Mina tankar om den marina framtiden

Förra året förärades jag ledamotsskap i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS), den äldsta av våra svenska akademier. Något jag är oerhört glad över förstås och som också innebär kontakter med personer av stor erfarenhet och kompetens inom den marina sektorn. När jag denna mandatperiod i Riksdagen ägnar mig åt försvarsfrågorna på fulltid och jag går omkring och funderar på vår försvarsmakts framtid, är sådana kontakter oerhört värdefulla.

Marinen är ju, med tanke på min bakgrund, den del av försvarsmakten jag kan bäst och det är därför rätt naturligt att det är i den änden jag har börjat mina funderingar. Så här formulerade jag mig i mitt inträdesanförande i KÖMS i januari om hur jag tänker kring den marina framtiden.

Inledning
För detta mitt inträdesanförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet vill jag ta tillfället iakt, att utifrån min bakgrund i marinen, inom FRA och plattformen som försvarspolitiker, skissera en möjlig framtida utveckling för Marinen.

Historik
Jag har valt att sätta rubriken ”Marinen 10.0”, vilket travesterar på utvecklingsfaser av olika dataprogram. Rubriksättningen indikerar att jag har delat in den marina utvecklingen i nio faser och att den tionde omfattar framtiden. Jag är medveten om att ett antal väldigt kunniga marinhistoriker kommer att läsa detta och ber om överseende för denna min rapsodiska snabbspolning av svensk marinhistorik.

Marinen 1.0
Enligt traditionen börjar Marinens historia år 1522, då Gustav Vasas på kredit hyr in skepp från Lübeck som löper in på svenskt vatten den 7 juni och den svenska flottan föds. Erik XIV fortsätter uppbyggandet till att omfatta 68 skepp, men den efterföljande regenten, Johan II, tillmäter inte flottan lika stor betydelse och den förfaller.

Marinen 2.0
Nästa uppsving för flottan tillräknas Sveriges stormaktstid, då det under de båda regenterna Gustav II Adolf och Drottning Kristina inrättas ett amiralitetskollegium 1617 och sedermera även en skärgårdsflotta. Efter Karl X:s död får flottan under Karl XI:s förmyndarregering åter erfara en kraftig nedgång. Svenska flottans nesliga nederlag mot Danmark 1676, då Kronan går förlorat, leder till att Karl XI, då han tillträder, i princip från grunden får skapa en ny flotta.

Marinen 3.0
Under det efterföljande århundradet upplever flottan återigen en kraftig tillbakagång på grund av ryska härjningar och en tom statskassa. Gustav III lyckas för en kort tid att återge flottan dess forna glans. Trots slaget vid Svensksund 1790, som blir den största marina segern någonsin för den svenska flottan, medför kriget mot Ryssland 1808-09 och kapitulationen av Sveaborg ett hårt slag, då hela skärgårdsflottan förloras i uppgörelsen.

Marinen 4.0
Med 1800-talet följer Sveriges långvariga fred och inom flottan sker tekniska förändringar. Flottans sista större linjeskepp, "Stockholm", förses med både ångmotor och propeller. Dessa första ångfartyg är samtidigt segelfartyg, utrustade med rigg och segel. Torpedbåtar introduceras på 1880-talet och det första bepansrade fartyget, "Svea", levereras år 1885.

Marinen 5.0
1902 bildas Kustartilleriet och blir en del av marinen. 1904 införskaffar Sverige sin första ubåt, HMS Hajen. Under åren närmast före första världskrigets utbrott har Europas samtliga stormakter bedrivit intensiva rustningar till sjöss. Den största ökningen har Tysklands flotta genomgått, som på ett årtionde rycker upp till platsen närmast Storbritannien. Första världskriget bryter ut och Sverige har inte mycket att sätta emot när stormakterna brakar samman.

Marinen 6.0
Med marin version 6.0 inträffar andra världskriget. Handelssjöfarten och utrikeshandeln blir redan från krigets utbrott hårt utsatt i det tyska ubåts- och minkriget. Försvarsmakten lider av stora materiella brister och av försvarsgrenarna är det endast marinen som har en någorlunda relevant, men sliten och otillräcklig materiel.1940 inköps motortorpedbåtar och jagare. Mineringar och ubåtsnät utläggs för att möjliggöra försvar av svenskt territorialvatten.

Marinen 7.0
Kalla kriget. Storanfallet härskar som primärt scenario och flottan inriktas på att möta kustinvasionen. Flyget prioriteras framför marinen, kryssarna och jagarna kommer successivt att skrotas och den lätta flottan kommer att dominera. Trots den under 1970-talet ökade strategiska betydelsen av det nordiska områdets, bland annat på grund av den sovjetiska marinteknologiska utvecklingen, övergivs ubåtsjaktfunktionen.

Marinen 8.0
Under 80-talet ersätts jagarflottiljerna av ytattackflottiljer. En modern sjörobot, RBS-15, anskaffas och med den ryska ubåtens grundstötning i Karlskrona skärgård, 1981, återtas ubåtsjaktsfunktionen och blir flottans mest prioriterade uppgift. Fredsflottan ersätts av beredskapsflottan och mot slutet av 1980-talet har Sverige välutbildade ubåtsjaktstyrkor. Med Sovjetunionens och Warsawapaktens fall kommer den internationella maktbalansen i grunden att förändras och det kan tyckas lite som ödets ironi att detta sker just som marinen fått anpassad materiel och återfunnit det marina tänkandet. De efterföljande tjugo årens utveckling kommer att medföra en kontinuerligt föränderlig säkerhetsmiljö, globalisering av ekonomin och informationsteknologisk utveckling. Världens länder knyts närmare varandra, vilket ställer större krav på samarbete och interoperabilitet. Invasionsförsvaret ifrågasätts och reduceringar medför att luften går ur organisationen. Med Sveriges medlemskap i EU och deltagande i internationella sammanhang kliver dock marinen in i ett nytt sammanhang.

Nutid
Med marin version 9.0 har vi rört oss till nutid. Min poäng med att hänga upp den marina historien på ett antal faser är för att belysa hur marinen genom århundradena sedan dess tillblivelse fått uppleva många perioder av utveckling och tillbakagång.
Visbykorvetterna är under leverans till marinen. Utvecklandet av konceptet påbörjades förvisso under tiden för invasionsförsvaret, men det stora teknikprånget har länkat samman den gamla tidens krigsföring med den nya. Visbykorvetterna har fått mycket kritik, förtjänt och oförtjänt, men har utan tvivel ytterligare vässat den marina förmågan.
Genom HMS Gotlands samarbete med den amerikanska ubåtsflottan i San Diego, insatserna i Tchad, Libanon och framför allt Adenviken har marinen klart påvisat en utökad förmåga att både verka och leda insatser utanför Sveriges territorium.

Säkerhetspolitiska utgångspunkter
Om vi ägnar oss en stund åt det utrikes- och säkerhetspolitiska dagsläget kan vi konstatera, att finansiell kris i västvärlden kombinerad med stark ekonomisk tillväxt i Asien kommer att innebära en förskjutning av den globala maktbalansen österut de kommande decennierna.

USA kommer fortsatt och under överskådlig tid att vara den militärt dominerande aktören i världen, men USA har farit mycket illa under den senaste finansiella krisen. Det kommer att ta tid för landet att återhämta sig ekonomiskt och vi får nog räkna med åtminstone ett decennium innan nationen återtagit sin position som före finanskrisen. Vi får nog också räkna med ett USA som i mindre utsträckning än idag är benägna att militärt ta lika stor del i kris- och krigslägen i världen. Nedskärningar i försvarsbudgeten är förmodligen att vänta och med det även USA:s förmåga att agera. Det öppnar å andra sidan också möjligheter för ett närmare samarbete mellan USA, EU och andra sammanslutningar av länder.

Mycket av EU:s energi de senaste tjugo åren har ägnats åt unionens utvidgning, framför allt före och efter 2004, då tio nya, främst forna öststater inträdde som medlemmar. EU-länderna bedriver ett målmedvetet arbete för att fördjupa samarbetet i bland annat försvars- och säkerhetsfrågor. Det handlar om policyutveckling, gemensamma diplomatiska, humanitära och militära insatser och gemensam utveckling av försvarsmateriel. Det sätt, på vilket länderna inom EU nu är beredda att ta ansvar för varandra i ett kris- och krigsläge, uttrycks bäst i den s.k. solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget.

Nato har utvecklats, utvidgats och är idag och under överskådlig tid den organisation som bäst besitter förmågan och kapaciteten för att leda och genomföra krävande militära krishanteringsinsatser. Samverkan mellan Nato och EU är väldigt viktig, men finanskrisen har slagit väldigt olika bland medlemsländerna, där vissa av dem inte förväntas kunna leva upp till sina ekonomiska åtaganden. Andra länder kommer att kunna kliva fram och ta ett större ansvar för samarbetet. Jag ser det som troligt att Nato utvidgas med fler medlemsländer och min förhoppning är att Sverige kommer att vara ett av dem.
Ryssland har efter en lång tid av vad man skulle kunna kalla krigsorganisatorisk implosion, påbörjat en kraftig återuppbyggnad av sin krigsmakt. De har mångdubblat sina försvarsutgifter under 2000-talet, men detta från en mycket låg nivå. Ryssland moderniserar sitt försvar och satsar på snabbrörliga förband och strategiska styrkor, men uppbyggnaden kommer att ta tid, där framför allt den ålderstigna, inhemska försvarsindustrin sätter käppar i hjulet för en snabbare utveckling. Det är därför intressant att följa vad som kommer av paradigmskiftet i och med att Ryssland nu köper landstigningsfartyg av Frankrike. Rysslands utrikespolitiska tonläge har successivt höjts och med Medvedevdoktrinen har Ryssland markerat sin rätt att försvara ryska medborgare och intressen i andra länder. Ryssland har byggt hela sin ekonomi på sina tillgångar på olja och gas och det är framför allt just kring dessa tillgångar som framtida konflikter med Ryssland skulle kunna komma att uppstå. Samtidigt som Ryssland provocerar och markerar närvaro visar man dock stor vilja att delta i EU- och NATO-ledda operationer. Min tro är att vi under det närmaste decenniet kommer att få se ett närmande mellan Ryssland, EU och USA.

Men det är framför allt den snabba ekonomiska tillväxten i Kina som kommer att påverka den globala maktbalansen. Kina satsar stort på att modernisera sitt försvar och agerar alltmer sida vid sida av eller i vissa fall i samarbete med internationella insatser. Kina och Ryssland är gamla rivaler om inflytandet över Centralasien och dess tillgångar på naturresurser. Kina är förvisso mycket starkare än Ryssland militärkonventionellt, men det är inte med krigiska maktmedel de kommer att inta en plats i världstoppen, utan med ekonomiska.

Även Indien kommer att bli en nation att räkna med. Landet har klarat sig bra ur den finansiella krisen och ses som ett väldigt intressant land för utländska investeringar och som strategisk allianspartner.

Ur marin internationell synvinkel kommer förskjutningen av maktbalansen österut att innebära större fokus på Indiska oceanen, med Arabiska havet, Bengaliska viken och Sydkinesiska havet som potentiella arenor för framtida konflikter. Insikt om detta har bland annat tagit sig uttryck i den stora satsning på det nationella försvaret som Australien inlett.

Havens strategiska betydelse ökar
I många ledande sjöfartsnationer har man under många år försökt uppmärksamma nedprioriteringen av den marina förmågan inom sina respektive försvarsmakter. Huvuddelen av världens godstransporter sker sjöledes. Det handlar om stora, ekonomiska värden och de senaste årens allvarliga störningar i dessa flöden, till exempel piratverksamheten i Adenviken, har lyft frågan om ”sea blindness” och behovet av sjöstridskrafter till en ny nivå.

För Sveriges del ser vi hur Östersjön, men också Västerhavet, som handelsled ökar i strategisk betydelse. Cirka 70 000 fartygsrörelser passerar Bornholm varje år, mer än fyrtio procent av all rysk export på köl går genom Östersjön, varav en stor del gas- och oljetransporter. Östersjön är dessutom ett av världens mest sårbara hav. Det tar mellan 25 och 35 år för Östersjöns vatten att omsättas och därför får utsläpp och oljespill särskilt svåra konsekvenser.

Det ligger i alla strandstaters intresse att handel och transportleder fungerar och att Östersjömiljön värnas. Dessa utmaningar kan bara mötas genom multilateralt samarbete, såväl militärt som civilt. Men det går inte att komma ifrån att Östersjön utöver detta har en säkerhetspolitisk särställning. Östersjön är och förblir ett viktigt militärt övnings- och utvecklingsområde för så gott som samtliga strandstater. Det går inte att utesluta militära intressekonflikter eller kriser i närområdet. Marinen och flygvapnet är de försvarsgrenar som primärt inriktas på att vara försvarspolitikens och utrikespolitikens verktyg i närområdet om sådan situation skulle uppstå. Marinen ska även ha förmågan att verka multinationellt i insatser utanför närområdet.

Försvarspolitiska beslut
Arbetet med att slutföra omdaningen av Försvarsmakten för att möta den nya tidens hot inleddes under början av innevarande mandatperiod och har sin utgångspunkt i Försvarsberedningens omvärldsanalys (Ds 2007:46 ”Säkerhet i samverkan”) och därefter dess konsekvensbeskrivning för det svenska försvaret (Ds 2008:48 ”Försvar i användning).  Sammantaget med Försvarsmaktens perspektivplanering från januari 2009, genomförandegruppens, stödutredningens och pliktutredningens rapporter, presenterade regeringen inriktningspropositionen som antogs i riksdagen i juni 2009.

Däruti uttrycks att Försvarsmakten ska präglas av hög tillgänglighet, flexibilitet och beredskap, dvs. utgöra en insatsorganisation med korta beredskapstider och kvalitativt samövade förband, både personellt och materiellt. Insatsförbanden ska kunna verka såväl nationellt som internationellt med hög interoperabilitet. Insatsförbanden ska utgöra en bas för uthållighet och valfrihet, anpassningsbar efter konfliktnivåer och besitta skalbarhet sammansättning efter uppgiftens karaktär och krav.

Det är inga dåliga krav och ambitioner som åsätts framtidens försvarsmakt. Tempot är högt och förändringsarbetet förväntas ske snabbt, samtidigt och parallellt. Det här sätter självklart en oerhörd press på försvarsmaktens personal, främst på arméstridskrafterna, eftersom det är den försvarsgren som kommer att få genomgå det största förändringsarbetet, både organisatoriskt och bemanningsmässigt.
Jag är övertygad om att försvaret kommer att klara uppgiften, men att det kommer att kräva mer resurser och ett omfattande lagförändringsarbete, bland annat vad det gäller anställningsformer för kontraktsanställda.

Marinen 10.0
Med avstamp från beskrivningen ovan, hur ska den svenska marinen utvecklas och rustas för att möta alla utmaningar inom ett tioårsperspektiv? I proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar står att läsa:
• Marinstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela konfliktskalan
• Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs
• Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden utanför närområdet
• Genom internationell samverkan med våra samarbetsländer kan de svenska förbanden även utgöra komponenter i större styrkor med en god samlad förmåga att från havet stödja markoperationer samt tillsammans med andra bidra till att hålla sjövägarna både i vårt närområde och globalt öppna för handelstrafik
• Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att det finns ett behov av att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Regeringen anser dock att denna förmåga [Amfibieförband] även fortsättningsvis bör återfinnas i marinstridskrafterna.

Kopplat till kalla kriget har marinen under lång tid upprätthållit hög beredskap och utgjort insatsfunktion med sin ubåtsjaktsberedskap, bestyckning och bemanning. Man uppfyller sedan länge kravställningen på det som kommer att kallas stående förband, men långt ifrån till hundra procent. Det behövs ett antal och mycket viktiga kompletteringar, både materiellt, personellt och organisatoriskt, särskilt som marinen förväntas kunna verka både i närområdet och internationellt.

Brister och behov
Vilka behov och brister har då marinen idag för att kunna fylla sin uppgift imorgon? Här skulle man kunna fördjupa sig i många detaljer, men jag väljer att hålla mig övergripande. Det är inte tu tal om att de svenska marina förbanden håller mycket hög klass. Övningar med andra nationer och deltagande i internationella operationer visar prov på stor anpassningsförmåga, vilket bottnar i en hög grad av professionalism. Dock utgör bristen på uthållighet i insatser den stora akilleshälen.

Brist på uthållighet omfattar flera faktorer. Dagens fartygsflotta är både till antal och storlek underdimensionerad för att kunna uppfylla kravställningen som uttrycks i den propositionstext om ”Ett användbart försvar” som Riksdagen har antagit. Marinen behöver tillföras fler och större plattformar med helikopterkapacitet. Erfarenheterna från Adenviken har klart påvisat behovet av det senare. Fler och större plattformar skulle också komma att tillgodose det glapp som föreligger att till fullo kunna uppfylla kravet på skalbarhet i kris- och konfliktsituationer. Det handlar om att i ett tidigt skede kunna markera maritim närvaro och tillsammans med Kustbevakningen kunna utöva havskontroll.

Det är självklart med glädje jag kan konstatera att ett antal projekt på det marina materielförsörjningsområdet nu har kommit igång, bland annat framtagandet av ett stridsstödsfartyg, L10. Men det räcker inte, utan jag ser det som nödvändigt att det arbetet fortsätter i framtagandet av ett antal självständiga plattformar med uthållighet, eller patrullfartyg enligt konceptet Ocean Patrol Vessels (OPV). Den inriktningen är ett måste om målen för marinen enligt framtida kravställning ska uppfyllas.

Under avdelningen uthållighet faller även personaltillgång. En marin som prioriterats upp i betydelse och fått utökat ansvar ska självklart inte stupa på sin uppgift på grund av otillräcklig tillgång till personal. Det måste finnas utrymme för redundans och backup för nyckelbefattningar i systemet. I det långa loppet håller det inte att fartyg får ligga och skava till kaj, eller att skolor och basförband töms på personal för att möjliggöra övningar och internationella insatser. Det mår varken materiel, personal eller ekonomi bra av och det kommer framför allt att på sikt påverka tillgängligheten.

För amfibiebataljonens del är inriktningen att den ska omorganiseras till en manöverbataljon med amfibisk förmåga. Vikten av den amfibiska specialförmågan kan inte nog understrykas, då det med tanke på vårt lands beskaffenhet av kust- och skärgårdsmiljö är av stor vikt att kunna verka i gränssnittet mellan hav och land.

Jag är av den uppfattningen att Sverige, både för egen del men också för bidrag internationellt, behöver utveckla specialenheter för strid i hamnmiljö. Hamnar är inte bara viktiga länkar för att knyta ihop sjö- och landtransporter, utan även för hantering och transport av farligt gods. Krigshandlingar, terroristattacker eller andra assymetriska hot riktade mot hamnar leder både till allvarliga störningar i upprätthållandet av gods- och varuflödet och skadar människor och industriområden.

Vid mitt besök av den första svenska marina insatsstyrkan i Adenviken, ME01, bekantade jag mig med bordningsstyrkans (Vessel Protection Detachment, VPD) mångsidiga verksamhet och sammansättning. Huvuddelen av bordningsstyrkan kom ifrån 17.bevakningsbåtskompaniet i Göteborg och där händer det fler spännande saker. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedriver sedan ett par år tillbaka forskningsförsök i Göteborgs hamn, där man i en mycket störd miljö, som ju hamnar utgör med passerande fartyg, kranar och godstrafik, utprovar olika sensorer för att detektera dykare eller annan icke önskvärd verksamhet.
Jag ser det som naturligt att de förmågor som bevakningsbåtkompaniet i Göteborg idag redan besitter, tillsammans med FOI:s forskning och potentialen i civil-militärt arbete, då marinen är samgrupperad med Sjöräddningscentral och Kustbevakning, bereder den rätta miljön i att utveckla metoder och förband för att skydda fartyg i svenska hamnar och vid internationella insatser. Det ska gälla skydd av både kommersiella hamnar och militärbaser, belägna såväl i kustnära miljö som insjöar och floddeltan.

De internationella insatserna i Tchad, Libanon och Adenviken tycker jag med all tydlighet visar på att det sätt marinen fungerar på hemmaplan alldeles utmärkt fungerar på andra ställen i världen. Marinens materiel och personal med yrkeskunnande och fartygschefer med förmåga att skapa fungerande, flexibla besättningar visar att konceptet håller.

Min uppfattning är att insatser som den i till exempel Adenviken i framtiden inte ska vara någon avvikande verksamhet, utan en del av marinens kärnverksamhet. Med stående förband kan vi gå ifrån en struktur, där vi ser närområdet som en plats för övning och utbildning inför insatser någon annanstans och istället får vi en vardag där marinen är insatt såväl hemma som borta.

När Försvarsmakten 2014 övergått till en insatsorganisation ska verksamhet i svenskt territorialvatten vara lika naturligt som patrullering i Adenviken. Men istället för att transportera marinens fartyg fram och tillbaka till insatsområden skulle en styrka ständigt kunna ställas till förfogande i kris- och konfliktområden och kontinuerligt bemannas med roterande personal. Som stående förband upprätthålls en jämnare och högre tillgänglighetsnivå med en mer flexibel planering av personal, vilket är viktigt för en kontinuerlig personalförsörjning och uthållighet i insatsen. Man kan i förväg ingå avtal med varv i omkringliggande länder för underhåll och översyn. Detta skulle säkert inte kosta mer än vad det gör idag och kompetens- och erfarenhetsinflödet i den egna organisationen skulle vara ovärderlig.
Klart är att så länge den säkerhetspolitiska utvecklingen ser ut som den gör, så kommer vi med stor sannolikhet att se fler internationella operationer för våra sjöstridskrafter.

Sammanfattning:
Det utrikes- och säkerhetspolitiska läget i världen är under stark förändring och finansiell kris i västvärlden kombinerad med stark ekonomisk tillväxt i Asien kommer att innebära en förskjutning av den globala maktbalansen österut de kommande decennierna.

Genom århundradenas gång har den svenska marinen upplevt tider av uppgång och nedgång. Havens strategiska betydelse har dock under de senaste åren ur försvarspolitiskt hänseende uppgraderats. Behovet av sjöstridskrafter, vare sig vi pratar om nationella eller internationella operationer, kommer att öka.
Det här påverkar självklart utformningen av framtidens marin. Marinen ska vara flexibel, hantera alla konfliktnivåer och för egen maskin kunna ta sig till ett insatsområde. De svenska marina förbanden håller redan idag mycket hög klass och är världsledande i förmågan att uppträda kustnära. Dock utgör bristen på uthållighet i insatser den stora akilleshälen.

För att kunna uppfylla den politiska kravställningen behöver de marina stridskrafterna kompletteras med fler och större plattformar med helikopterkapacitet. Vidare behöver personalramen utökas för att inte utgöra hinder för fullgörande av uppgifter både i närområdet och i internationella insatser.
Den svenska marinen behöver utveckla förmågan för strid i hamnmiljö, både för egna och internationella behov. En svensk marin styrka skulle ständigt kunna ställas till förfogande för internationella operationer i kris- och konfliktområden och kontinuerligt bemannas med roterande personal.

Jag ser avslutningsvis en svensk marin, som efter en lång tids tillbakagång inte bara har fått förnyat förtroende, utan större förtroende. Detta är naturligtvis mycket glädjande.

Riksdagsledamoten Annicka Engblom
Korresponderande ledamot, KÖMS