10 oktober 2009
Hoppet står till mitt andra jag
Hjärtat i halsgropen, frusterade ångestskri över domarbeslut och uppgivenhet är väl en slags sammanfattning av intrycken från matchen mellan Sverige och Danmark ikväll. Tusan också!!! Vi var ju det bättre laget.
Jag är ändå en obotlig optimist och hoppas på att mitt andra jag, mitt kulturarv från ungerska höglandet, ska bidra till att Sverige ändå har en chans till VM-slutspel i Sydafrika.
Fotboll är passion. Min farbror spelade i ungerska landslaget 1956, min far och jag följde slaviskt Tipsextra på lördagar och jag förstörde båda mina miniskrar som målis i detta spel.
Far höll på Arsenal och jag är ett Manchester United-fan sedan tidiga tonåren, men trots goda föresatser lyckades vi alltid somna framför TV:n och Tipsextra på lördagseftermiddagarna. Mor lät oss sova och vi vaknade alltid med ett leende av samförstånd, för det gjorde betydde egentligen inget för oss vem som hade vunnit. Vi hade ju intresset tillsammans.
Den känslan är fortfarande påtaglig, även om det är 19 år sedan far gick bort. Far är med mig varje dag. Jag är hans "spitting image" och ser honom varje gång jag ser mig i spegeln. Det gör mig glad. Jag känner också igen honom i mig själv ju äldre jag blir. Det bor en envis och stolt ungrare i mig, som jag bejakar och välkomnar.
Och av de yviga gesterna och det överdriva meningsutbytet mellan mina döttrar att döma, tränger även det kvartsungerska temperamentet igenom. Felvidítani Magyarország!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar