Europa, mitt hem!

Jag älskar bilsemestrar. Under hela min uppväxt kuskade jag och mina föräldrar runt i bilen i Europa och besökte i princip alla länder. Som dotter till en ungersk pappa även många länder i det forna Östeuropa.

 

Jag fick uppleva både ett öppet och välkomnande Europa, där man som svensk bara behövde vifta med passet i bilfönstret vid gränskontrollerna. Men jag fick också uppleva ett delat Europa. Genomsökningar av bilen, resväskor och kläder. Långa utfrågningar, kroppsvisiteringar och ibland mutor för att kunna komma vidare.

 

Det hindrade mig dock inte från att utveckla ett djupt kärleksförhållande till Europa och har både bott, studerat och arbetat i flera av dess länder. Jag är en mycket stark anhängare av den europeiska unionen, bildad för att ta tillvara på våra gemenskaper och undvika splittring som tidigare krig, reella som kalla, skiljde våra länder åt.

 

Så när jag ikväll debatterade Konstitutionsutskottets betänkande om "KU11: Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet mm" (en ganska snustorr titel) valde jag med min känsla för EU som utgångspunkt en liten annan vinkling i mitt tal om det fundamentala sätt vi förhåller oss till och beslutar som medlemmar i unionen, som betänkandet handlar om.

 

Eftersom att jag i talarlistan skulle föregås av en av utskottets två EU-gurus, Emanuel Öz (S), visste jag att betänkandet och vår gemensamma hållning skulle få en ordentlig genomgång och presentation och att jag kände att jag kunde ta ut svängarna lite. Den andra gurun, Patrick Reslow (M), som egentligen skulle ha debatterat, är pappaledig. Bra prioritering!

Nå, jag valde att beskriva EU som ett hus, där 28 av Europas 44 stater har valt att bo under samma tak. Ungefär som en bostadsrättsförening med medlemmar, ordförande och en styrelse. De 28 lägenheterna i det här huset är av olika storlekar och utformade på olika sätt. I lägenheterna måste det finnas vissa standarder som ska vara gemensamma, medan andra utformas efter eget behag.

 

Där sker en ständig dialog mellan medlemmarna och styrelsen. Beslut om föreningens gemensamma ekonomi, underhåll och investeringar tas löpande. Om man som lägenhetsinnehavare väljer att ha direktkontakt med ordföranden eller via ett ombud är det ändå lika viktigt att alla medlemmarna ges lika stort inflytande och inte missgynnas.

 

Det är också viktigt att de enskilda medlemmarnas egenskaper och vilja respekteras så långt det är möjligt och att beslut som alla har att rätta sig efter begränsas i möjligaste mån. El och VVS är ju sådant man i ett flerbostadshus ju inte kan bestämma efter eget huvud, men om man nu från styrelsens sida skulle vilja att alla i föreningen skulle ha samma sorts vitvaror, så måste styrelsen först höra efter vad medlemmarna tycker. Skulle ordföranden eller styrelsen strunta i det här och köra sitt eget race finns det stor risk att medlemmarna tröttnar och flyttar.

Dessa resonemang omvandlat till KU11 är följande. Vi har granskat två rapporter från kommissionen om hur inflytande och beslutsprocesser i EU fungerar. Och noterat att där absolut finns utrymme för skärpningar och förbättringar. Jag lyfte fram tre saker.

 

Ett flertal medlemsländer har valt att ha en direkt dialog mellan de nationella parlamenten och kommissionen, medan Sveriges kontakter med kommissionen sker via regeringen efter överläggningar i riksdagens EU-nämnd. Den enda direktkontakten vår riksdag har med kommissionen är när förslag skickas på remiss enligt principen om subsidiaritet, dvs en prövning om förslagen ska tas på EU- eller nationell nivå. Vi i Konstitutionsutskottet understryker att vår ordning inte får innebära att vi därmed missgynnas i beslutsprocessen.

Vidare lyfte jag fram vikten av att en sådan här remiss- eller subsidiaritetsrunda avslutas INNAN kommissionen går till beslut om förslaget. Det har nämligen inträffat i ett flertal fall. Om den här ordningen inte respekteras finns det ju ingen mening med att inhämta åsikterna hos de nationella parlamenten i medlemsländerna.

Till sist lyfte jag fram det vi i flera av riksdagens utskott reagerat över, nämligen att allt fler beslut som kommissionen lägger fram görs i form av förordningar istället för direktiv. Med andra ord, som tvingande lagstiftning istället för inriktningar. Det senare ger ju medlemsländerna utrymme att anpassa inriktningarna efter landets egna lagstiftning. Det här är en oroväckande tendens, för blir kommissionen för enväldig och hänsynslös väcker det sådant missnöje att medlemsländer kanske väljer att lämna unionen. Något vi ju ser just nu med Brexit.

Medveten om att formerna för vårt EU-samarbete många gånger kan bli lite väl juridiskt-tekniskt, är det ändå så väldigt viktigt att hålla i minnet, att i tider av prövning, må den vara av ekonomisk, samarbets- eller säkerhetsmässig karaktär, är det allra viktigaste att upprätthålla och förbättra fundamenten i det samarbete och hem vi kallar EU. Och en dag som denna, dagen efter ytterligare ett terroristdåd riktat mot själva hjärtat av detta samarbete, är det viktigare än någonsin att bidra till att stärka EU, inte att packa ihop och schappa.

 

Tack för ordet!

 

En regering som inte håller ihop

Splittringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och de olika ministrarna är plågsamt tydlig. Ministrarna ger olika besked och kritiserar de egna förslagen som regeringen lägger fram. Det duger inte att gnälla eller skylla ifrån sig när besluten har fattats.

I helgens lördagsintervju i Ekot sågade språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin regeringens migrationspolitik och sa att åtgärderna kan bli kontraproduktiva och få fruktansvärda konsekvenser. Det är inte första gången som miljöpartistiska statsråd framhåller en annan linje än regeringen i flyktingfrågan.

När Stefan Löfven sa att vi måste ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande” kommenterade Fridolin att delar av migrationspolitiken var skit. När Migrationsverkets presenterade sin prognos på 100 000 flyktingar för år 2016 uttryckte justitie- och migrationsminister Morgan Johansson att Sverige ”inte klarar så höga tal”, och att regeringen långt innan dess kommer att vidta ytterligare åtgärder. Vice statsminister Åsa Romson och utbildningsminister Gustav Fridolin säger i kontrast till Johanssons uttalande att det svenska mottagningssystemet måste klara av att ta emot 100 000-150 000 flyktingar i år. Vad gäller egentligen? Vilken politik kommer regeringen att föra?

Det är beklämmande att Stefan Löfvens statsråd gång på gång berättar hur dåliga beslut regeringen fattar och har öppna gräl med andra ministrar om regeringens politik. Det är visserligen sant att Miljöpartiet har varit tvungna att lägga sig i flera för partiet viktiga frågor. Det tydligaste exemplet är migrationspolitiken, men även i infrastrukturfrågor som Bromma flygplats och Förbifart Stockholm fick Miljöpartiet ge med sig. Rättspolitiken, avräkningarna i biståndsbudgeten, vinstuttaget ur SJ och värdlandsavtalet med Nato är andra exempel. Det är begripligt att ett parti med hög svansföring och utan regeringserfarenhet har svårt att hantera nederlagen. Det är dock oacceptabelt att statsråd försöker ducka ansvar för de reformer regeringen lägger fram genom att skylla på andra ministrar.

Samtidigt som ministrarna och departementen käbblar med varandra pågår verkligheten utanför Rosenbad. Sverige står inför historiskt stora utmaningar som kräver ett ledarskap som fungerar. Det är tydligt att Stefan Löfven inte kan leda och hålla ihop sin regering. Det framstår som mer och mer orimligt att tro att Stefan Löfven ska kunna leda och hålla ihop Sverige.

 

Jessica Polfjärd
Gruppledare (M) i riksdagen

Annicka Engblom

Riksdagsledamot (M) i Blekinge

Publicerad i Sydöstran 19 mars 2016