Helsingör invaderat

För en vecka sedan läste jag i engelsk press om den fullkomliga invasion av nyckelpigor som södra delarna av landet drabbats av. Nyckelpigorna satt så tätt på stolpar o trädstammar att de verkade röda. Nu vet jag vad de menade. När jag och döttrarna turade till Helsingör idag fick vi på den danska sidan erfara samma fenomen. Hela staden var invaderad av dessa små gynnare och de var miljontals. När vi skulle äta våra obligatoriska pölser fick vi passa oss så att en nyckelpiga inte följde med på menyn. Riktigt jobbigt. Nästan lite Hitchkock-känsla över det hela. På bilden är det inte bin.

Svensk styrka i Afghanistan behöver förstärkning

I dagens media rapporteras att svenska och finska ISAF-soldater igår hamnande i svåra eldstrider och att tre afghanska personer omkommit. Det är inte utan att man ändå undslipper sig en liten pust av lättnad av att inga av de våra kom till skada, men icke desto för ty har liv återigen spillts i denna svårlösta konflikt. I det område i norra Afghanistan där den svenska ISAF-styrkan befinner sig, har länge betecknats som ett relativt lugnt område. Säkerhetssituationen har dock förändrats till det sämre under senare tid, främst beroende på att NATO fått styra om sina underhållstransporter från vägarna genom det mycket instabila Pakistan till att istället gå via Ryssland. Talibanerna har under de senaste månaderna ökat trycket och våldet i sina anfall. Det är därför viktigt att stärka de resurser i området som är där för att garantera säkerheten för de civila. Sedan talibanregimens fall 2001 har en majoritet av befolkningen fått tillgång till grundläggande sjukvård och över 6 miljoner barn (inklusive 1.5 miljoner flickor) får nu gå i skolan. I skydd av bland annat svenska soldater skapas det nu en grund för återuppbyggnad och demokratisk utveckling. Denna vunna mark är för viktig för att tappas. På gårdagens händelser kommer det säkert att komma reaktioner från vänsterhåll, som ifrågasätter svensk närvaro i Afghanistan och vill plocka hem de svenska soldaterna. Det gör det varje gång det smäller. Som bekant så brukar det ju göra det i krig. Det som förundrar mig i debatten är att vänstern, som normalt anser sig ha ett monopol på ordet "solidaritet", tydligen inte anser att det omfattar folket i Afghanistan. Solidaritet innebär för mig att man inte lämnar utsatta människor vind för våg. Genom sitt deltagande i ISAF tar Sverige detta solidariska ansvar och bistår humanitärt och främjar en utveckling som ökar demokratin och utvecklingen i landet. Det är fundamentalt att se till att skydda de strukturer som finns och fullgöra arbetet som trygghetens väktare. Att ge efter för krafter som inte har något annat mål än att orsaka kaos och oreda är inte ett alternativ. För att åstadkomma det kommer vi förmodligen att behöva förstärka den svenska styrkan ytterligare, både personellt och materiellt. Mina kollegor Isabella Jernbeck och Ulf Grape kom för några veckor sedan tillbaka ifrån Afghanistan, där de tillbringat över två veckor tillsammans med de svenska soldaterna. Jag rekommenderar att läsa deras blogg från resan. Det är gripande skildringar direkt ur afghanernas och ISAF-soldaternas vardag. Jag vill avsluta detta inlägg med ett citat ur deras blogg: "Helt klart är att vi åker härifrån med en förstärkt bild över hur professionella och ansvarsfulla våra svenska soldater är och alla svenskar borde vara stolta över de insatser de faktiskt utför." DN

Sturködagen

Ja, den egentliga Sturködagen infaller på lördag, men det blev en Sturködag för mig och tjejerna kan man säga. Har haft en riktig stressrush de senaste dagarna som höll på att ta musten ur mig. Jag har en massa skrivjobb och just omfattningen nästan förlamar mig. Men jag kan ju inte ägna sommaren åt att ha ångest. Framför allt inte när jag har mina flickor för mig själv. Så jag lade arbetet helt åt sidan idag och tillsammans åkte vi ut till Christel och Lars och besökte Bredaviks örtagård på Sturkö. Där gosade vi med fåren, Ellen mest med fåret Ellen förstås, jagade tuppen Henrik VIII och hans fem fruar samt tittade lite på avstånd på Blekingeankorna, som inte bara var väldigt skygga utan också en utrotningshotad ras. Efter att ha inhandlat några snapsflaskor (tomma), lite godis och ett mönster till medeltidsmössa, fortsatte vi ut till Sturkö kvarn och fikade. Vi passade också på att titta lite på Jan Abrahamssons tavlor. Jag förundras alltid över ljuset i hans tavlor. Det påminner om Skagenmålarnas lite dova, rosa färgtoner. När vi nu ändå var på Sturkö så passade vi på att titta in hos Åsa och Anders. Titten blev till flera timmar som det kan bli när man inte träffas så ofta och alltid har mycket att prata om. Mina och deras barn hittade förstås varandra direkt och for omkring i deras härliga trädgård. På hemvägen stannade vi till hos biodlare Rolf och köpte lindblomshonung. Han är verkligen en pratglad herre och förklarade ingående för barnen hur bisamhällen fungerar. Tänk, i 7-8 årsåldern som tjejerna är i så går all kunskap rakt in på hårddisken, för de redogjorde senare på kvällen för farfar nästan ordagrant det som Rolf hade berättat för dem. Den kapaciteten önskar jag att jag hade, nu när jag sneglar på två utredningar som ligger på skrivbordet bredvid mig, Skatteförfarandeutredningen och Signalspaning för polisiära behov. Intressanta förvisso, men omfattande. Men imorgon är en annan dag.

Mödrar & mödomar

Finemang att vi hade gäster igår, för idag firade vi mammas 78-årsdag hemma hos oss och eftersom vi städade igår blev det inte så mycket förberedelser. Mamma hade förstås handlat mat för ett helt kompani, som ju de flesta ur hennes generation tenderar att göra. Ingen ska gå från ett kalas hungrig. Självklart inte, men nu har vi rester för hela kommande veckan. Apropå mödrar presenterade idag regeringens utredare Anders Milton sin idé om hur man ska minska antalet aborter i landet. Det som framkommit i media om ett nationellt abortregister och utdelning av dagen efter-piller till skolungdomar över 15 år, låter minst sagt kontroversiellt i mina öron. Vi har förvisso alldeles för många aborter i det här landet i jämförelse med andra länder i Västeuropa. Blekinge tillhör dock ett av de län med lägst antal, samtidigt som undersökningar visar att blekingarna är flitigast i landet mellan lakanen. Möjligen har sexualundervisningen lyckats extra bra i länet. Anders Milton föreslår i utredningen att sexualundervisningen borde skrivas in tydligare i skolornas kursplaner och det håller jag med om. Men att registera kvinnor som gjort abort i ett särskilt register känns för mig fullkomligt främmande, även om forskning kring efterföljderna av en abort skulle vara syftet. Att göra abort är ett väldigt svårt och oerhört känslosamt beslut för de allra flesta kvinnor. Vetskapen om att de dessutom kanske skulle bli registrerade, kan både öppna för att kvinnan gör det under falsk identitet eller kanske genomför aborten utom sjukvården. Gratis dagen efter-piller känns också fel. Pillret ska inte vara något som används istället för andra preventivmedel, utan ska fungera som en sista utväg om man har varit obetänksam. Nej, dela hellre ut gratis kondomer. Nu när antalet klamydiafall i Sverige äntligen sjunkit, skulle gratis kondomer till ungdomarna plus bättre sexualundervisning vara en bättre lösning. Nu ska man förvisso inte döma utredningar efter vad som refereras i media. Det finns helt säkert en hel del bra i Miltons utredning, om jag känner honom rätt, men min "gut-feeling" avseende de två förslagen som jag tagit upp lär jag inte ändra på. De känns väldigt instinktiva och rätta för mig.

JAS 39 Gripen i världens största flyguppvisning

I helgen kommer JAS 39 Gripen att deltaga i världens största flyguppvisning i Fairford, Storbrittanien. Mer än 300 stridsflygplan från hela världen deltar och arrangörerna räknar med 170 000 åskådare. Ett jättestort tillfälle för det svenska stridsflygplanet att visa upp sig. Storbrittaniens skola för testpiloter använder Gripen som träningsplan i deras mutinationella utbildning och bakom spakarna i Gripenplanen kommer det att finnas svenska piloter från F7 Såtenäs och piloter från det ungerska teamet baserat i Kecskemét. Som bekant hyrköpte Ungern år 2001 14 stycken Gripen fram till 2011, då landet kommer att köpa loss dem. Jag och kollegan Mats Sander (tjl flygvapenofficer) besökte flygbasen i Kecskemét i mars för att orientera oss om hur samarbetet fungerar och diskutera ett eventuellt framtida samarbete med Ungerns omkringliggande länder kring flygövervakning. Mats och jag kunde konstatera att samarbetet fungerar väldigt bra. Man är mycket nöjd med hur Sverige skött tekniköverföring och pilotutbildning. I diskussionerna med ungerska politiker och myndigheter bekräftades detta, men i frågan om flygövervakning var man lite avvaktande. Främst beroende på den inrikespolitiskt, oroliga situationen i Ungern, som tar mycket kraft ifrån mer utåtriktad verksamhet. Vi besökte också verksamheten på flygbasen i Pápa, där verksamheten kring transportflygplanet C-17 är under uppbyggnad. Sverige har som andra största nation efter USA köpt in sig på 550 flygtimmar och därmed innehar vi viktiga nyckelpositioner i organisationen. Förbandet i Pápa är faktiskt en unik företeelse för svenskt vidkommande, eftersom det egentligen är det första svenska förbandet baserat utomlands. Kontraktet för C17 löper över 30 år och är alltså ett långsiktigt åtagande. Här finns det en hel att göra i Försvarsmakten i hur personalplanering och försörjning ska fungera. Personalen flyttar ju ner med hela familjer med allt vad det innebär. (Bild 1: Fotograf Eskil Nyholm, copyright Gripen International) (Bild 2: Colonel Nandor Killián, flottiljchef på Kecskemét Air Force Base - och så jag)

Jag ser dig, hur mår du?

Igår åkte vi till Ronneby och besökte en av årets bästa marknader, Tosia Bonnada'n. Hela innerstaden är fylld av marknadsstånd och vad jag gillar med just denna marknad är att det är många hantverkare som erbjuder sina varor. Alltså inte bara det vanliga utbudet att billiga grejor. För barnen är höjdpunkten självklart tivolit och alla åkattraktioner. Det som föll dem bäst i smaken var gamla, hederliga virvelvinden. Det blev både tre och fyra omgångar innan deras magar sade stopp. Det var medan jag och min man väntade på barnen som jag fick syn på en ung man i 16-17 årsåldern. Han hade nacklångt, otvättat och stripigt hår, var mager som en sticka, bar en alldeles för stor allväderjacka och gick med stel och stolpig gång. Han kom in i mitt synfält från höger och jag tror att det som fångade min uppmärksamhet var hans spända hållning och lite jagade blick. Min första tanke var: "Jaha, är det så här de ser ut. Ungdomarna som till slut tar livet av sig själva eller som i Columbine drar fram ett vapen och tar med sig några skolkamrater i döden." Grabben stannade till strax framför mig. Vilset och med knutna händer, hela tiden med knutna händer, såg han sig omkring, gjorde en lov runt åkattraktionerna men utan att möta människor med blicken. Min andra tanke var: "Han söker något. Han vill så gärna passa in." Jag har tänkt på honom ända sedan igår. Jag hade velat gå fram till honom, ruskat om honom lite och sagt: "Jag ser dig. Hur mår du egentligen? Har du någon som bryr sig?" Kanske han bara letade efter någon. Jag hoppas det.

Ännu ett monopol avskaffas

Infrastrukturminister Åsa Torstensson låter meddela idag att Regeringen från och med den 1 juli nästa år avskaffar monopolet på fordonsbesiktningen. Hurra, säger jag. Ytterligare ett monopol i papperskorgen. Nu öppnas möjligheter för privata utförare att göra kontrollbesiktningar. Självklart ska dess uppfylla vissa villkor. Säkerheten på vägarna ska ju inte äventyras. Med fler utförare kan till exempel lokala bilverkstäder göra besiktningarna och kunderna får därmed större valfrihet och ett bättre seviceutbud. Särskilt bra är detta för alla som bor på landsbygden, där det många gånger kan vara långt till de statliga besiktningsstationerna. Regeringsbeslutet öppnar också för fler företagsetableringar. I Finland innebar avskaffadet av besiktningsmonopolet en tredubbling av antalet stationer.

Höga alkoholskatter skapar smuggling

Socialminister Göran Hägglund föreslår höjda alkoholskatter och lutar sig mot en undersökning från SOM-institutet på Göteborgs universitet, om att även svenska folket tycker som honom. Det är ju varken någon nyhet eller hemlighet att KD:s inställning till skatten på alkohol är strängare än övriga allianspartiers. Väl i det, men jag måste starkt ifrågasätta varför KD envisas med att enbart hänvisa till SOM:s undersökningar. Jag har återkommande kontakter med tullmyndigheterna i södra Sverige. För något år sedan redovisade SOM att smugglingen minskat kraftigt, medan Tullen vittnade om det omvända förhållandet. Jag måste säga att jag sätter större tilltro till vad tulltjänstemännen upplever i sitt yrkesutövande, än vad forskare kommer fram till bakom sina datorskärmar. En utredning från Handelns utredningsinstitut (HUI) visar att 59% av svenskarna i södra och norra Sverige tycker att det är helt ok att köpa alkohol via andra kanaler än Systembolaget och jag tror att detta resultat ligger närmare sanningen än SOM:s undersökning. Människor har inget emot höjda skatter i Sverige, eftersom de ändå köper sin alkohol utomlands - till lägre skatt. Eller smuggelsprit utan skatt alls! Självklart ska vi ha en sund och ansvarsfull alkoholpolitik i det här landet. Ett styrmedel att åstadkomma detta är via skatter, men det ska vara acceptabla sådana.

Marinens framtida kärnverksamhet

Anders, jag och Jörgen hade i princip bara rört oss mellan hotellet, flygbasen och hamnen. Vi ville därför se något av Djibouti stad innan vi åkte tillbaka till Sverige. Det var inte särskilt mycket folk ute på gatorna eftersom att det var fredag, vilket är muslimsk söndag. Djiboutierna är dock ganska sekulariserade och på marknaden var det full kommers. Försäljarna av trästatyer och färgglada, afrikanska tyger var många, men de var väldigt vänliga, inte alls påträngande och ropade "Hello Sweden" när de såg den svenska flaggan på Hannas uniform. Med få undantag tuggade dock alla Kat. Drogen är legal i landet och säljs öppet på gatorna. Man får sin inköpta mängd i små plastpåsar och om det var ont om andra sopor på gatorna, så var det gott om omkringflygande små plastpåsar utanför staden. Till slut tog värmen ut sin tribut och vi tog vår tillflykt in i bilen och drog på AC:n. Efter fika och avslutande samtal med samtliga chefer bar det av till flygplasten för den långa resan hem. Mitt samlade intryck av att ha träffat gänget nere i Adenviken är att jag imponeras över samarbetsklimatet mellan besättningsmedlemmarna, trots den tuffa miljön och det höga arbetstempot. Bakslaget med HMS Trossös haveri efter bara 8 timmars gång hindrade inte uppdraget. Man stuvade snabbt om i verksamheten och löste uppgiften, trots att korvetterna blev mer än fullbelagda. Skyddsstyrkan sov på golvet i gunrummet och bidrog med sin positiva inställning till att humöret hölls uppe. På ett sätt känner jag igen mig. Jag känner igen mig från när jag gjorde lumpen under ubåtsjakttidens dagar och den professionalism i yrkesutövandet, ledarskapet med förmåga att skapa fungerande, flexibla grupper och respekten för varje individs bidrag i det hela. På det sätt man i Marinen arbetar och övar på hemmaplan fungerar också bra på andra ställen i världen. Konceptet håller. Insatsen i Adenviken kommer i framtiden inte att vara någonting enskilt och speciellt, utan en del av Marinens kärnverksamhet. När vi 2014 övergått till en insatsorganisation i Försvarsmakten kommer deltagande i havsövervakning i Östersjön vara lika naturligt som havsövervakning i till exempel Adenviken. Istället för att transportera marinens fartyg fram och tillbaka till insatsområdet kan en styrka ständigt vara på plats med roterande besättningar. Man kan i förväg ingå avtal med omkringliggande varv för underhåll och översyn. Detta skulle säkert inte kosta mer än vad det gör idag och kompetens- och erfarenhetsinflödet i den egna organisationen skulle vara ovärderlig. Om ett tag åker personalen på ME01 hem på en välbehövlig vila, innan det bär av till Djibouti igen för den avslutande fasen av ME01. Jag önskar alla hjärtligt välkomna hem och uppmanar till att verkligen koppla av under ledigheten. Tack för det varma mottagandet och alla intressanta och viktiga samtal. Och tack alla ni som följt mitt bloggande från Adenviken. Jag fortsätter förstås med det och ni är välkomna att följa min blogg, som berör allt från dagsaktuell politik till små betraktelser ur livet. PS: Missa förresten inte filmen på YouTube om livet ombord nere i Adenviken:http://www.mil.se/sv/Nyheter/mediaspelaren/

Slalomskidor i öknen

Imorse checkade vi ut från hotellet. Det bär av hem till Sverige igen ikväll, men först en dag för besök hos underhållsenheten (UhE), som är inhyst på den franska Base Ariénne, och sedan tillbaka till fartygen för ytterligare möten. Monsunvindarna har tilltagit och på den vindpinade flygbasen fullkomligt blästrade den heta sanden huden. Jag såg till att göra snabba förflyttningar mellan de vältempererade containrarna. Underhållsenheten står för logistik- och stabsfunktionerna iland och på en plats som denna, där uppgjorda tider och ingångna avtal inte alltid efterlevs, krävs det ett stort mått av flexibilitet av personalen. En kul grej är att UhE fått sig tillsänt ett par skidor, vilket minst sagt känns lite udda i detta ökenklimat. Självklart var man inte sen att göra en beställning hem av kompletterande material som slalomportar, pjäxor och naturligtvis en slalombacke. Det ska bli kul att hör hur reaktionen på beställningen blev. På förbandet har man en strikt drogpolicy som innebär noll och ingen alkohol, förutom ett glas vin eller två öl om man har ledigt i några dagar. Väl i det. Drogpolicys finns det på många arbetsplatser, men på det sätt som denna är förankrad på förbandet och efterlevs av alla imponerar.Detta och mycket annat pratade vi med Jakob, som är personalansvarig för hela gänget om 152 personer. Med FHQSA Mikael diskuterade vi samarbetet med de andra nationerna. Det fungerar i stort sett bra, framför allt med Tyskland, som har befunnit sig i Adenviken sedan flera år och har en ansenlig personalstyrka på plats. Inför en eventuell fortsättning på svenskt deltagande får vi dock kanske fundera på en annan plats att kampera. Fransmännen börjar dra öronen åt sig vad det gäller att upplåta mer plats på deras bas. Och jag förstår det. Länderna som vill markera närvaro i Adenviken blir allt fler och varje samling containrar eller tält som slås upp kräver el, avlopp och andra faciliteter. Efter besöket på UhE begav vi oss tillbaka till fartygen. Jag hade många givande samtal med både officerare och kontraktsanställda sjömän. Med de senare bland annat om hur de tänker sig en fortsatt framtid inom Försvarsmakten. Med de positiva svar jag fick känns personalförsörjningen inom Marinen de närmaste åren tryggad. Det är lite si och så med tillgången till nätet härnere, helt förståeligt. Jag återkommer med en summering av mina intryck när tillfälle ges.

Parering är nyckelordet

Efter en tidig, men stadig frukost begav jag och resten av gänget oss iväg ned till hamnen för transport med ribbåt ut till HMS Trossö. Under morgonen hade HMS Stockholm och HMS Malmö kommit in och lagt sig intill stödfartyget. Sjön är betydligt mer orolig än igår och luften är ljusgul av all finkornig sand som blåser omkring. Ombord inleddes dagen med stabsmöte och genomgång av planeringen för alla enheter. Oroligheterna i Mogadishu fortsätter med regelrätta strider mellan regeringsstyrkor och olika fraktioner. På grund av det blåsiga vädret och den höga sjön har piratverksamheten gått ned i omfattning. Monsunperioden är på ingående och då blir piraterna mer beroende av sina moderskepp, eftersom småbåtarna, eller skiffarna, inte är sjövärdiga i hög sjö. Något att tänka på inför ett eventuellt ME02. ME01 ska genomföra ett eskortföretag för att lastfartyg, chartrat av World Food Program. Det är 6000-8000 ton säckar av mjöl, förpackat i 50-kilossäckar, som ska lastas och detta görs manuellt. Här skulle Sverige kunna göra en biståndsinstans, genom att förstärka i- och urlastningsfunktionerna, här i Djibouti och i den mottagande hamnen. Lastningsarbetet är alldeles för ineffektiv och tar alldeles för lång tid. Under tiden dör människor av svält. Jag har under dagen fått tillfälle till många intressanta samtal, bland annat om den medicinska verksamheten, den juridiska processen kring de tillfångatagna piraterna, hur Combat Camera fungerar och hur Vessel Protection Detachement (VPD) arbetar. Det är bordningsstyrkan i Göteborg som står för skyddet ombord. Man skulle kunna kalla denna 14-mannastyrka för ett slags "multi-tool", då de bland annat kan lösa uppgifter som bevakning, skydd och eskortering av fartyg, bordning och ammunitions- och minröjning. Mycket kompetens på så få individer. På bilden jag och C VPD Niclas, som skickar en särskild hälsning till Jerry. Precis som jag egentligen upplever hela den svenska styrkan härnere i Adenviken, dvs. att man levererar mycket pang för pengarna. I förhållande till andra deltagande nationers fartyg som ligger härnere är de svenska fartygen små och personalstyrkan väldigt slimmad. Trots det har man lyckats prestera imponerande resultat, vilket väcker uppmärksamhet bland de andra nationerna. Jag är väldigt imponerad av hur man ständigt parerar allt som sker utanför planeringen, det vill säga det mesta. This is Africa.

Varmt mottagande av ME01

Hettan som slog emot mig när jag steg av planet på Djiboutis flygplats kändes som om den skulle bränna hål i lungorna. 45-50 grader visade senare tempgivaren i bilen. Vilken skillnad från temperaturen i Addis-Abeba! Innan jag fick gå in till passkontrollen fick jag kroppstemperaturen kontrollerad av en maskerad man, som stack in en termometer i örat. Svininfluensa är inte välkommet i Djibouti. Efter lite turer med inpasseringen fick jag, Anders och Jörgen äntligen träffa stabspersonalen från ME01. Det var kul att till slut träffa PAO Hanna, som jag hittills bara haft kontakt med via mejl. Hon har varit väldigt behjälplig i att utforma besöket och ligger bakom den mycket framgångsrika och positiva informationshanteringen kring operationen. På Camp Ariénne, den franska flygbasen, fick vi en säkerhetsgenomgång samt information om Djibouti. Tänk att 7000 franska soldater finns i Djibouti och många av dem boendes med sina familjer på campen. Inte riktigt en plats jag skulle välja att ha min familj, kanske. Därefter incheckning på hotellet, lite mat och en MYCKET efterlängtad dusch. Vidare färd ned till Djibouti hamn för en sjötur med ribbåt ut till HMS Trossö, som fortfarande ligger utankars efter att ha väntat på kajplats sedan imorse. Det är Afrika! Ombord väntade många bekanta personer med varma kramar. Det känns på ett sätt lite märkligt att träffas så här på Afrikas ostkust, när man är van att träffas hemma i Sverige. Och banne mig, även här fick vi genomgå en svininfluensakontroll - fast på skoj :-) Vi satte oss iallafall i gunrummet och hade en ingående och givande diskussion kring förberedelsearbetet inför operationen, framtida rekrytering, samarbete med de andra deltagande nationerna, samband och mycket, mycket mer. Jag har redan många reflektioner att skriva ned när jag kommer tillbaka till hotellet ikväll. Personalen på ME01 är nöjda med sin arbetsinsats hittils och de ska de verkligen vara. Jag känner mig väldigt stolt över på det sätt som vår marin agerar härnere, hur man tacklar de problem som ständigt uppkommer, på det sätt de uppträder och levererar. De är proffs - det märker man ända från maskinrum upp till brygga. Och däremellan finns en byssa som just nu levererar ljuvliga dofter. Sjön suger :-)

Addis-Abeba

Flighten till Addis-Abeba via Rom gick bra, aven om vi blev en halvtimme forsenade. Det var manga som skulle till olika destinationer i Afrika. Jag ocg Jorgen satt bredvid en man, som talade oklanderlig svenska och skulle vidare till Burundi. Anders satt bredvid en annan svensktalande man som skulle hem till Angola. Sverige ar i sanning et mangkulturellt land idag. Vi landade for ca en timme sedan och invantar nu flyget till Djibouti. Sitter pa ett internetcafe och skriver detta efter att ha forundrats over etiopiernas frukostvanor - en stor bit sockerkaka och en mugg Fanta. Addis-Abeba maste ligga pa ganska hog hojd, eftersom temperaturen nog inte var mer an 10 grader och det regnar. Faktiskt ganska skont efter varmechocken hemma i Sverige, men inte riktigt vad vi hade forvantat oss nar vi landade i Afrika. Jag har last nagra FOI-rapporter om Somalia pa flyget. Intressant att lasa om utvecklingen av piratverksamheten, som har sitt ursprung i somaliska protester mot andra landers rovfiske i somaliska vatten. Bland annat fran Danmark (!), Spanien och Sydkorea som var ute efter tonfisken. Detta har utvecklats till en mer eller mindre organiserad affarsverksamhet, med valinformerade och vapenmassigt valutrustade pirater. Ytterst drabbar dock denna verksamhet civilbefolkningen i Somalia, eftersom lander avstar fran att handla med landet pa grund av kapningsrisken. En okad fattigdom skapar fler pirater - i en standig ond cirkel. Det ska bli skont att komma fram till Djibouti, men framforallt att fa traffa de svenska besattningarna. Nagra timmar kvar att sla ihjal, dock.