Mitt livs kanske viktigaste tal

 

 

 I flera år har jag drivit på och motionerat i frågan om att göra Veterandagen den 29 maj även till Allmän flaggdag. Det är en fråga om heder. Det är en fråga om erkännande. Det är en fråga om uppskattning och respekt. Veteraner - dessa hjältemodiga kvinnor och män, som vi i Sveriges riksdag ytterst beslutar om att skicka iväg till många gånger farliga insatser, utför ett oerhört viktigt arbete för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Många gånger med livet som yttersta insats. Att hedra dem med en egen flaggdag är därför lika naturligt för mig som blodet i mina ådror.

Konstitutionsutskottet debatterade i eftermiddags den moderata motion som föreslår just ovanstående. Jag förde moderaternas talan. På läktaren följdes debatten av ett 30-tal veteraner från olika militära insatser genom decennierna. Med mig i kammaren förde jag, med talmannens godkännande, kapseln innehållandes namnen på de veteraner som aldrig återvänt från sina insatser.

Ett oerhört känslosamt ögonblick. Ett ögonblick jag kommer att bära med mig resten av livet. Förmodligen mitt livs allra viktigaste tal.

..............................................................................

Herr ålderspresident!

Konstitutionsutskottets betänkande 19 är ett motionsbetänkande. Motioner som väckts av ledamöter här i kammaren. Den behandlar allmänna helgdagar, medaljceremonier, offentliga utmärkelser och så vidare. Den behandlar också det som jag tänker ägna mitt anförande åt, nämligen den moderata motion som handlar om att göra veterandagen till allmän flaggdag.

 

Vad är en flaggdag? Den svenska flaggan utgör en samlande symbol för oss i detta land. Den är en symbol för det som vi står för i vårt samhälle – för frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och tryckfrihet. Dessa är värderingar som inte alla runt om i världen får glädje av men som vi står för och vars spridning i världen vi gärna, på olika sätt, deltar i.

 

Med flaggan kan vi förmedla stolthet, glädje och sorg. Detta gör vi genom de 17 allmänna flaggdagar som vi har i Sverige i dag. Med flaggdagarna firar vi vår nationaldag, vårt kungahus bemärkelsedagar, kristna högtider, Nobeldagen, midsommar och nyår. Därutöver firar vi FN-dagen den 24 oktober. Därför faller det sig naturligt, viktigt och grundläggande att också fira den 29 maj som allmän flaggdag. Denna dag som är utsedd till att hedra just de kvinnor och män som under FN-flagg har deltagit i internationella insatser runt om i världen. Det är det förslag som vi kommer att diskutera här i dag.

 

 

Herr ålderspresident!

Sverige har deltagit i internationella insatser ända sedan 1948. I samband med Suezkrisen 1956 ställde vi för första gången upp med en beväpnad styrka, den så kallade Suezbataljonen. Sedan dess har vi deltagit i ungefär 120 insatser i 60 länder. Exempelvis har vi deltagit i Kongo, Sinai, Gaza, Cypern, Libanon, Bosnien, Afghanistan och Liberia. Summan av de kvinnor och män som har deltagit i dessa insatser är ungefär 85 000, och man räknar med fler.

 

Medan vi i dag debatterar detta förslag pågår insatser i Irak, Kosovo, Somalia, Afghanistan, Mali och Sydsudan, för att nämna några. Bara under den tid som jag har suttit här i riksdagen och beslutat om olika insatser, sedan 2006, har ungefär 12 500 kvinnor och män skickats iväg. De har skickats iväg av oss här i kammaren, som har ansvaret att ta det yttersta beslutet.

 

Varje gång fingret vilar över knappen att skicka iväg dessa kvinnor och män skickar jag också med en tyst önskan om att de ska komma hem hela till själ och kropp och att insatsen ska lyckas i sitt yttersta syfte.

 

Herr ålderspresident!

En veteran kommer hem från insatser med ovärderliga kompetenser. De kommer hem med kompetenser som ledarskap, samarbetsförmåga, uthållighet, mod och kamratskap.

 

Men några kommer också hem med skador, både fysiska och själsliga. För detta har vi ett särskilt ansvar, både vi här i kammaren, som tar det yttersta beslutet, och Försvarsmakten, som står för utformandet av insatserna.

 

 

Herr ålderspresident!

I alltför många år gick det till så att man när man kom hem från sin insats enbart möttes av ett tack och i bästa fall en medalj. Man lämnade in sin säck, och därmed upphörde kontakterna med uppdragsgivarna.

 

Erfarenheterna, både fysiska och psykiska, kunde innebära att man inte hade möjlighet att gå tillbaka till sitt jobb och att man fick problem med Försäkringskassan. Den sårade själen kanske inte kan komma tillbaka till gängse banor efter att ha upplevt saker som vi, i vårt trygga land, sällan eller aldrig kommer i kontakt med. Det kan handla om svält, död och grymhet men självklart också om stort mod och mänskliga insatser.

 

Inte förrän under alliansregeringen, under ledning av förre försvarsministern Sten Tolgfors, togs initiativ till en samlad veteranpolitik. Ledamoten Allan Widman, som sitter med oss här i dag, ledde både en och två utredningar om hur man skulle ta detta ansvar, både från Försvarsmaktens sida och samlat runt de frivillig- och anhörigorganisationer som omger veteranerna. Det är ju inte bara veteranen som åker i väg och kommer hem igen. I detta är också vänner, arbetsgivare och framför allt familjer inblandade både under och efter insatsen.

 

Herr ålderspresident!

Sedan 2011 firas veterandagen den 29 maj här i Stockholm med en stor ceremoni ute vid Sjöhistoriska museet vid veteranmonumentet Restare. Men den firas även på andra minnesplatser runt om i Sverige. Dessa platser blir allt fler, då fler uppmärksammar, inser och omfattas av veteranernas insatser och på olika sätt vill hedra och uppmärksamma dem.

 

Det veterannätverk som finns här i Sverige består förstås inte bara av Försvarsmakten och Försvarsmaktens veteranenhet utan också av Fredsbaskrarna, Individzonen, Kamratföreningarnas Riksförbund och Svenska soldathemsförbundet och Idrottsveteranerna. Men det består även av ett par lite nyare verksamheter. Två mycket viktiga sådana som jag också vill nämna.

 

En av dem är Veteranstöd Rapid Reaction, som genom crowdfunding på nätet hjälper veteraner som har hamnat i ekonomisk nöd av olika skäl. De upplevelser som man erfarit i insatserna kanske inte riktigt drabbar en på en gång. Det kan inträffa något annat i livet som gör att man helt enkelt inte klarar av sin vardag och behöver hjälp på olika sätt. Det kan också vara ekonomisk hjälp. Här gör VRR en stor insats.

 

Sedan 2013 går genom vårt land en veteranmarsch där alla som vill kan delta. Man går olika delsträckor, normalt sett ungefär 3 mil. Marschen pågår under lite mer än en vecka och omfattar ungefär 30 mil. Man kan välja att gå olika delsträckor. Intäkterna går direkt till Gula Bandet, det vill säga som stöd till olika aktiviteter inom Fredsbaskrarna.

 

I dessa veteranmarscher har jag deltagit, herr ålderspresident, ett antal gånger. Jag har gått sida vid sida med veteraner från olika insatser och hört deras mycket viktiga berättelser. Jag har där i leden inte bara träffat militära veteraner, utan jag har också träffat veteraner från polisen och från MSB. De har deltagit i insatser vid översvämningar i Pakistan, vid jordbävningar i Haiti eller vid ebolautbrott i Sierra Leone. Det är fantastiska, hjältemodiga människor som med livet som yttersta insats ger sig iväg i Sveriges namn med den svenska flaggan på sin axel och utför många gånger väldigt farliga uppdrag. De flesta kommer hem med fantastiska kompetenser, några kommer hem sårade och några kommer inte hem alls.

 

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på den kapsel som jag har med mig här i kammaren och som bärs med längs vägen av veteraner i veteranmarschen. Den innehåller namnen på dem som inte kom hem, bland annat en medlem av min egen familj. Till den kommer att läggas ytterligare ett namn. I går fick vi ett tragiskt besked, att Zaida Catalán har dödats i sitt uppdrag för fred och frihet i Kongo. Hennes namn kommer också att bäras med under veteranmarschens många mil.

 

Herr ålderspresident!

Jag har egentligen väldigt lite förståelse för att vi som sitter här inne inte skulle kunna möjliggöra för hela svenska folket att hedra alla dessa kvinnor och män när veterandagen firas på olika platser i Sverige. Det kan vi göra genom en allmän flaggdag, även om man inte råkar befinna sig vid ett veteranmoment när det anordnas sådana ceremonier. Om denna möjlighet fanns skulle det öka kunskapen om veteranernas viktiga insatser hos befolkningen i stort. Det skulle utgöra ett erkännande för veteranerna och deras insatser och visa dem den uppskattning och heder som de är värda.

 

Jag yrkar därför med emfas bifall till reservation 1 i betänkandet om att inrätta veterandagen den 29 maj som allmän flaggdag.

Veteraner! Skuldra vid skuldra, evig vänskap.

Länk till talet på riksdagens webb-TV: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/allmanna-helgdagar_H401KU19