Hamnsäkerhet allt viktigare

Igår åkte jag ned till Göteborg för att hålla mitt inträdesanförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS). Det var egentligen planerat till den 16 december och i Karlskrona men en magförgiftning satte stopp för det och på ett sätt är jag glad för det. Det gav mig nämligen möjligheten att till slut besöka Göteborgs garnison, något som stått på min måste-lista ett tag. Närmare hundra personer kom till S/S Marieholm för att lyssna, vilket var jättekul. Det är alltid roligt med en entusiatisk och välinitierad publik då det blir väldigt givande diskussioner. Idag besökte jag alltså garnisonen, i vilken bland annat ingår ett bevakningsbåtskompani ur Amfibiebataljonen. Namnet är egentligen lite missvisande enligt min mening, eftersom förbandet innehar mycket fler kompetenser än vad namnet indikerar. Jag har nämligen länge funderat över på hur Sverige, både för egen del men också för att bidra internationellt, skulle kunna utveckla specialenheter för strid i hamnmiljö. Hamnar är inte bara viktiga länkar för att knyta ihop sjö- och landtransporter, utan här hanteras och transporteras även farligt gods och rymmer inte sällan stora anläggningar för kemiska och petrokemiska produkter i närheten av städer. Krigshandlingar, terroristattacker eller andra assymetriska hot riktade mot hamnar leder inte bara till allvarliga störningar i att upprätthålla flödet av gods och varor, utan skadar också människor och industri i hamnen och närliggande områden. När jag i somras besökte den svenska marina insatsstyrkan i Adenviken, ME01, tog jag tillfället i akt att informera mig om bordningsstyrkans (Vessel Protection Detachment, VPD) verksamhet och sammansättning. Den kommer ju härifrån 17.bevakningsbåtkompaniet i Göteborg och jag måste säga att jag imponerades av mångsidigheten i skyddsstyrkans förmågor. Ett veritabelt multi-tool, skulle jag vilja påstå. Nå, här i Göteborg är Marinen samgrupperad med bland annat Sjöräddningscentral, Sjöpolis och Kustbevakning. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedriver sedan ett par år tillbaka forskningsförsök i Göteborgs hamn, där man i en mycket störd miljö, som ju hamnar utgör med passerande fartyg, kranar och godstrafik, utprovar olika sensorer för att detektera dykare eller annan icke önskvärd verksamhet. Lägg samman detta, kunskaperna som bevakningsbåtkompaniet här i Göteborg idag redan besitter, med FOI: s forskning och potentialen av civil-militärt arbete, och vi kan få en väldigt spännande miljö vad det gäller att utveckla metoder som kan skydda fartyg i svenska vatten och vid internationella insatser. Det kan gälla skydd av både kommersiella hamnar och militärbaser, belägna såväl i kustnära miljö som insjöar och floddeltan. Slutligen, extra trevligt var att träffa C VPD i Adenviken, Niklas Bogestål, igen. Bara under lite andra klimatförhållanden denna gång.....

Spännande utveckling inom Kustbevakningen

Mina moderata kollegor i skatteutskottet besöker i dagarna två Blekinge och Skåne. Idag på förmiddagen stod Kustbevakningen på schemat och agendan var verkligen givande och späckad av information. Hela skatteutskottet besökte Kustbevakningen för ganska precis tre år sedan. Därför ville vi moderater följa upp det senare besöket då mycket hänt inom Kustbevakningen, både materiellt och uppgifts- och befogenhetsmässigt. Det jag för egen del var extra nyfiken på var KBV:s deltagande i ATALANTA. Det är spännande därför att det bryter ny mark vad det gäller civil-militär samverkan och jag tror att erfarenheterna av att arbeta tillsammans kommer att utveckla båda myndigheterna. De ligger ju ändå bara med 200 meters avstånd från varandra här i Karlskrona, men avståndet dem emellan har länge varit mycket längre än så. Jag gläder mig också åt de nya tillskott KBV får i form av nya och ändamålsenliga fartyg, flexibla i sin användning. På det sätt som KBV har upphandlat dessa fartyg manar till eftertanke, då de fått möjligheten att göra detta själva och fått tiptop-fartyg till betydligt lägre kostnad än om man gått genom den vanliga proceduren.

Vad händer i skarpt läge?

Bänkad bland publiken på Folk och försvars konferens i Sälen var det med spänd förväntan jag tog del av de rödgröna partiernas uppgörelse om försvars- och säkerhetspolitiken på Sälenkonferensen. Nu skulle beskeden äntligen komma. Tyvärr blev det inte mycket med den saken. Oenigheten är uppenbar och det är tydligt att sprickan mellan partierna är avgrundsdjup. I stället är beskedet att de rödgröna skjuter frågorna på framtiden och tillsätter utredningar. Som bleking är jag djupt oroad över vad som skulle hända om denna kurragömmalek skulle bli vägledande för svensk försvars- och säkerhetspolitik i framtiden. Att oppositionen inte ens i teorin förmår att redovisa en sammanhållen politik, skulle omsatt till praktisk politik innebära att Sveriges möjligheter att utveckla såväl internationell som nationell förmåga kraftigt urholkas. Det är allvarligt. För Blekinges del var det naturligtvis extra intressant att höra hur oppositionen tänkt sig en framtida politik när det gäller försvarsindustrin. Mona Sahlin återkom fl era gånger under sin redovisning speciellt till de marina delarna inom försvarsindustrin, vilket bör vara en omskrivning för Kockums i Karlskrona. Denna sektor skall präglas av styrka. Oklart vad detta innebär, men tydligt är att man från vänsterhåll vill ge ett sken av att det skall satsas ordentligt. Mot bakgrund av att oppositionspartierna lanserar en politik som innehåller sex miljarder i nedskärningar, bör nog denna ambition tas med en nypa salt. Att tro att Blekinge skulle få någon slags dispens och inte beröras av de rödgrönas nedskärningar av det svenska försvaret är en naiv tanke. När det gäller säkerhetspolitiken kvarstår det faktum att de rödgröna inte är överens om Sveriges närvaro i Afghanistan. Medan Vänsterpartiet förordar sin nationalistiska och egoistiska hållning, som går ut på att lämna afghanska folket åt sitt eget öde, är Socialdemokraterna mer inne på regeringens linje. Men vad händer när det är skarpt läge? När vi har en regering som inte förmår att hantera av de centrala frågorna för svensk säkerhetspolitik? Det blir naturligtvis ohållbart. Trots frågans tyngd vägrar Mona Sahlin att ge besked på denna punkt. Skälet är naturligtvis att Lars Ohly vägrar att ge med sig, Och det är så här det kommer att se ut. De rödgröna drar åt olika håll. Vill se helt olika lösningar i viktiga frågor. Med Lars Ohly som en aktiv medspelare kan vad som helst hända. Det är inget som inger trovärdighet. Det framstår nu mer än någonsin som uppenbart att Sverige inte har råd med en vänsterregering. Det skulle kosta för mycket rent ekonomiskt när det gäller vår säkerhet. Inte minst i Blekinge. Annicka Engblom (M) riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet

Pressmeddelande: Annicka Engblom(M) kritisk till försvarsuppgörelse

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin presenterade idag under Folk- och Försvars årliga rikskonferens en uppgörelse mellan de rödgröna partierna om försvars- och säkerhetspolitiken. Annicka Engblom. moderat riksdagsledamot från Blekinge är kritisk till frånvaron av klara och tydliga besked från oppositionen. – Jag hade hoppats på att Mona Sahlin idag hade kunnat presentera hur oppositionen ämnar göra med bland annat frågan om värnplikten och försvarsindustrin. Istället är beskedet att de rödgröna skjuter frågorna på framtiden och tillsätter utredningar. Svagt och otydligt, konstaterar Annicka Engblom Oppositionen vill sammanlagt dra ner 6 miljarder kronor på försvarsanslagen, vilket givetvis kommer att få mycket stora konsekvenser för försvarets verksamhet. Inte minst för Blekinge, menar Annicka Engblom, och uttrycker farhågor för hur satsningarna på både byggnationer, materiel och övningsverksamhet kommer att påverkas för F17 och Marinen. Oppositionen har inte heller lyckats nå samsyn när det gäller närvaron av svensk trupp i Afghanistan, en av de centrala frågorna i svensk säkerhetspolitik. – Det är uppenbart att partierna är djupt splittrade. Det är mycket allvarligt att partier som aspirerar på regeringsmakten inte förmår att leverera besked om hur man vill ha det med försvars- och säkerhetspolitiken, avslutar Annicka Engblom.

På plats i Sälen för försvarskonferens

Med god tidsmarginal, visade det sig, gav sig jag och mitt resesällskap Peter iväg vid femtiden imorse för att köra upp till Folk & Försvars Sälenkonferens. Det var nästan ingen trafik och vägarna var fina, förutom lite snörök på vissa partier. Det märks att det är valår. Både Fredrik och Mona kommer att vara med på konferensen och den har dessutom föregåtts i flera dagar av stora debattartiklar i dagspressen. Vad det gäller antalet anmälda är det nog all time high. Det är bra. Försvars- och säkerhetspolitik kan inte nog diskuteras. Jag ska dela lägenhet med Daisy Balkin från Sjövärnsposten och det ser jag verkligen fram emot. Jag kan tänka mig att det kommer att bli mycket diskussioner om frivilligförsvaret i allmänhet och Sjövärnskåren i synnerhet framåt småtimmarna. Om en halvtimme sparkar det igång. Är spänd på vad Sten kommer att säga i sitt anförande. Samtidigt som vi konfererar landar ett svenskt C17 på Haiti med personal och utrustning för att bistå de jordbävningsdrabbade. Jag hoppas att detta kommer att uppmärksammas under konferensen. Har haft en pratstund med C FMCK Börje Samuelsson, vår räddningschef Anders Engblom och ska innan jag bänkar mig hälsa på min gamle chef, C FRA Ingvar Åkesson. Ser fram emot några spännande dagar.

Visst måste vi diskutera NATO

Förra året fyllde försvarsalliansen NATO 60 år. Samarbetet sjösattes genom undertecknandet av det nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Mycket har hänt sedan dess. Omvärlden har genomgått stora förändringar vilket naturligtvis har inneburit att försvarssamarbetet har utvecklats över tid. Inte minst har Sveriges roll förhållande till organisationen successivt stärkts. Under kalla krigets dagar så var Sveriges kontakter med NATO få och de som togs var topphemliga. Det var ytterst känsligt att ens antyda att Sverige på något sätt hade verksamhet som kunde förknippas med organisationen. Idag ser vi att förutsättningarna är helt annorlunda. NATO har genomgått en enorm utveckling under de sista tio åren. Två av tre svenska militära övningar genomförs nu tillsammans med NATO-länder. Nio av tio svenska soldater står under NATO-befäl. Försvarsmakten genomförde 2009 totalt 61 övningar, endast 14 av dem nationella. Känslan är att den stora förändring som detta innebär inte direkt har marknadsförts till svenska folket. Där hittar vi möjligtvis en av förklaringarna till att synen på ett Nato-medlemskap i dagsläget hos en majoritet bland den svenska befolkningen är något ljummen Sverige har alltså ett intensivt samarbete med NATO utan att för den skull innefattas av några försvarsgarantier. Vi ger alltså en hel del, lär oss mycket och utvecklar vår egen förmåga utan att egentligen dra nytta av vad ett fullvärdigt medlemskap skulle ge. Det är inte helt optimalt. Med ett medlemskap skulle våra möjligheter att påverka NATO:s politiska roll öka avsevärt. Förutsättningar för ett svenskt NATO-medlemskap är naturligtvis att det finns en bred parlamentarisk majoritet och ett folkligt stöd. En förändring av detta omfång måste vara djupt förankrat i en politisk process. Beslutet om att gå med i NATO måste vara tillräckligt starkt för att hålla ihop oavsett parlamentariskt läge. I dagsläget finns inte det stödet. Tyvärr har inte oppositionen anpassat sin politik efter nya förhållanden utan väljer att hålla fast vid en linje som måste betecknas som otidsenlig. För mig är det självklart att man som politiker har ett ansvar att driva opinion för det man tycker är rätt och riktigt. Vi behöver åtminstone lyfta fram verkligheten som den ser ut idag och ge svenska folket en möjlighet att fatta sitt beslut på rätt bevekelsegrund. Min uppfattning är att ett formellt NATO- medlemskap skulle stärka Sveriges intressen sett ur flera aspekter - inte minst ur trygghets- och säkerhetssynpunkt. Moderaterna har ett partibeslut som tydligt deklarerar att den långsiktiga ambitionen är ett medlemskap. Det är dit vi måste sträva. För Sveriges bästa. Läs Ulf Henricsons och Annika Nordgren Christensens debattartikel i dagens SVD

Ännu en milstolpe för individens frihet

Positiv särbehandling - detta av socialdemokraterna så fiffigt konstruerade begrepp för att dölja dess egentliga betydelse, kvotering. Jag stötte på begreppet någon gång i slutet på 90-talet och studsade redan då till över detta för mig närmast Orwellskt diskriminerande begrepp snarare än jämställdhetsfrämjande. Positiv särbehandling eller kvotering, kalla det vad man vill, men för mig har det alltid varit fullkomligt barockt att i första hand se till vilket kön en person har än till vilka kvalifikationer. Generaliserat systemtänkande är så långt ifrån min syn på individen man kan komma. Idag har ännu en milstolpe för individens frihet passerats i och med att högskoleminister Tobias Krantz meddelar att regeringen plockar bort kvotering - eller positiv särbehandling, om man så vill - ur högskoleförordningen. Detta av socialdemokraterna politiskt konstruerade försök att få jämnare fördelning av kvinnor och män på olika populära högskoleutbildningar har visat sig slå fullständigt bakut. Inte särskilt förvånande och det känns befriande att ha en regering med sunt förnuft. Kunskap är individuell och inte könsmässigt relaterad. I det här fallet är det unga, brighta kvinnor som blivit förfördelade via systemet och bortsorterade från en självklar studieplats på grund av sitt kön, men liknande händelser har pågått under en lång tid. Många unga, brighta killar har blivit bortsorterade från tekniska utbildningar av samma orsak. Att eftersträva en jämnare könsfördelning på arbetsplatser och utbildningar är viktigt, eftersom en bra balans mellan antalet kvinnor och män leder till både bättre arbetsklimat och kreativitet. Men den ska inte tvingas fram, utan stimuleras genom aktivt arbete med attitydförändringar och nätverkande. För detta har regeringen till landets högskolor och universitet avsatt medel i två omgångar. Ansökningstiden går ut i april. Läs forskningsminister Tobias Krantz artikel i dagens DN Dagens citat: "Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor"(Tobias Krantz, forskningsminister)

Då drar det igång på allvar

Efter en lång och faktiskt väldigt avkopplande julledighet drar idag arbetet igång på allvar. Jag började med att dra i lite olika projekt i förra veckan, men det har inte varit helt lätt att få tag i människor, då de inte kommit tillbaka från skidresor o.dyl förrän idag. Nu ska planeringen för våren och framför allt valrörelsen dras upp. Tider för besök och arbetsplatspraktik ska bokas in, underlag för artiklar och debatter förberedas och strategier utarbetas. Och det ska bli så roligt. Grejen är den att jag har så många järn i elden redan att det inte känns helt enkelt att klämma i valrörelsearbete också, vilket ju är det viktigaste i år. Prioritering får gälla. Jag kan med glädje konstatera att moderata företrädare i Blekinge i princip dominerat insändarsidorna de senaste veckorna. Det har dessutom varit många olika skribenter, inklusive undertecknad, med olika ämnesingångar. Det här är toppen. Ju fler vi är som för ut moderat politik och berättar om verkligheten, desto bättre.

En ansvarsfull politik för jobb och välfärd

Den 1 januari förstärks plånboken för låg- och medelinkomsttagare med mellan 200 och 250 kronor per månad. Det är ett led i både krispolitiken och jobbpolitiken och gör att både det enskilda hushållet och samhället som helhet står starkare. Vi har levt med finanskrisens härjningar i över ett års tid. Sedan krisen bröt ut har ekonomin stimulerats med närmare 200 miljarder kronor. Åtgärderna har vidtagits steg för steg, för att säkra att de inte görs till priset av raserade offentliga finanser. Bland andra länder i Europa ser vi samtidigt följderna av en politik som inte förmått spara i goda tider för att trygga välfärden i sämre tider. Återhämtningen i dessa länder riskerar att dröja på grund av att hushållen och företagen känner osäkerhet kring framtiden där budgetsaneringar och nedskärningar i välfärden väntar. Det har vi i Sverige kunnat undvika. Konjunkturen har vänt uppåt om vi ska tro prognoserna för Sverige. Men läget på arbetsmarknaden är fortsatt bekymmersamt och ställer krav på en politik som sätter jobben först och förhindrar att arbetslösheten fastnar på en hög nivå. Alliansregeringen har skjutit till 17 extra miljarder kronor för 2010 till kommunsektorn. Därmed kan stora uppsägningar i välfärden förhindras. Så värnar vi välfärdens kärnverksamheter som barn- och äldreomsorg, skola och sjukvård. Satsningar på en aktiv arbetsmarknadspolitik – bort från datortek och friår, mer mot utbildningar och stöd att finna nytt jobb – görs för att ge dem som förlorar jobbet bättre förutsättningar att komma tillbaka i arbete. Antalet utbildningsplatser har förstärkts med 180 000 helårsplatser. Dessa satsningar kompletteras med åtgärder för att motverka att arbetslösheten fastnar på en hög nivå. Målet är att få sysselsättningen att öka snabbt till en varaktigt hög nivå i nästa konjunkturuppgång. Därför förstärks nu jobbskatteavdraget med ett fjärde steg. För en sjuksköterska i Karlskrona har då skatten sänkts med 1775 kronor per månad sedan det första steget togs 2007. Det gör att hushållen får mer pengar över i plånboken och ökade trygghetsmarginaler. Då kan de öka sin konsumtion av varor och tjänster. På så sätt stärker jobbskatteavdraget förutsättningarna för en stabil återhämtning. Lägre skatt på vanliga inkomster är viktigt för att svensk ekonomi ska växa och vara välmående. Forskning visar att jobbskatteavdraget är den kanske viktigaste åtgärden för en varaktigt hög sysselsättning. Det minskar risken att arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå. Vi ska kunna möta även nästa konjunkturnedgång med en aktiv finanspolitik. Därför måste vi bygga upp överskott som ger oss ett lika starkt utgångsläge som det vi hade inför denna kris. Med de senaste prognoserna för de offentliga finanserna bedöms vi vara tillbaka till balans och överskott 2013-2014. Det är en förutsättning för att vi ska kunna ha trygghet att föra en politik för välfärd och jobb. Anders Borg, finansminister (M) Annicka Engblom, riksdagsledamot (M)