29 maj 2016

Till min älskade mamma


Du gav mig livet. Du älskar mig gränslöst. Du har stöttat mig genom allt jag hittat på genom åren. Du är min förebild, min stora hjältinna. Jag älskar dig oerhört mycket, lilla mamma.

Du trodde inte att du hade möjligheten att bära liv. En medfödd defekt njure hade innan den upptäcktes och opererades bort försvårat för dina möjligheter att bli gravid. Men när det gjordes vid 35 års ålder tog det inte så lång tid innan du upptäckte att det du längtat efter blivit verklighet.

Som den tekniker du en gång var tillsåg du med din logiska läggning att alla till buds stående medel stod till förfogande för att det skulle gå bra. Du till och med valde mina namn efter alla möjligheter till personlighet jag skulle kunna komma att utveckla. Jag var efterlängtad och det har inte gått en dag i livet utan att jag har känt det. Att växa upp med sådan kärlek är ett privilegium.

Som mor har jag känt dig hela livet. Som person och kvinna lärde jag känna dig på senare dagar efter det att pappa hade gått bort. Många resor gjorde vi tillsammans, bara du och jag, och så oerhört roligt vi hade. Historier du berättade om tiden innan min tillblivelse fick mig att till fullo inse hur modig, banbrytande och busig du också är som person. Jag är stolt och tacksam över att vara din dotter.

Din självständighet och starka vilja ärvde du från mormor Helena. Jag har alltid sett upp till både henne och dig. Förkämpar båda två för kvinnors självständighet och oberoende. Något jag för egen del har tagit för självklart. För att det var så du och pappa uppfostrade mig.

Efter en lång och svår tid av sjukdom bor du idag på ett äldreboende. Det har inte varit helt lätt för mig att komma till ro i tanken med att idag för det mesta vara mamma till dig, men du finns hos mig och det är det viktigaste. Jag önskar att jag kunde lägga så mycket mer tid än jag har för att finnas i din närhet. Såsom du har varit där för mig.

Jag har idag privilegiet att själv vara mor till två underbara, starka, vackra och fantastiskt fina döttrar som jag älskar mer än livet självt. Jag och deras pappa försöker efter bästa förmåga uppfostra dem efter de förebilder du som mormor och deras farmor utgör. Jag ser i dem mycket av er och det gör mig mycket stolt.

I år fyller du 85 år. Jag är tacksam för varje dag du finns hos mig. Grattis på Mors dag, min älskade mamma!

28 maj 2016

Våra veteraner är värda så mycket mer


Att vakna upp med ångest. Att vakna upp med fantomsmärtor i det saknade benet. Att vakna upp med känslan av att en gnagande oro för framtiden. För många av de som deltar i internationella insatser är tiden efter ett uppdrag svårare att hantera än tiden under uppdraget. Imorgon på veterandagen står dessa kvinnor och män, soldater, sjömän och civilt anställda i fokus.

I statistiken är de bara siffror på ett papper. Bakom siffrorna finns människor av kött och blod. Bakom siffrorna finns soldater, sjömän och civilt anställd personal som med risk för eget liv gjort insatser för att rädda andras. De gör det med vetskapen att de lämnar en trygg miljö för att gå in i något främmande. Ett skott i natten. Ett desperat rop på hjälp. En utsatthet som exemplifieras av den tunna skiljelinjen mellan liv och död.

Det är självklart att vi riksdagsledamöter som sänder ut dessa modiga kvinnor och män har ett ansvar i att se till att det finns stöd och hjälp att tillgå. Inte bara före och under insatsen. Det är minst lika viktigt att stödet finna efter det att tjänstgöring avslutats.  Ett ansvar som för övrigt omfattar hela samhället.

För många år sedan på en veteransammankomst träffade jag en ung man. Han insisterade på att ta mig åt sidan för att få berätta sin historia. Vi kan kalla honom Peter. Peter hade tjänstgjort i Afghanistan och både varit involverad i direkt strid och sett några av sina stridskamrater dödas. Peter kom hem efter insatsen och förstod inte först att hans förändrade beteende till aggressivitet och inbundenhet var kopplat till sjukdomen PTSD, Post Traumatic Stress Disorder, eller posttraumatisk stressyndrom.

Peter kände sig både vilsen och frustrerad. Han kände inte att han fick tillräckligt stöd hos varken Försvarsmakten eller sin civile arbetsgivare. Den enda hjälp han hade fått var ett uppföljningssamtal någon månad efter hemkomsten. Den posttraumatiska stressen hade dock kommit smygande först efter några år. Peter tog kontakt för att få psykologisk hjälp hos den allmänna sjukvården, men de hade inte egentligen förstått vad han hade varit med om och kunde inte hjälpa honom på det sätt han egentligen behövde.

Jag gjorde vad jag kunde för att lotsa Peter till den hjälp jag då kände till. Det var också startskottet för personlig del att engagera mig i veteranfrågorna när det blev så uppenbart för mig vilka brister där fanns. Flera ideella veteranorganisationer som Fredsbaskrarna, Veteranmarschen och Veteranstöd Rapid Reactions (VRR) gör ett fantastiskt arbete i att stödja veteraner och deras familjer, men de behöver hjälp och stöd från hela samhället. Stöd och hjälp till veteraner är en viktig både princip- och moralfråga för den svenska staten och landets befolkning.

Under lång tid saknade Sverige en veteranpolitik värd namnet. Det var inte förrän Alliansen tog tag i frågan som en sammanhållen veteranpolitik kom på plats. Den är ett stort steg i rätt riktning, inte minst när det gäller att bredda synsätten. Det är inte bara militär personal som riskerar sin hälsa. Det handlar om civil personal på plats och anhöriga. Föräldrar, barn sambos och maka eller make. Även lokalt anställd personal som skadas i tjänsten, t.ex. tolkar.

Mycket har gjorts de senaste åren. Försvarsmakten har skapat och utvecklat sin Veteranenhet och en veteranmottagning har skapats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Även uppmärksamheten och förståelsen för veteranerna hos allmänheten har förbättrats, bland annat genom inrättandet av Veterandagen den 29 maj och upprättandet av borde ett nationellt och lokala veteranmonument.

Dock behöver arbetet förbättras med att civilt anställda, som tjänstgör i internationella insatser, ska ha samma rätt till stöd som militär personal. Vi är skyldiga sådana som Peter det. Jag delar veteranutredningens åsikt om att det behövs inrättas en nationell veteranmyndighet. Det behövs ett nationellt kunskapscenter inom veteranområdet för att stödja myndigheter och andra aktörer som sänder ut personal i internationella insatser samt vägleda och hjälpa civila och militära veteraner som drabbats av komplexa skador.


Våra veteraner är värda så mycket. Inte minst vår respekt. När jag i somras reste med inrikesflyg i USA hälsade kabinpersonalen i vanlig ordning oss passagerare välkomna, men militär personal och veteraner i synnerhet med orden: "If there are any military personell and or veterans present on this flight, we thank you for your service and salute you". Tänk om vi kunde göra detsamma i Sverige. Det gjorde mig rörd och stolt

Förra året motionerade jag med flera i riksdagen om att låta Veterandagen bli en allmän flaggdag. Motionen vann tyvärr inte gehör, men till min glädje ställde sig moderaternas partistämma i höstas bakom förslaget. Jag känner mig därför stärkt att vi nu är så många fler som står bakom detta. Träget arbete vinner, heter det ju.


Imorgon deltar jag och flera riksdagskollegor under Veterandagen i Stockholm. Jag kommer också att gå Veteranmarschen från Kungsbron till Sjöhistoriska muséet, där ceremonin äger rum. Kom dit du med. Eller skänk veteranerna en tanke denna dag.
 
Läs om Veterandagen 2016


 

19 maj 2016

Prm: Kvinnojouren i Karlskrona måste vara kvar!

Moderaterna i Karlskrona reagerar kraftfullt mot och anser att det är oacceptabelt att dra in stödet till Kvinnojouren, och kräver att Kommunstyrelsen omgående agerar och säkerställa att stödet till kvinnojouren får finnas kvar.

 

-Vi har förståelse för att Socialnämnden, efter revisorsanmärkningen i kombination med begränsade resurser, har fattat beslut om att ta bort det icke lagstadgade föreningsbidraget till bland annat kvinnojouren. Men nu måste Kommunstyrelsen agera, allt annat är ett hån mot våldsutsatta kvinnor och barn i Karlskrona. Jag förväntar mig att styret i Karlskrona omedelbart tar tag i detta, säger Camilla Brunsberg, gruppledare för Moderaterna.

 

- Våldsutsatta kvinnor måste prioriteras i allt politiskt arbete, både på lokal och nationell nivå. Att då som i Karlskrona dra undan stödet till den så viktiga oberoende kvinnojouren är ingenting som vi Moderater kan acceptera. Trycket på kvinnojourernas verksamhet är stort, så stället för att dra ned stödet måste arbetet tvärtom stärkas. Det gäller inte bara i Karlskrona utan i hela Sverige, säger Blekinges riksdagsledamot och nationell ordförande för Moderatkvinnorna, Annicka Engblom.

 

23 mars 2016

Europa, mitt hem!


Jag älskar bilsemestrar. Under hela min uppväxt kuskade jag och mina föräldrar runt i bilen i Europa och besökte i princip alla länder. Som dotter till en ungersk pappa även många länder i det forna Östeuropa.
 
Jag fick uppleva både ett öppet och välkomnande Europa, där man som svensk bara behövde vifta med passet i bilfönstret vid gränskontrollerna. Men jag fick också uppleva ett delat Europa. Genomsökningar av bilen, resväskor och kläder. Långa utfrågningar, kroppsvisiteringar och ibland mutor för att kunna komma vidare.
 
Det hindrade mig dock inte från att utveckla ett djupt kärleksförhållande till Europa och har både bott, studerat och arbetat i flera av dess länder. Jag är en mycket stark anhängare av den europeiska unionen, bildad för att ta tillvara på våra gemenskaper och undvika splittring som tidigare krig, reella som kalla, skiljde våra länder åt.
 
Så när jag ikväll debatterade Konstitutionsutskottets betänkande om "KU11: Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet mm" (en ganska snustorr titel) valde jag med min känsla för EU som utgångspunkt en liten annan vinkling i mitt tal om det fundamentala sätt vi förhåller oss till och beslutar som medlemmar i unionen, som betänkandet handlar om.
 
Eftersom att jag i talarlistan skulle föregås av en av utskottets två EU-gurus, Emanuel Öz (S), visste jag att betänkandet och vår gemensamma hållning skulle få en ordentlig genomgång och presentation och att jag kände att jag kunde ta ut svängarna lite. Den andra gurun, Patrick Reslow (M), som egentligen skulle ha debatterat, är pappaledig. Bra prioritering!

Nå, jag valde att beskriva EU som ett hus, där 28 av Europas 44 stater har valt att bo under samma tak. Ungefär som en bostadsrättsförening med medlemmar, ordförande och en styrelse. De 28 lägenheterna i det här huset är av olika storlekar och utformade på olika sätt. I lägenheterna måste det finnas vissa standarder som ska vara gemensamma, medan andra utformas efter eget behag.
 
Där sker en ständig dialog mellan medlemmarna och styrelsen. Beslut om föreningens gemensamma ekonomi, underhåll och investeringar tas löpande. Om man som lägenhetsinnehavare väljer att ha direktkontakt med ordföranden eller via ett ombud är det ändå lika viktigt att alla medlemmarna ges lika stort inflytande och inte missgynnas.
 
Det är också viktigt att de enskilda medlemmarnas egenskaper och vilja respekteras så långt det är möjligt och att beslut som alla har att rätta sig efter begränsas i möjligaste mån. El och VVS är ju sådant man i ett flerbostadshus ju inte kan bestämma efter eget huvud, men om man nu från styrelsens sida skulle vilja att alla i föreningen skulle ha samma sorts vitvaror, så måste styrelsen först höra efter vad medlemmarna tycker. Skulle ordföranden eller styrelsen strunta i det här och köra sitt eget race finns det stor risk att medlemmarna tröttnar och flyttar.

Dessa resonemang omvandlat till KU11 är följande. Vi har granskat två rapporter från kommissionen om hur inflytande och beslutsprocesser i EU fungerar. Och noterat att där absolut finns utrymme för skärpningar och förbättringar. Jag lyfte fram tre saker.
 
Ett flertal medlemsländer har valt att ha en direkt dialog mellan de nationella parlamenten och kommissionen, medan Sveriges kontakter med kommissionen sker via regeringen efter överläggningar i riksdagens EU-nämnd. Den enda direktkontakten vår riksdag har med kommissionen är när förslag skickas på remiss enligt principen om subsidiaritet, dvs en prövning om förslagen ska tas på EU- eller nationell nivå. Vi i Konstitutionsutskottet understryker att vår ordning inte får innebära att vi därmed missgynnas i beslutsprocessen.

Vidare lyfte jag fram vikten av att en sådan här remiss- eller subsidiaritetsrunda avslutas INNAN kommissionen går till beslut om förslaget. Det har nämligen inträffat i ett flertal fall. Om den här ordningen inte respekteras finns det ju ingen mening med att inhämta åsikterna hos de nationella parlamenten i medlemsländerna.

Till sist lyfte jag fram det vi i flera av riksdagens utskott reagerat över, nämligen att allt fler beslut som kommissionen lägger fram görs i form av förordningar istället för direktiv. Med andra ord, som tvingande lagstiftning istället för inriktningar. Det senare ger ju medlemsländerna utrymme att anpassa inriktningarna efter landets egna lagstiftning. Det här är en oroväckande tendens, för blir kommissionen för enväldig och hänsynslös väcker det sådant missnöje att medlemsländer kanske väljer att lämna unionen. Något vi ju ser just nu med Brexit.

Medveten om att formerna för vårt EU-samarbete många gånger kan bli lite väl juridiskt-tekniskt, är det ändå så väldigt viktigt att hålla i minnet, att i tider av prövning, må den vara av ekonomisk, samarbets- eller säkerhetsmässig karaktär, är det allra viktigaste att upprätthålla och förbättra fundamenten i det samarbete och hem vi kallar EU. Och en dag som denna, dagen efter ytterligare ett terroristdåd riktat mot själva hjärtat av detta samarbete, är det viktigare än någonsin att bidra till att stärka EU, inte att packa ihop och schappa.
 
Tack för ordet!

 

20 mars 2016

En regering som inte håller ihop

Splittringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och de olika ministrarna är plågsamt tydlig. Ministrarna ger olika besked och kritiserar de egna förslagen som regeringen lägger fram. Det duger inte att gnälla eller skylla ifrån sig när besluten har fattats.

I helgens lördagsintervju i Ekot sågade språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin regeringens migrationspolitik och sa att åtgärderna kan bli kontraproduktiva och få fruktansvärda konsekvenser. Det är inte första gången som miljöpartistiska statsråd framhåller en annan linje än regeringen i flyktingfrågan.

När Stefan Löfven sa att vi måste ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande” kommenterade Fridolin att delar av migrationspolitiken var skit. När Migrationsverkets presenterade sin prognos på 100 000 flyktingar för år 2016 uttryckte justitie- och migrationsminister Morgan Johansson att Sverige ”inte klarar så höga tal”, och att regeringen långt innan dess kommer att vidta ytterligare åtgärder. Vice statsminister Åsa Romson och utbildningsminister Gustav Fridolin säger i kontrast till Johanssons uttalande att det svenska mottagningssystemet måste klara av att ta emot 100 000-150 000 flyktingar i år. Vad gäller egentligen? Vilken politik kommer regeringen att föra?

Det är beklämmande att Stefan Löfvens statsråd gång på gång berättar hur dåliga beslut regeringen fattar och har öppna gräl med andra ministrar om regeringens politik. Det är visserligen sant att Miljöpartiet har varit tvungna att lägga sig i flera för partiet viktiga frågor. Det tydligaste exemplet är migrationspolitiken, men även i infrastrukturfrågor som Bromma flygplats och Förbifart Stockholm fick Miljöpartiet ge med sig. Rättspolitiken, avräkningarna i biståndsbudgeten, vinstuttaget ur SJ och värdlandsavtalet med Nato är andra exempel. Det är begripligt att ett parti med hög svansföring och utan regeringserfarenhet har svårt att hantera nederlagen. Det är dock oacceptabelt att statsråd försöker ducka ansvar för de reformer regeringen lägger fram genom att skylla på andra ministrar.

Samtidigt som ministrarna och departementen käbblar med varandra pågår verkligheten utanför Rosenbad. Sverige står inför historiskt stora utmaningar som kräver ett ledarskap som fungerar. Det är tydligt att Stefan Löfven inte kan leda och hålla ihop sin regering. Det framstår som mer och mer orimligt att tro att Stefan Löfven ska kunna leda och hålla ihop Sverige.

 
Jessica Polfjärd
Gruppledare (M) i riksdagen

Annicka Engblom
Riksdagsledamot (M) i Blekinge

Publicerad i Sydöstran 19 mars 2016

05 februari 2016

Språket en del av kulturarvet


Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT
 
Inför samernas nationaldag, som firas i hela Sápmi den 6 februari till minnet av det första samiska landsmötet, vill vi lyfta fram frågan om samiskan. Efter en lång tid av marginalisering under 1900-talet är de samiska språken hotade. Sakta har utvecklingen gått från att tala minoritetsspråk till att tala svenska. Språkets bevarande är en nyckel för att bevara också kulturella traditioner. Det är därför viktigt att möjliggöra att språket ärvs från generation till generation och att främja platser och situationer där samiska kan talas.
 
För att behålla språk och kultur spelar lagstiftningen kring nationella minoriteter och minoritetsspråk som Alliansen lade fram 2009 en viktig roll. I lagtexten anges bland annat ett antal kommuner och landsting som utgör förvaltningsområden för bland annat samiska. Att utgöra ett förvaltningsområde innebär att vissa ytterligare rättigheter ska finnas i kommunerna. Till exempel ska barnomsorg och äldreomsorg ska kunna erbjudas på det egna språket liksom kontakter med myndigheter.
 
I uppföljning och även i samtal med företrädare för bland annat samerna har det framkommit att alla kommuner, landsting och regioner som ingår i förvaltningsområdena inte lever upp till vad man åtagit sig. Det här är självklart inte acceptabelt. Då dessa ersätts för sina merkostnader genom statsbidrag bör man kunna kräva att statsbidragen används på rätt sätt.
 
Moderaterna vill därför att regeringen skärper uppföljningen av förvaltningsområdena, så att de verkligen lever upp till lagen. I de fall det brister bör i första hand åtgärder vidtas för att rätta till dessa, lämpligen genom uppdrag till Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län. Hjälper inte det föreslår vi att man bör överväga sanktioner i form av t.ex. indraget statsbidrag.
 
Som urfolk har samerna en särställning bland minoriteterna. Språk och kultur går hand i hand och för att förhindra den samiska språkbytesprocessen behöver de samiska språken kunna användas i vardagen, i skolan, i äldreomsorgen, i kontakt med myndigheter och kommuner. Därför är det också viktigt att fortsatt arbeta för skydda de samiska språken genom lagstiftning och genom förvaltningsområden.
 
Det behövs fler naturliga mötesplatser i vardagen där de samiska språken kan talas, inte färre.

Annicka Engblom (M)
Lisbeth Sundén Andersson (M)
Riksdagsledamöter, Konstitutionsutskottet, ansvar för samefrågor
 
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
Riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet, ersättare

Publicerad i Norran 5 februari 2016