Fråga till biståndsministern om afghanistans kvinnor

Igår, under Riksdagens frågestund, ställde jag en fråga till biståndsminister Gunilla Carlsson om Sveriges biståndsarbete i Afghanistan och på vilket sätt vi kan ta tillvara de afghaner och deras erfarenheter som bor i Sverige. Bistånd till afghanska kvinnor och barn Anf. 55 ANNICKA ENGBLOM (m): Herr talman! Min fråga riktas till biståndsminister Gunilla Carlsson. Vi är alla här medvetna om hur hårt Afghanistan drabbades av det 20-åriga inbördeskrig som slutade med att talibanregimen störtades 2001. I kriget drabbades de afghanska kvinnorna och barnen, framför allt flickorna, hårdast. De fick inte gå i skolan. De förbjöds att yrkesarbeta. De fick inte söka sjukvård, med ett ökat antal förlossningsskador och högre barnadödlighet som följd. Situationen är fortfarande inte bra för kvinnorna i Afghanistan, med tvångsäktenskap, droganvändning och analfabetism. Uppbyggnadsarbetet går framåt om än långsamt, och det sker bakslag då och då. Sverige bidrar i Afghanistan inte bara med trupp utan också med ett omfattande biståndspaket. Min fråga till biståndsministern är: På vilket sätt förbättrar dessa biståndsmedel för kvinnorna och barnen i Afghanistan? Anf. 56 Statsrådet GUNILLA CARLSSON (m): Herr talman! Afghanistan är ett av världens mest underutvecklade länder, och fortfarande är chansen för en kvinna att bli läs- och skrivkunnig och få gå i skolan lika stor som risken för mödradödlighet. Det är fruktansvärda indikatorer på detta område. Jag tror också att det är väldigt viktigt att se att det som har hänt efter talibanerna ändå innebär små steg på vägen för att kvinnor ska kunna få vara delaktiga i samhällsbyggandet, att kvinnor inte bara ska drabbas av krig, konflikter och förtryck utan också ska kunna ta sig ur fattigdom. Det är därför som vi försöker rikta biståndet till Afghanistan genom att se hur utveckling och säkerhet hänger ihop. Det är framför allt att få en uppbyggnad av trovärdighet i rättssektorn för att kvinnor också ska kunna kräva sina rättigheter. Det gäller inte bara politiska rättigheter för att vara deltagande, utan också att se till att de känner ett skydd om det har begåtts oförrätter. Det handlar lika mycket om att investera i kvinnors speciella behov, inte minst för att råda bot på mödradödligheten och se till att fler flickor får gå i skolan. Allt detta försöker vi täcka via det svenska biståndet. Anf. 57 ANNICKA ENGBLOM (m): Herr talman! Tack så mycket för svaret, biståndsministern! Den kommande styrkan i Afghanistan FS 20, som sätts upp av P 7 i Skåne, har fått som uppdrag bland annat att sätta upp ett team som ska jobba med resolution 1325 för att stärka kvinnors inflytande och deltagande i konfliktlösning. I Sverige bor tusentals afghaner, och en del bor i Karlskrona. I Karlskrona bor också en fantastisk kvinna som 1995 i Afghanistan startade en organisation som heter Awep, Afghan Women Empowerment Program. De jobbade ute i byarna med att bland annat uppmärksamma om kvinnornas och barnens rättigheter, grundläggande sjukvårdsutbildning och att stärka kvinnornas självkänsla, vilket är väldigt viktigt. Hon har sedermera för något år sedan startat organisationen i Sverige. På vilket sätt drar regeringen nytta av och involverar de afghaner som bor i Sverige i organisationer som Awep i detta viktiga arbete? Anf. 58 Statsrådet GUNILLA CARLSSON (m): Herr talman! Vi kan säkert göra ännu mer för att identifiera den betydelse som diasporan kan ha. Det gäller inte bara Afghanistan – det gäller Somalia, Irak och så vidare – just för att kunna göra det mer begripligt och nära genom att se hur många starka kvinnor det finns i och kring Afghanistan. De kan också hjälpa till med försoningsarbete och skapa de nya möjligheter som landet så förtvivlat väl behöver. Det är därför som vi låter resolution 1325 få ett starkt genomslag i vårt arbete. Det är därför som vi i det närmaste har fördubblat vårt bistånd till Afghanistan. Vi ser att behoven är stora men att det också kan finnas bra förändringskrafter. Det är också därför viktigt med diplomatisk närvaro, och vi försöker göra mycket mer i de norra delarna av Afghanistan för att se hur utveckling och säkerhet hänger ihop. Jag har låtit myndigheten Folke Bernadotteakademin titta mer på detta också utifrån resolution 1325 och deltagandeperspektivet för att se hur vi kan stärka kapaciteten. Själv försöker jag så ofta jag kan träffa afghanska kvinnor. Jag har träffat fantastiska kvinnliga parlamentariker från Afghanistan. Det finns hopp, men det finns som sagt enorma utmaningar och svårigheter kvar.