Balansera mediatäckningen om Gaza

Den uppblossade situationen i Gaza är förstås både oroväckande och oacceptabel. Det går aldrig att försvara att civila kommer till skada och dödas i konflikter. Trots det händer det jämt och ständigt. Jag kan dock inte låta bli att reagera på vad jag upplever som svensk medias fokusering på den ena parten av konflikten. Man tar övervägande parti för den palestinska sidan. Jag understryker återigen att det är fullkomligt oacceptabelt att civila kommer till skada, men låt oss inte glömma att det finns två parter i detta oresonliga krig. Sedan attackerna från Gaza med Qassam-missiler mot Israel började 2001 har närmare 3000 på måfå avfyrats över gränsen. 3000. Hur länge skulle man själv stå ut med att grannen kastar in handgranater lite då och då över tomtgränsen i hopp om att någon till slut kanske träffar? Jag tror på demokrati och vi får för allt i världen inte förlora tron på demokratiska lösningar även i mellanösternkonflikten. Men bevisbördan om ärligheten i fredsansträngningarna ligger inte endast på israelerna, utan i lika hög grad hos palestinierna . De har i demokratiska val legitimerat Hamas och därmed också godkänt och ställt sig bakom deras aktioner. Det är helt omöjligt att sitta i en liten by långt uppe i kalla Norden och ens försöka föreställa sig situationen i Gaza och angränsande trakter, men mitt budskap som förståsigpåare på distans är att det alltid finns två sidor av en konflikt och att det inte borde vara mer än rättvist av media att också spegla dem likvärdigt.

Jag var inte svårövertalad denna gång

För ett par år sedan förde min man en hård och seg övertalningskampanj med mig huruvuda vi skulle skaffa en DVD med hårddisk. Vad skulle vi med en sådan, undrade jag, vi hade ju en redan fullt fungerande fast utan hårddisk. Argumenten böjdes fram och tillbaka och till sist, efter ett dyrt motköp från hans sida, gick jag med på detta. Efteråt undrade jag varför jag egentligen hade kämpat emot. Hårddisk-DVD är Guds gåva till mänskligheten i situationer när familjens önskemål om programtittande divergerar. Under hösten inledde min man en ny offensiv och nu gällde det inköp av ett WiiFit-spel. Vis av erfarenheter från den tidigare bataljen och hur fel jag hade den gången, var mitt motstånd betydligt lamare. Dock, vi hade redan en Xbox, behövde vi ytterligare ett TV-spel? Det blev ett WiiFit-spel i julklapp till oss allihop och HERREGUD vad roligt det är. Äntligen får jag excellera i bowling - virtuellt - eftersom resultatet i levande livet är magrare. Tenis är tydligen min grej också. Allra roligast är dock att studera min mans försök att inta alla möjliga yogaställningar. Det är värt varenda öre.

Tomten finns visst

Jag har ju två döttrar, Ellen 8 år och Malin 6 år. Dom tror fortfarande på tomten och hela magin i deras innerliga tro är både medryckande och nästan lite sakral. Vi har till och med små, små tomtar i vår gräsmatta, så man måste stampa hårt i marken när man ska gå ut i trädgården så att de hinner undan. Man måste också vara väldigt försiktig om man nu skulle få för sig att kissa lite på gräsmattan, annars kanske man kissar på dom små tomtarna. Detta berättade de med stort allvar och inlevelse för Johan Elofsson, när han kom förbi då han och jag skulle till ett förbundsstyrelsemöte. Johan vek sig dubbel av skratt. Iår stod vi inför ett prekärt problem. Vår ordinarie tomte har flyttat några mil bort och det är ju viktigt att tomten inte kan kännas igen, varför pappa, farbror Ola och grannen Anders snabbt räknades bort. Hur göra. Jo, ibland är det som om det vore meningen med saker och ting. I kön till Maxi träffade min man Olof en relativt nyinflyttad granne och han stod inför samma problem som vi. Hans 6-åriga dotter är NÄSTAN säker på att tomten är hennes pappa eftersom pappan alltid lyckas missa tomten genom att behöva vara nere i källaren och dona just då. Bytt, bytt. Vi har hittat en ny tomte och jag skulle betala vad som helst för att se minen hos den lilla 6-åringen, när pappa går ned i källaren, tomten (Olof) kommer och därefter pappa OCKSÅ. Magin kommer att leva lite till och det ska den göra så länge det går. Vi böra alla ha lite magi i livet. Ärligt sagt tror jag nog lite på tomten jag också.... God jul allihop!!

Vilken helg

I fredags pep jag över till Marinens musikkår, denna härliga och proffsiga ensemble, med en blomstergrupp för att gratulera till att de får vara kvar i Karlskrona. Det kändes nästan fortfarande overkligt att vi gick segrande ur striden, för motståndet var svårt. Musikkårens applåder när jag klev in i replokalen var ett av de finaste stunder jag upplevt och jag kände att det faktiskt är roligt med inflytande när man kan göra något gott av det. Nu ska vi bara jobba på att minimera efterslängarna i stridens kölvatten och få långsiktighet i musikkårens framtid, så att vi inte befinner oss i samma situation om några år igen.

Lördagen var en riv- och röjardag i det Engblomska hemmet. Alla snitslade banor runt klädhögar och jullådor undanröjdes, julpynt hängdes upp, mor kokade en julskinka och jag och barnen gav oss på att baka ett pepparkakshus. En minst sagt kladdig historia, men ett riktigt mysigt resultat. Vi har dock en lång bit kvar innan vi uppnår konstnärsskapet hos min gamle kurslärare på Marinens officershögskola, Bengt Fröberg, som tillsammans med sin dotter skapar Titanic och hela vårt världsarv i pepparkaka. Makalöst!

I söndags var det dags för Marinens musikkårs julkonsert under ledning av deras eminente och elegante dirigent Andreas Hansson. Med tanke på händelserna tidigare i veckan blev det en extra festlig föreställning. Morgan höll ett långt tacktal till mig och ett antal personer till som krokat arm i kampen för vår musikkår. Vi fick också en plakett var för våra insatser, som jag redan placerat på hedersplats hemma. Det allra roligaste var dock att musikkåren, för att hedra sin duktige, omtänksamme och hårt arbetande chef, Morgan Carlsson, hade komponerat och tillägnat honom en egen marsch. Dristigheten, hette marschen, och det var väl ändå det mest passande namnet man kan tänka sig. Grattis, Morgan!

Blubb blubb

Idag lunchade jag med tre synnerligen trevliga herrar. Den ene var min kollega Björn Leivik och vi hade blivit inbjudna av Ubåtsklubben att luncha ombord Segelkronan, som tillhör Sjöofficerssällskapet. De två andra herrarna var Ulf Edman, VD för Stiftelsen Drottning Victorias Örlogshem, och Lennart Stenberg, tidigare FC på HMS Carlskrona. Det blev mycket prat om gamla tider, men också hur vi ska kunna lyfta fram den marina aspekten i nuvarande försvarsdiskussioner. På vägen tillbaka från Skeppsholmen promenerade vi längs kajkanten och med allt Ulf berättade för mig om gammal marinhistoria insåg jag hur mycket jag har att ta reda på. Karlskrona och dess marina historia behärskar jag ganska väl, men inte Stockholms. Vi tittade också in på Drottning Victorias Örlogshem. Tack för en trevlig lunch, mina herrar!

Skatter och åter skatter

Men många sänkta sådana. Idag hade vi en riktig skatterunda i kammaren med många härliga betänkanden som innehöll sänkt inkomstskatt, sänkta skatter för pensionärer, sänkt bolagsskatt, ytterligare företagsskatteförenklingar samt lättnader för människor att skaffa sig F-skattesedel. Debatten var stundtals riktigt uppfriskande het och ideologisk. Framförallt när vi diskuterade sänkta skatter för vanligt folk och sossarnas obegripliga ovilja att göra detta. höja skatter verkar de inte ha lika stora problem med.

Jag debatterade internationell dubbelbeskattning, sänkt bolagsskatt och räntesnurror. Det sista handlar ju om de icke affärsmässiga skatteupplägg som Skatteverket kom på för en tid sedan och som sedan drogs upp i Regeringsrätten i och med Industrivärden. Det är ett himla fiffigt med fult sätt att skatteplanera. Jag gav mig på att försöka förklara detta på ett pedagogiskt sätt och som statister fick mina ryska gubbar, kamrat Marx, Lenin och Stalin, agera statister som svenskt företag, bolag i skatteparadis och ett holdingbolag. Lite kul eftersom de enda som hade motionerat i ärendet var vänstern. Jag undrar vad gamle Lenin skulle ha tyckt om att jag lät honom agera kapitalist och posera på bild med Kung Carl XVI Gustav.

Marinens musikkår blir kvar!

Jag trodde jag skulle tappa rösten och göra Morgan Carlsson, chefen för Marinens musikkår, döv på ena örat när jag skrek av glädje över att Marinens musikkår får vara kvar i Karlskrona. Vi vann!! Man har gått på mitt förslag!! Det har varit en seg kamp och egentligen en ganska onödig sådan. Hade förnuft och inga särintressen fått råda hade frågan om försvarsmusiken fått en vettig lösning för länge sedan. På hörnet av Bataljon av Sparre, i huset med den vackra utsikten över Karlskronas segelled där musikkåren huserar, firas det ikväll - ordentligt. Jag ringde nyss och gratulerade dem ännu en gång via högtalartelefon. Jag skulle kunnat ge vad som helst för att få vara med, men plikten kallar och imorgon stundar kammardebatt. Morgan har dock fått i uppdrag att ta ett glas champagne åt mig med. Eller två. Och jag fixade en bit tårta och firar lite på distans. Detta är en glädjens dag. Dock återstår Göteborg Wind Orchestra......