Publicerat i Kvällsposten 09 nov 2010
Utrikes- och säkerhetspolitiken vilar bäst på bred grund. Frågor som rör området är alltför viktiga för att låta sig avgöras inom ramen för smal, politisk kortsiktighet. Nyckfullhet och osäkerhet är dess största fiende. Därför är den breda parlamentariska överenskommelse som nu presenterats när det gäller de svenska insatserna i Afghanistan det enda långsiktigt rätta.
Vår utgångspunkt är tydlig. Den svenska insatsen bygger inte på isolerade delar utan är en del av en sammanhängande strategi.
Diplomati, civilt stöd till myndigheter och organisationer, militärt stöd och utvecklingsbistånd utgör tillsammans de fyra ben som för vårt engagemang framåt. Att enbart fokusera på ett snabbt tillbakadragande av trupper, utan att säkerhetsläget på marken medger detta, skulle få mycket allvarliga konsekvenser.
Det är de sex partier som nu står bakom överenskommelsen helt eniga om. Den analysen delas även av flertalet av dem som verkligen vet och känner av stämningarna på plats - försvarsmakten och dess anställda.
Ofta hörs det kritiska röster i debatten, Retorik som gör gällande att det här inte är Sveriges sak.
Det som händer i Afghanistan berör oss inte. Inget kan vara mer fel. Terrorismen ser inga begränsningar i nationalstaten utan verkar globalt med hela världen som potentiell måltavla. Ingen går säker och ingen kan heller svära sig fri från ansvaret att bekämpa dess handlingar. Det finns inga vita fläckar. Inga fredade zoner.
Vi får inte glömma bort att Afghanistan under talibanväldet öppnade dörren och bjöd in terrorn. De träningsanläggningar som var ständigt närvarande fungerade som ett avstamp till grymma våldsaktioner mot oskyldiga runt om i vår värld. Det var utgångspunkten. Nu är denna våldsstruktur slagen i spillror.
Därmed inte sagt att den svenskan militära insatserna ska vara för evigt. Ambitionen måste vara att skifta från militärt stöd till civilt stöd inom ramen för en gradvis process.
Vi ser ett scenario där våra 530 svenska soldater kvarstår fram till 2011. Dessutom sker en förstärkning av insatsen i form av två räddningshelikoptrar.
Den framtida ambitionen om en gradvis förskjutning i förhållandet mellan stridande trupp och stödjande insatser kommer att successivt att fortlöpa till 2014. Förhoppningen är att vi redan 2012 kan se en positiv utveckling där säkerhetsläget medger en minskning av närvaron av svensk trupp.
Vår ståndpunkt bygger på en insikt om att solidariskt handlande med andra länder i enlighet med de grundläggande principer som präglar ett öppet och demokratiskt samhälle är den enda garanten för långsiktig framgång. Sveriges roll i detta arbete betyder något. Våra soldaters dagliga kontakter och brobyggande med Afghanistans folk betyder något.
Vi politiker, som gett uppdraget, har ett ansvar att säkerställa det stöd som behövs för att lösa uppgiften. Vi har även ett ansvar att se till att det finns strategi, brett förankrad som stakar ut tydliga riktlinjer för framtiden. Den överenskommelsen finns nu på plats.
Det är så ansvarskänsla och internationell solidaritet ser ut i verkligheten.
ANNICKA ENGBLOM (M) Riksdagsledamot försvarsutskottet
ANDERS HANSSON (M) Riksdagsledamot försvarsutskottet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar