Vi delar givetvis uppfattningen att barnfattigdomen måste
bekämpas. Barn som växer upp under ekonomisk
utsatthet tvingas varje dag välja bort något som andra barn ser som
självklart. Den ständiga kampen för försörjning river upp sår under uppväxten
som för många ger ärr för livet. Varje dag som går när barn lider, mobbas och
inte får samma chanser som andra barn är ett misslyckande för hela samhället.
Samtidigt
är det viktigt att nyansera debatten. Hur ser egentligen verkligheten ut i dag
jämfört med de år då Socialdemokraterna styrde landet? I Rädda Barnens rapport noterar vi att
barnfattigdomen år 2007, under Alliansen, nådde
den lägsta nivån sedan mätningarnas start. Det är inget Margaretha Olsson vill
tala om, fokus ligger istället ensidigt på den ökning, 0,6 procent, som enligt
Rädda Barnen själva ” sammanfaller i tiden med den första fasen i
konjunkturnedgången som inleddes under hösten 2008” .
Sanningen
är alltså att Sverige mitt i den stormens öga stod pall och lyckades undvika
den branta utförsbacke som drabbade länder i vår omvärld. Något som knappast
hade varit möjligt om Socialdemokraterna fått genomslag för sin oansvariga
utgiftspolitik. Den politik som inte klarar av att hålla två bollar i luften
samtidigt, starka finanser och en resolut arbetslinje, tenderar alltid att slå
mot dem som har det sämst ställt. Något som bekräftas av det faktum att det under
Socialdemokraterna senaste maktinnehav 1994-2006 fanns en betydligt högre andel
fattiga barn än vad som är fallet idag. Under Göran Persson som statsminister
1997 noterades den högsta siffran, 22,3 procent, av alla barn i Sverige låg
under fattigdomsgränsen. Den delen är Margaretha Olsson heller inte intresserad av att
lyfta fram.
Socialdemokraterna
misslyckades alltså under år efter år med att minska barnfattigdomen. Att då kommunalrådet
i Olofström förespråkar en återgång till den bidragspolitik som visat sig vara
totalt oförmögen att minska barnfattigdomen, är minst sagt förvånande.
Trovärdighetsfaktorn i detta resonemang är milt uttryckt låg. Bidragslinjen
fungerade inte då. Och den fungerar inte nu.
En
politik som utjämnar livschanser och bryter fattigdomsfällor måste
istället ta sin utgångspunkt i att ju fler föräldrar som ges möjlighet till
egen försörjning, desto färre blir de barn tvingas välja bort det som andra tar
som självklart. En återgång till den politik som Margaretha Olsson står för
vore däremot förödande. Risken är uppenbar att vi då skulle slungas tillbaka
till en tid då utanförskapet växer och barnfattigdomen återigen hamnar långt
över 20 procent. Dit vill vi inte igen.
Patrik
Krupa (M)
2:e
vice ordförande Socialnämnden, Olofström
Annicka
Engblom (M)
Riksdagsledamot
Blekinge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar