Ett dämpat utskottsmöte

Förmiddagen inleddes med försvars- och utrikesutskott och föredragning av ÖB Sverker Göransson och arméinspektör Berndt Grundevik om söndagens tragiska händelse i Afghanistan. Det var en märkbart tagen ÖB som inledde föredragningen med att berätta om nuläget på campen, situationen för de anhöriga och hur media hanteras.

Det var oerhört viktigt att vi som beslutsfattare med sådan kort varsel fick ingående information om händelsen. Det pågår mycket spekulationer om vad som verkligen hände och den hela och sanna bilden av skeendet har vi först när undersökningskommissionen genomfört sitt arbete och avlagt sin rapport.

Hastiga människor irriterar

Det är någonting med människor som far omkring med små, hastiga rörelser som irriterar mig. De kastar av sig kappan. Stuvar hastigt in den i kabinutrymmet och slänger sig ned på sätet. Därefter rotas handväskan igenom, för de bara måste, måste, måste få iväg det där sista sms:et innan mobilen slungas tillbaka ned i väskan.

Och naturligtvis har de plockat fram en hög med arbetspapper som de bara måste, måste, måste bläddra igenom, fram och tillbaka, det snabbaste de kan. Blixtsnabba rörelser, hivandes i sig frukosten, otåligt borstandes av sig brödsmulorna och sedan åter nästan ilsket bläddrandes igenom arbetspapprena igen.

Åååhhhh, varför? Är det av genuin stress eller för att ge sken av en övermänsklig effektivitet? Min reaktion när jag studerar detta är givetvis att bete mig tvärtom. Att göra ALLT i slow-motion. Att lugnt och behagligt bläddra igenom morgontidningen. Två gånger. Att tugga hälften så fort på min frukostfralla, att gäspa ofta och veta att jag är lika effektiv ändå.

Effektiv för att jag har tagit en paus i livet på resan mellan hem och arbete. Efter att hellre sväva omkring som en albatross istället för att pila omkring som en sädesärla.

Sorg över de stupade i Afghanistan

Jag känner idag oerhört stor sorg över de stupade svenskarna och tolken i Afghanistan. Mina tankar går särskilt till deras anhöriga. Nu är det viktigare än någonsin att visa stöttning för våra soldater, som riskerar och förlorar sina liv i människans och fredens tjänst. Särskilt av oss som ytterst beslutar om insatserna.

Hade inte våra soldater, tillsammans med soldater från andra nationer som bidrar till ett tryggare Afghanistan, funnits i landet, hade inte flickor inte kunnat gå i skola, människor fått tillgång till sjukvård eller lugn och ro att helt enkelt leva sina liv och återuppbygga sitt land.

Drar vi oss ur, lämnar vi afghanerna i sticket och ger upp inför talibanväldet, kommer framför allt de kvinnor som genom fredsstyrkornas arbete kunnat yrkesarbeta att befinna sig i stor fara. "Kommer talibanerna tillbaka, skär de halsen av mig", sa en kvinnlig afghansk affärsinnehavare till en bekant till mig som jobbar i Afghanistan.

Jag är oerhört stolt över era insatser, FS 18. Men idag känns det tungt.