Journalist = miljöpartist?

Per Gudmundson, SVD, har idag en intressant ledare om det stora utrymme som miljöpartiet får i media och om det hänger ihop med att så många inom journalistkåren har sina politiska sympatier hos miljöpartiet. Jag har funderat i samma banor, särskilt under Köpenhamnsmötet, där Maria Wetterstrand titt som tätt dykt upp i både TV, radio och press för att ösa galla över regeringen och vad hon tycker dess otillräcklighet att få ihop ett bindande klimatavtal mellan världens länder. Wetterstrands onyanserade kritik har mer eller mindre fått stå oemotsagd i media och istället har det nästan framståtts som om att utfallet av klimatmötet hade blivit bättre om Wetterstrand hade fått råda över situationen. Var är den kritiska granskningen av miljöpartiets lösningar? Det är verkligen att förenkla bilden av mänsklighetens största utmaning. Återigen har den svenska mediadebatten visat sig introvert och en sådan livsviktig fråga som klimatöverenskommelser förvandlas till ett slags förspel inför den kommande valrörelsen. Fredrik Reinfeldt och regeringen har gjort ett hästjobb denna höst. I Europa är man imponerad över vad Sverige åstadkommit under sitt ordförandeskap, vilket är alla de punkter som man förusatt sig genomföra. En ny kommission, ny ordförande, Lissabonfördraget, Stockholmsprogrammet, Östersjöstrategin och inte minst Köpenhamnsmötet. Jag är imponerad över Fredriks kapacitet och att över huvud taget få flera av länderna som var i Köpenhamn att sitta vid samma bord var bara det en bedrift. Länder som Kina och Indien är svåra att diskutera klimat med, eftersom deras sikte är inställt på att skapa tillväxt för sina medborgare, kosta vad det kosta vill. Min julönskan av svensk media inför den stundande valrörelsen är en mer seriös granskning av oppositionspartiernas valprogram. Lägg dem bredvid varandra och ta fram räknestickan. Resultatet kommer att bli både dyrt och spretigt. Läs Per Gudmundsons ledare