ålderspresident!
Konstitutionsutskottets betänkande 19 är ett motionsbetänkande. Motioner som väckts av ledamöter här i kammaren. Den behandlar allmänna helgdagar, medaljceremonier, offentliga utmärkelser och så vidare. Den behandlar också det som jag tänker ägna mitt anförande åt, nämligen den moderata motion som handlar om att göra veterandagen till allmän flaggdag.
 
Vad är en flaggdag? Den svenska flaggan utgör en samlande symbol för oss i detta land. Den är en symbol för det som vi står för i vårt samhälle – för frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och tryckfrihet. Dessa är värderingar som inte alla runt om i världen får glädje av men som vi står för och vars spridning i världen vi gärna, på olika sätt, deltar i.
 
Med flaggan kan vi förmedla stolthet, glädje och sorg. Detta gör vi genom de 17 allmänna flaggdagar som vi har i Sverige i dag. Med flaggdagarna firar vi vår nationaldag, vårt kungahus bemärkelsedagar, kristna högtider, Nobeldagen, midsommar och nyår. Därutöver firar vi FN-dagen den 24 oktober. Därför faller det sig naturligt, viktigt och grundläggande att också fira den 29 maj som allmän flaggdag. Denna dag som är utsedd till att hedra just de kvinnor och män som under FN-flagg har deltagit i internationella insatser runt om i världen. Det är det förslag som vi kommer att diskutera här i dag.
 
 
Herr ålderspresident!
Sverige har deltagit i internationella insatser ända sedan 1948. I samband med Suezkrisen 1956 ställde vi för första gången upp med en beväpnad styrka, den så kallade Suezbataljonen. Sedan dess har vi deltagit i ungefär 120 insatser i 60 länder. Exempelvis har vi deltagit i Kongo, Sinai, Gaza, Cypern, Libanon, Bosnien, Afghanistan och Liberia. Summan av de kvinnor och män som har deltagit i dessa insatser är ungefär 85 000, och man räknar med fler.
 
Medan vi i dag debatterar detta förslag pågår insatser i Irak, Kosovo, Somalia, Afghanistan, Mali och Sydsudan, för att nämna några. Bara under den tid som jag har suttit här i riksdagen och beslutat om olika insatser, sedan 2006, har ungefär 12 500 kvinnor och män skickats iväg. De har skickats iväg av oss här i kammaren, som har ansvaret att ta det yttersta beslutet.
 
Varje gång fingret vilar över knappen att skicka iväg dessa kvinnor och män skickar jag också med en tyst önskan om att de ska komma hem hela till själ och kropp och att insatsen ska lyckas i sitt yttersta syfte.
 

Herr ålderspresident!
En veteran kommer hem från insatser med ovärderliga kompetenser. De kommer hem med kompetenser som ledarskap, samarbetsförmåga, uthållighet, mod och kamratskap.
 
Men några kommer också hem med skador, både fysiska och själsliga. För detta har vi ett särskilt ansvar, både vi här i kammaren, som tar det yttersta beslutet, och Försvarsmakten, som står för utformandet av insatserna.
 
 
Herr ålderspresident!
I alltför många år gick det till så att man när man kom hem från sin insats enbart möttes av ett tack och i bästa fall en medalj. Man lämnade in sin säck, och därmed upphörde kontakterna med uppdragsgivarna.
 
Erfarenheterna, både fysiska och psykiska, kunde innebära att man inte hade möjlighet att gå tillbaka till sitt jobb och att man fick problem med Försäkringskassan. Den sårade själen kanske inte kan komma tillbaka till gängse banor efter att ha upplevt saker som vi, i vårt trygga land, sällan eller aldrig kommer i kontakt med. Det kan handla om svält, död och grymhet men självklart också om stort mod och mänskliga insatser.
 
Inte förrän under alliansregeringen, under ledning av förre försvarsministern Sten Tolgfors, togs initiativ till en samlad veteranpolitik. Ledamoten Allan Widman, som sitter med oss här i dag, ledde både en och två utredningar om hur man skulle ta detta ansvar, både från Försvarsmaktens sida och samlat runt de frivillig- och anhörigorganisationer som omger veteranerna. Det är ju inte bara veteranen som åker i väg och kommer hem igen. I detta är också vänner, arbetsgivare och framför allt familjer inblandade både under och efter insatsen.
 
Herr ålderspresident!
Sedan 2011 firas veterandagen den 29 maj här i Stockholm med en stor ceremoni ute vid Sjöhistoriska museet vid veteranmonumentet Restare. Men den firas även på andra minnesplatser runt om i Sverige. Dessa platser blir allt fler, då fler uppmärksammar, inser och omfattas av veteranernas insatser och på olika sätt vill hedra och uppmärksamma dem.
 
Det veterannätverk som finns här i Sverige består förstås inte bara av Försvarsmakten och Försvarsmaktens veteranenhet utan också av Fredsbaskrarna, Individzonen, Kamratföreningarnas Riksförbund och Svenska soldathemsförbundet och Idrottsveteranerna. Men det består även av ett par lite nyare verksamheter. Två mycket viktiga sådana som jag också vill nämna.
 
En av dem är Veteranstöd Rapid Reaction, som genom crowdfunding på nätet hjälper veteraner som har hamnat i ekonomisk nöd av olika skäl. De upplevelser som man erfarit i insatserna kanske inte riktigt drabbar en på en gång. Det kan inträffa något annat i livet som gör att man helt enkelt inte klarar av sin vardag och behöver hjälp på olika sätt. Det kan också vara ekonomisk hjälp. Här gör VRR en stor insats.
 
Sedan 2013 går genom vårt land en veteranmarsch där alla som vill kan delta. Man går olika delsträckor, normalt sett ungefär 3 mil. Marschen pågår under lite mer än en vecka och omfattar ungefär 30 mil. Man kan välja att gå olika delsträckor. Intäkterna går direkt till Gula Bandet, det vill säga som stöd till olika aktiviteter inom Fredsbaskrarna.
 
I dessa veteranmarscher har jag deltagit, herr ålderspresident, ett antal gånger. Jag har gått sida vid sida med veteraner från olika insatser och hört deras mycket viktiga berättelser. Jag har där i leden inte bara träffat militära veteraner, utan jag har också träffat veteraner från polisen och från MSB. De har deltagit i insatser vid översvämningar i Pakistan, vid jordbävningar i Haiti eller vid ebolautbrott i Sierra Leone. Det är fantastiska, hjältemodiga människor som med livet som yttersta insats ger sig iväg i Sveriges namn med den svenska flaggan på sin axel och utför många gånger väldigt farliga uppdrag. De flesta kommer hem med fantastiska kompetenser, några kommer hem sårade och några kommer inte hem alls.
 
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på den kapsel som jag har med mig här i kammaren och som bärs med längs vägen av veteraner i veteranmarschen. Den innehåller namnen på dem som inte kom hem, bland annat en medlem av min egen familj. Till den kommer att läggas ytterligare ett namn. I går fick vi ett tragiskt besked, att Zaida Catalán har dödats i sitt uppdrag för fred och frihet i Kongo. Hennes namn kommer också att bäras med under veteranmarschens många mil.
 
Herr ålderspresident!
Jag har egentligen väldigt lite förståelse för att vi som sitter här inne inte skulle kunna möjliggöra för hela svenska folket att hedra alla dessa kvinnor och män när veterandagen firas på olika platser i Sverige. Det kan vi göra genom en allmän flaggdag, även om man inte råkar befinna sig vid ett veteranmoment när det anordnas sådana ceremonier. Om denna möjlighet fanns skulle det öka kunskapen om veteranernas viktiga insatser hos befolkningen i stort. Det skulle utgöra ett erkännande för veteranerna och deras insatser och visa dem den uppskattning och heder som de är värda.
 
Jag yrkar därför med emfas bifall till reservation 1 i betänkandet om att inrätta veterandagen den 29 maj som allmän flaggdag.

Veteraner! Skuldra vid skuldra, evig vänskap.

Länk till talet på riksdagens webb-TV: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/allmanna-helgdagar_H401KU19



 

22 januari 2017

Eleverna motiveras av tidigare betyg

Skolverket presenterade nyligen en utvärdering om införandet av tidigare betyg från årskurs sex. Utvärderingen visar på att betygen har gett en god utveckling och pekar på att tidigare betyg gör det lättare att identifiera de elever som behöver stöd.
 
Vi kan nu dessutom se att betyg i årskurs sex bidragit till ett ökat fokus på elevernas kunskapsutveckling, vilket även var avsikten med alliansregeringens betygsreform. Det är nu viktigt att vi vidareutvecklar reformer som gett positiva resultat i såväl identifiering av stödbehov som goda resultat i PISA och TIMSS.
 
I utvecklingen av en bättre svensk skola är identifiering av stödbehov en viktig faktor. För att höja resultaten i skolan krävs information kring var utvecklingsområdena ligger. Lärare måste effektivt kunna ta reda på vilka kunskaper som saknas och hur mycket stöd som behövs. Det är då både logiskt och fördelaktigt att ge såväl lärare som elever mer tid för att genomgå denna process.
 
För Moderaterna är det därför en självklarhet att både betyg i årskurs sex och nationella prov i årskurs tre ska finnas kvar även i fortsättningen. Lärare måste tidigt kunna identifiera vilka elever som inte når kunskapsmålen, hur långt efter dem är och vad som framöver kommer krävas för att eleven i fråga ska nå de kunskapsmål som krävs. Ovannämnda fokus på kunskap och kunskapskontroll i skolan vill Gustav Fridolin gå ifrån, då ministern verkar allergisk mot betyg.
 
Vi är oroade över att Gustav Fridolin tar den svenska skolan åt fel håll. Han kommenterade Skolverkets utvärdering med ”Det bevisar att tidiga betyg inte är den mirakelmedicin som förra regeringen tror”. Detta är en häpnadsväckande inställning till ökad möjlighet att synliggöra vilka elever som behöver stöd. Man måste kunna synliggöra vilka som behöver stöd för att kunna ge extra hjälp och stärka elevernas kunskaper. Gustav Fridolin borde därför istället fokusera på att se till att fler elever får det stöd som de – enligt svensk lag - har rätt till.
 
Vidare är det viktigt att poängtera andra effekter som betyg medför. I Skolverkets utvärdering framgår det att hela 80 procent av eleverna och en majoritet av lärarna uppger att betygen ger eleverna en ökad motivation. Betygen stimulerar alltså eleverna på ett positivt sätt och därför bör betygsreformen värnas.
 
Camilla Waltersson Grönvall, Utbildningspolitisk talesperson (M)
Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M) Blekinge

Publicerad i Sydöstran 22 januari 2017

25 december 2016

I fjol omkom 110 personer i bränder

Nu firar vi kanske årets största högtid: Julen. Det är en tid för familjegemenskap och barnaglädje. Men det är också en tid då alldeles särskilda faror lurar.
 
Det finns ett talesätt, att man inte ska leka med elden. Det är kanske fel att säga att vi i Sverige leker med elden, men många tar inte den och dess faror på tillräckligt stort allvar. Förra året var det omkring 110 personer som omkom i bränder.
Alla behöver vi ljus och värme under årets mörkaste månad. Men vi måste också tänka på säkerheten. För det går att på många sätt gardera sig mot eldens faror.

Det viktigaste är att förhindra att brand uppstår. Att alltid tänka på, att inte lämna ett rum med brinnande ljus, att ha ett skyddsgaller framför elden i öppna spisen, att komma ihåg att stänga av spisen när maten är färdiglagad, att inte ställa flera värmeljus intill varandra, för att nämna några exempel.
 
Men det gäller också att ha bra utrustning för att upptäcka elden om den uppstår och att släcka den innan alltför lång tid har gått. För om en eld har uppstått, så är de första minuterna av vital betydelse för om den ska rås på eller ta överhanden. Det finns utrustning för detta, som man kan ha i sitt hem. Brandvarnare, brandsläckare och brandfilt hör till det som varje hem borde ha. Och inte minst viktigt är att kontrollera att de fungerar. En brandvarnare med utgånget batteri gör ingen nytta.
 
Det finns information att tillgå hur man ska skydda sig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap arbetar mycket för att sprida brandsäkerhetstänkandet till andra myndigheter, företag och organisationer. Brandskyddsföreningen och DinSäkerhet.se har på sina hemsidor tips för allmänheten om vad man kan göra för att förebygga bränder.
 
Det finns också anledning att inför julen och kommande helger skänka en varm och tacksam tanke till alla inom räddningstjänst och inom övrig blåljusverksamhet. Hur de arbetar för vår gemensamma säkerhet. Tyvärr har villkoren försämrats med stenkastning och andra attacker mot personal som rycker ut för att rädda och bistå. Därför krävs också skärpta straff och tydligare markeringar.
Ytterst handlar det om hela vårt samhälles förmåga att stå emot påfrestningar.
 
Hans Wallmark, Riksdagsman, Försvarspolitisk talesperson (M)
Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M) Blekinge
 
Publicerad i Sydöstran 25 december 2016

12 december 2016

Dags för S att sätta ned foten om Nord Stream II


Den 30 juli 2006 sade den dåvarande ryske försvarsministern, Sergei Ivanov: "Dess (gasledningens) existens gör det möjligt att på allvar påverka militära och politiska processer som sker vid Rysslands västliga gränser”. Lite senare samma år säger hans president Vladimir Putin: "Den ryska Östersjöflottans uppgift är att skydda våra ekonomiska intressen i Östersjöbassängen. En av våra viktigaste prioriteringar är rörledningen som går genom Östersjön."

Vad det handlade om var byggandet av den första rörledningen mellan Ryssland och Tyskland, Nord Stream 1. Redan då gick diskussionen hög om dess framför allt säkerhetspolitiska inverkan.

Det ryska gasföretaget Nord Stream är inte som andra energiföretag. Det är majoritetsägt av Rysslands största företag, Gazprom, som i sin tur styrs av den ryska statsledningen. Företagsledningarna i både Gazprom och Nord Stream är tätt knutna till president Putin, varav de flesta med ett förflutet inom KGB eller östtyska Stasi.

Förutom gas och olja är Gazprom storägare inom banker, försäkringar, byggnadsföretag och jordbruk. Man är även storägare av media. Rysslands största tidningar och radiostationer har köpts upp och ägs av Gazprom och expansionen fortsätter. Att Gazprom kontrollerar rysk media och vilken debatt som ska föras betyder att det är den ryska staten som har kontrollen.

President Putin har ett syfte med sin politik. Att ge Ryssland den stormaktsroll som Sovjetunionen hade. Ryssland ska, precis som Sovjet en gång kunde, agera som en inflytelserik aktör i hela världen. För att åstadkomma det används alla till buds stående medel. En strategi som lett till en dramatiskt mycket sämre säkerhetssituation i Sveriges närområde än för tio år sedan.

En del av den ryska strategin och hybridkrigföringen är en offensiv energipolitik, av vilken byggandet av gasledningarna Nord Stream 1 och och nu 2 är en mycket viktig del. Liksom under byggfasen 2007 av den första gasledningen vill Nord Stream-konsortiet även denna gång ha tillgång till strategiskt viktiga svenska hamnar, Karlshamn och Slite.

Detta måste stoppas. Främst av regeringen, men nationell säkerhet är just nationell och angår alla svenska medborgare och beslutsfattare. På alla politiska nivåer. Därför måste kommun- och regionpolitikerna i Karlshamns kommun och på Gotland till fullo förstå sitt stora ansvar i det hela och inte bara ha kortsiktiga vinster för ögonen.

Vad kommunpolitikerna i Karlshamn och på Gotland gör är att förhandla om är att upplåta hamn och markområde till ryska staten och därmed bli en del av en aggressiv expansiv rysk utrikespolitik. Säkerhetszonen kring bygget påverkar inte bara det svenska försvarets möjligheter att agera och öva. Ökad rysk kontroll över energitillförseln till EU utgör också ett säkerhetspolitiskt vapen. Detta bör man vara fullt medveten om. Men Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande (S) i Karlshamns kommun, ”ser inte problemet”. Jag kan klart säga att jag har väldiga problem med det. Av alla tidigare nämnda skäl.

Imorgon är Per-Ola Mattsson och hans partikollega på Gotland, Björn Jansson, kallade till försvarsminister Peter Hultqvist för att "informeras" om det säkerhetspolitiska läget. Jag hoppas verkligen "informeras" i betydelsen "inskärpas". Att en starkt kritisk Överbefälhavare uttalat sig mot uthyrningen och det faktum att Karlshamns kommun gränsar till en av Sveriges insatsflottiljer för stridsflyget och bara några mil längre bort landets huvudmarinbas borde väl någonstans stämma till eftertanke.

Någon som dock under lång tid har kunnat berätta för Per-Ola Mattsson om ryskt agerande, men har hållit en förvånansvärt låg profil i frågan, är min socialdemokratiske riksdagskollega, Peter Jeppsson. Han har suttit i riksdagen och försvarsutskottet lika länge som jag, har tillgång till samma ingående försvars- och underrättelseinformation som jag och torde därför vara lika allvarligt oroad över den försämrade säkerhetssituationen som jag.

Jag uppmanar därför Peter Jeppson att inte bara för sina partikamrater i Karlshamn och Blekinge förklara allvaret i att upplåta mark åt ryska staten i ett av Sveriges mest säkerhets- och försvarspolitiskt viktiga och utsatta områden, då han åtminstone är väl informerad vari problemet ligger. Jag uppmanar honom också att inför Blekinges väljare deklarera sin ståndpunkt i frågan. Ska Karlshamns kommun säga ja eller nej till upplåtelse av mark till ryska staten, Peter Jeppsson?

01 december 2016

Dags att bygga Sydostlänken

Nyligen motionerade jag i riksdagen om att förbättra infrastrukturen i Blekinge, nämligen genom att bygga den så kallade Sydostlänken. För att underlätta transporterna till och från hamnen i Karlshamn med resten av landet behövs det en ny järnvägssträckning, mellan Blekinge kustbana och Olofström. Denna sträcka skulle möjliggöra att nå fram till stambanan i Älmhult för vidare transporter norrut.
Djuphamnen i Karlshamn är en av de snabbast växande hamnarna i landet och har ett strategiskt bra läge för snabba och miljövänliga järnvägstransporter, framför allt österut till och från Asien, men även för en stärkt nationell förmåga att hävda sig på de nya transportmarknaderna i och omkring Baltikum. Hamnen är en av de tio hamnar i landet som den tidigare alliansregeringen i sin hamnutredning omnämnde som en av de mest intressanta att prioritera för framtida satsningar.
 
Blekinge utgör, tillsammans med de intilliggande regionerna Skåne och Småland, den mest industriintensiva regionen söder om huvudstaden med stora industrier som Volvo Personvagnar, Ikea, Stora Enso, Södra Cell och Aarhus/Karlshamns AB. De kännetecknas samtliga av stora och tunga godsflöden, som idag till stora delar sker på väg.

En utbyggnad av Sydostlänken skulle innebära att transporter istället skulle gå via järnväg, vilket inte bara är rimligt ur klimatsynpunkt utan dessutom minskar risken för olyckor. Även driftsäkerheten för bland annat Volvo Personvagnars transporter mot Belgien och Göteborg skulle öka.
 
Trafikverket tog 2013 på uppdrag av den förra regeringen, i samband med att den nationella planen för transportsystemet fastställdes 20102021, fram en slutrapport för upprustning av befintlig bana mellan Älmhult och Olofström och ny bana mellan Olofström och Blekinge kustbana.
 
Den understryker de positiva effekter för näringslivet och de goda kommunikationer från norra Sverige och Göteborg, till Blekinge och vidare ut till östra Europa och Asien som en byggnation av Sydostlänken skulle ge. Godstrafikprognoserna som ligger till grund för utredningen kring nyttan av Sydostlänken visar på den potential som Sydostlänken kan innebära.
 
Positiva effekter som i samband med valet 2014 också lyftes fram av socialdemokraternas dåvarande infrastrukturpolitiske talesperson och nuvarande inrikesminister, Anders Ygeman, och dess byggnation uttrycktes som ett vallöfte. Nu väntar vi därför alla på att regeringen ska bry sig om Blekinge och därför prioritera Sydostlänken.


Publicerades i Blekinge Läns Tidning 1 december 2016
Bild: Bengt Pettersson/BLT

16 november 2016

Att ta hand om sig själv och andra vid kris

 
"Vad skulle ni ta er till om mobilen laddar ur och ni inte har möjlighet att ladda den igen?" Det brukar jag fråga ungdomar när jag är ute på gymnasier och talar om samhällssäkerhet. Jag brukar mötas av lätt panikslagna miner. I princip hela livet är ju koncentrerat i dag i denna lilla apparat. Alla kontakter, möjlighet att googla efter information mm.
 
"Om strömmen är bruten och det dessutom är mörkt, mitt i vintern och inga kommunikationer fungerar. Vart tar ni vägen då?", brukar jag fortsätta. Här börjar ungdomarna tänka till. Eftersom jag bor i ett försvarstätt landsbygdslän finns det ofta någon med kompetens att klara sig utan ström, en annan med utbildning i någon av frivilligorganisationernas ungdomsutbildningar, en tredje med vana av jakt och skog. Det brukar alltid bli en bra diskussion och väl i det. Men hur är det med kunskapen och erfarenheten hos storstadsbor? I en utveckling av allt större urbanisering?
 
När orkanen Sandy slog till 2012 drabbades bland annat New York och Washington D.C hårt. Elnätet i USA:s östra delar slogs till stora delar ut och tunnelbanenätet svämmade över då grundvattennivån steg med över 4 meter. Förutom stora materiella skador omkom runt 180 personer. När människor inte vet vad man ska ta sig till och drabbas av panik uppträder många till fara för både sig själv och andra.
 
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) besökte New York efter orkanen och drog lärdomar av hur vi i Sverige skulle kunna förstärka och bygga upp vår samhällsberedskap. Det sammanställdes i en rapport (https://www.msb.se/Upload/Forebyggande/Krisberedskap/Samverkansomraden/Rapport_Sandy_140306.pdf) som redovisades på bland annat Folk och Försvars konferens i Sälen 2013.
 
Scenariot som jag diskuterar med ungdomarna är ett högst sannolikt scenario. Samtidigt som vi i Sverige är ett högteknologiskt och digitaliserat samhälle med hög servicenivå är det ett faktum som samtidigt gör oss väldigt sårbara. Vi förväntar oss att central samhällsservice ska fungera och är i gemen inte särskilt preparerade för hur vi agerar i en krissituation orsakat av naturkatastrof eller fientligt anfall. 
 
Jag tar tillfället i akt att diskutera detta med ungdomarna vid mina skolbesök just för att jag är övertygad att det är redan i skolan man måste börja med att undervisa om hur man tar hand om sig själv och andra vid en krissituation och hur man gör det under en längre tid utan tillgång till samhällsservice. Barn och ungdomar lär vuxna. Om ni bara visste hur mycket jag lärt mig om återvinning och kompostering av mina.
 
I valkampanjen inför valet 2014 (https://www.youtube.com/watch?v=EL-yte4FJcc) framförde jag förslaget om att införa civilförsvarskunskap som ämne i skolan och med dagens säkerhetsutveckling till det sämre blir jag än mer övertygad om hur viktigt detta är. Redan idag genomför flera frivilligorganisationer denna sortens utbildningar och skulle med resursförstärkningar mycket väl kunna göra det även i skolorna. Det som behövs är ett politiskt beslut om att ge dem tillträde, då både de, försvarsmakten eller polisen inte alltid är välkomna. Märkligt nog.
 
Därtill behövs resursförstärkningar till både försvaret och civilsamhället för att bygga upp samhällets robusthet igen. Vi lever i oroliga tider.