I fjol omkom 110 personer i bränder

Nu firar vi kanske årets största högtid: Julen. Det är en tid för familjegemenskap och barnaglädje. Men det är också en tid då alldeles särskilda faror lurar.

 

Det finns ett talesätt, att man inte ska leka med elden. Det är kanske fel att säga att vi i Sverige leker med elden, men många tar inte den och dess faror på tillräckligt stort allvar. Förra året var det omkring 110 personer som omkom i bränder.

Alla behöver vi ljus och värme under årets mörkaste månad. Men vi måste också tänka på säkerheten. För det går att på många sätt gardera sig mot eldens faror.

Det viktigaste är att förhindra att brand uppstår. Att alltid tänka på, att inte lämna ett rum med brinnande ljus, att ha ett skyddsgaller framför elden i öppna spisen, att komma ihåg att stänga av spisen när maten är färdiglagad, att inte ställa flera värmeljus intill varandra, för att nämna några exempel.

 

Men det gäller också att ha bra utrustning för att upptäcka elden om den uppstår och att släcka den innan alltför lång tid har gått. För om en eld har uppstått, så är de första minuterna av vital betydelse för om den ska rås på eller ta överhanden. Det finns utrustning för detta, som man kan ha i sitt hem. Brandvarnare, brandsläckare och brandfilt hör till det som varje hem borde ha. Och inte minst viktigt är att kontrollera att de fungerar. En brandvarnare med utgånget batteri gör ingen nytta.

 

Det finns information att tillgå hur man ska skydda sig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap arbetar mycket för att sprida brandsäkerhetstänkandet till andra myndigheter, företag och organisationer. Brandskyddsföreningen och DinSäkerhet.se har på sina hemsidor tips för allmänheten om vad man kan göra för att förebygga bränder.

 

Det finns också anledning att inför julen och kommande helger skänka en varm och tacksam tanke till alla inom räddningstjänst och inom övrig blåljusverksamhet. Hur de arbetar för vår gemensamma säkerhet. Tyvärr har villkoren försämrats med stenkastning och andra attacker mot personal som rycker ut för att rädda och bistå. Därför krävs också skärpta straff och tydligare markeringar.

Ytterst handlar det om hela vårt samhälles förmåga att stå emot påfrestningar.

 

Hans Wallmark, Riksdagsman, Försvarspolitisk talesperson (M)

Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M) Blekinge

 

Publicerad i Sydöstran 25 december 2016

Dags för S att sätta ned foten om Nord Stream II

Den 30 juli 2006 sade den dåvarande ryske försvarsministern, Sergei Ivanov: "Dess (gasledningens) existens gör det möjligt att på allvar påverka militära och politiska processer som sker vid Rysslands västliga gränser”. Lite senare samma år säger hans president Vladimir Putin: "Den ryska Östersjöflottans uppgift är att skydda våra ekonomiska intressen i Östersjöbassängen. En av våra viktigaste prioriteringar är rörledningen som går genom Östersjön."

Vad det handlade om var byggandet av den första rörledningen mellan Ryssland och Tyskland, Nord Stream 1. Redan då gick diskussionen hög om dess framför allt säkerhetspolitiska inverkan.

Det ryska gasföretaget Nord Stream är inte som andra energiföretag. Det är majoritetsägt av Rysslands största företag, Gazprom, som i sin tur styrs av den ryska statsledningen. Företagsledningarna i både Gazprom och Nord Stream är tätt knutna till president Putin, varav de flesta med ett förflutet inom KGB eller östtyska Stasi.

Förutom gas och olja är Gazprom storägare inom banker, försäkringar, byggnadsföretag och jordbruk. Man är även storägare av media. Rysslands största tidningar och radiostationer har köpts upp och ägs av Gazprom och expansionen fortsätter. Att Gazprom kontrollerar rysk media och vilken debatt som ska föras betyder att det är den ryska staten som har kontrollen.

President Putin har ett syfte med sin politik. Att ge Ryssland den stormaktsroll som Sovjetunionen hade. Ryssland ska, precis som Sovjet en gång kunde, agera som en inflytelserik aktör i hela världen. För att åstadkomma det används alla till buds stående medel. En strategi som lett till en dramatiskt mycket sämre säkerhetssituation i Sveriges närområde än för tio år sedan.

En del av den ryska strategin och hybridkrigföringen är en offensiv energipolitik, av vilken byggandet av gasledningarna Nord Stream 1 och och nu 2 är en mycket viktig del. Liksom under byggfasen 2007 av den första gasledningen vill Nord Stream-konsortiet även denna gång ha tillgång till strategiskt viktiga svenska hamnar, Karlshamn och Slite.

Detta måste stoppas. Främst av regeringen, men nationell säkerhet är just nationell och angår alla svenska medborgare och beslutsfattare. På alla politiska nivåer. Därför måste kommun- och regionpolitikerna i Karlshamns kommun och på Gotland till fullo förstå sitt stora ansvar i det hela och inte bara ha kortsiktiga vinster för ögonen.

Vad kommunpolitikerna i Karlshamn och på Gotland gör är att förhandla om är att upplåta hamn och markområde till ryska staten och därmed bli en del av en aggressiv expansiv rysk utrikespolitik. Säkerhetszonen kring bygget påverkar inte bara det svenska försvarets möjligheter att agera och öva. Ökad rysk kontroll över energitillförseln till EU utgör också ett säkerhetspolitiskt vapen. Detta bör man vara fullt medveten om. Men Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande (S) i Karlshamns kommun, ”ser inte problemet”. Jag kan klart säga att jag har väldiga problem med det. Av alla tidigare nämnda skäl.

Imorgon är Per-Ola Mattsson och hans partikollega på Gotland, Björn Jansson, kallade till försvarsminister Peter Hultqvist för att "informeras" om det säkerhetspolitiska läget. Jag hoppas verkligen "informeras" i betydelsen "inskärpas". Att en starkt kritisk Överbefälhavare uttalat sig mot uthyrningen och det faktum att Karlshamns kommun gränsar till en av Sveriges insatsflottiljer för stridsflyget och bara några mil längre bort landets huvudmarinbas borde väl någonstans stämma till eftertanke.

Någon som dock under lång tid har kunnat berätta för Per-Ola Mattsson om ryskt agerande, men har hållit en förvånansvärt låg profil i frågan, är min socialdemokratiske riksdagskollega, Peter Jeppsson. Han har suttit i riksdagen och försvarsutskottet lika länge som jag, har tillgång till samma ingående försvars- och underrättelseinformation som jag och torde därför vara lika allvarligt oroad över den försämrade säkerhetssituationen som jag.

Jag uppmanar därför Peter Jeppson att inte bara för sina partikamrater i Karlshamn och Blekinge förklara allvaret i att upplåta mark åt ryska staten i ett av Sveriges mest säkerhets- och försvarspolitiskt viktiga och utsatta områden, då han åtminstone är väl informerad vari problemet ligger. Jag uppmanar honom också att inför Blekinges väljare deklarera sin ståndpunkt i frågan. Ska Karlshamns kommun säga ja eller nej till upplåtelse av mark till ryska staten, Peter Jeppsson?

Dags att bygga Sydostlänken

Nyligen motionerade jag i riksdagen om att förbättra infrastrukturen i Blekinge, nämligen genom att bygga den så kallade Sydostlänken. För att underlätta transporterna till och från hamnen i Karlshamn med resten av landet behövs det en ny järnvägssträckning, mellan Blekinge kustbana och Olofström. Denna sträcka skulle möjliggöra att nå fram till stambanan i Älmhult för vidare transporter norrut.

 

Djuphamnen i Karlshamn är en av de snabbast växande hamnarna i landet och har ett strategiskt bra läge för snabba och miljövänliga järnvägstransporter, framför allt österut till och från Asien, men även för en stärkt nationell förmåga att hävda sig på de nya transportmarknaderna i och omkring Baltikum. Hamnen är en av de tio hamnar i landet som den tidigare alliansregeringen i sin hamnutredning omnämnde som en av de mest intressanta att prioritera för framtida satsningar.

 

Blekinge utgör, tillsammans med de intilliggande regionerna Skåne och Småland, den mest industriintensiva regionen söder om huvudstaden med stora industrier som Volvo Personvagnar, Ikea, Stora Enso, Södra Cell och Aarhus/Karlshamns AB. De kännetecknas samtliga av stora och tunga godsflöden, som idag till stora delar sker på väg.

En utbyggnad av Sydostlänken skulle innebära att transporter istället skulle gå via järnväg, vilket inte bara är rimligt ur klimatsynpunkt utan dessutom minskar risken för olyckor. Även driftsäkerheten för bland annat Volvo Personvagnars transporter mot Belgien och Göteborg skulle öka.

 

Trafikverket tog 2013 på uppdrag av den förra regeringen, i samband med att den nationella planen för transportsystemet fastställdes 20102021, fram en slutrapport för upprustning av befintlig bana mellan Älmhult och Olofström och ny bana mellan Olofström och Blekinge kustbana.

 

Den understryker de positiva effekter för näringslivet och de goda kommunikationer från norra Sverige och Göteborg, till Blekinge och vidare ut till östra Europa och Asien som en byggnation av Sydostlänken skulle ge. Godstrafikprognoserna som ligger till grund för utredningen kring nyttan av Sydostlänken visar på den potential som Sydostlänken kan innebära.

 

Positiva effekter som i samband med valet 2014 också lyftes fram av socialdemokraternas dåvarande infrastrukturpolitiske talesperson och nuvarande inrikesminister, Anders Ygeman, och dess byggnation uttrycktes som ett vallöfte. Nu väntar vi därför alla på att regeringen ska bry sig om Blekinge och därför prioritera Sydostlänken.

Publicerades i Blekinge Läns Tidning 1 december 2016
Bild: Bengt Pettersson/BLT

Att ta hand om sig själv och andra vid kris

 

"Vad skulle ni ta er till om mobilen laddar ur och ni inte har möjlighet att ladda den igen?" Det brukar jag fråga ungdomar när jag är ute på gymnasier och talar om samhällssäkerhet. Jag brukar mötas av lätt panikslagna miner. I princip hela livet är ju koncentrerat i dag i denna lilla apparat. Alla kontakter, möjlighet att googla efter information mm.

 

"Om strömmen är bruten och det dessutom är mörkt, mitt i vintern och inga kommunikationer fungerar. Vart tar ni vägen då?", brukar jag fortsätta. Här börjar ungdomarna tänka till. Eftersom jag bor i ett försvarstätt landsbygdslän finns det ofta någon med kompetens att klara sig utan ström, en annan med utbildning i någon av frivilligorganisationernas ungdomsutbildningar, en tredje med vana av jakt och skog. Det brukar alltid bli en bra diskussion och väl i det. Men hur är det med kunskapen och erfarenheten hos storstadsbor? I en utveckling av allt större urbanisering?

 

När orkanen Sandy slog till 2012 drabbades bland annat New York och Washington D.C hårt. Elnätet i USA:s östra delar slogs till stora delar ut och tunnelbanenätet svämmade över då grundvattennivån steg med över 4 meter. Förutom stora materiella skador omkom runt 180 personer. När människor inte vet vad man ska ta sig till och drabbas av panik uppträder många till fara för både sig själv och andra.

 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) besökte New York efter orkanen och drog lärdomar av hur vi i Sverige skulle kunna förstärka och bygga upp vår samhällsberedskap. Det sammanställdes i en rapport (https://www.msb.se/Upload/Forebyggande/Krisberedskap/Samverkansomraden/Rapport_Sandy_140306.pdf) som redovisades på bland annat Folk och Försvars konferens i Sälen 2013.

 

Scenariot som jag diskuterar med ungdomarna är ett högst sannolikt scenario. Samtidigt som vi i Sverige är ett högteknologiskt och digitaliserat samhälle med hög servicenivå är det ett faktum som samtidigt gör oss väldigt sårbara. Vi förväntar oss att central samhällsservice ska fungera och är i gemen inte särskilt preparerade för hur vi agerar i en krissituation orsakat av naturkatastrof eller fientligt anfall. 

 

Jag tar tillfället i akt att diskutera detta med ungdomarna vid mina skolbesök just för att jag är övertygad att det är redan i skolan man måste börja med att undervisa om hur man tar hand om sig själv och andra vid en krissituation och hur man gör det under en längre tid utan tillgång till samhällsservice. Barn och ungdomar lär vuxna. Om ni bara visste hur mycket jag lärt mig om återvinning och kompostering av mina.

 

I valkampanjen inför valet 2014 (https://www.youtube.com/watch?v=EL-yte4FJcc) framförde jag förslaget om att införa civilförsvarskunskap som ämne i skolan och med dagens säkerhetsutveckling till det sämre blir jag än mer övertygad om hur viktigt detta är. Redan idag genomför flera frivilligorganisationer denna sortens utbildningar och skulle med resursförstärkningar mycket väl kunna göra det även i skolorna. Det som behövs är ett politiskt beslut om att ge dem tillträde, då både de, försvarsmakten eller polisen inte alltid är välkomna. Märkligt nog.

 

Därtill behövs resursförstärkningar till både försvaret och civilsamhället för att bygga upp samhällets robusthet igen. Vi lever i oroliga tider.

Se över lagstiftningen om strandskydd

Följer man debatten om det så kallade strandskyddet kan man få intrycket av att vi inte är så rika på kust och stränder i Sverige. Men det är fel. I Sverige finns det i dag totalt drygt 386 000 km kust och stränder. Detta motsvarar 9,5 ggr runt jordklotet.

 

Det finns exempel på ett flertal kommuner där strandskyddet och det utökade strandskyddet utgör hinder för utveckling av bostadsbyggande vid attraktiva strandnära lägen. Det är inte rimligt. Många kommuner vittnar om stora svårigheter att klara behovet av bostäder och uppger också att länsstyrelsernas hantering av strandskyddet i allmänhet och det utökade strandskyddet i synnerhet ställer till stora problem. Dessutom upplevs inte sällan problem med kommuners och Länsstyrelsens tolkningar av vad som egentligen gäller. Detta har också lett till att Mark- och miljödomstolen fått det slutliga avgörandet.

 

Strandskyddet har en viktig betydelse när det gäller att trygga förutsättningar för allemansrättslig tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Detta är vi alla överens om.

Det är därför olyckligt om den används som en förbudslagstiftning där utgångspunkten är ett förbud mot alla åtgärder inom strandskyddat område. Det mest naturliga vore att det i denna lag, precis som i plan- och bygglagen, görs en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Då skulle exploatering av stränder kunna stoppas där det verkligen finns skäl, men inte överallt och till vilket pris som helst. Det visar att tillämpningen av lagstiftningen behöver ses över för att inte uppfattas som godtycklig eller utgöra hinder.

 

Strandskyddsdispens får ges om det finns ett angeläget intresse för allmänheten som inte kan tillgodoses utanför strandskyddat område. I Blekinge är en av våra största tillgångar naturen och havet. Strandskyddet utgör dock ett hinder för utvecklingen här i Blekinge. Det är viktigt att strandskyddet reformeras så att inte naturvärden står i vägen för utvecklingen av näringsliv och bostäder.

 

Landsbygdsområden har fått särskilda möjligheter till strandskyddsdispens för att kunna utveckla strandnära områden. Det vore rimligt med en översyn av strandskyddsregler för att möjliggöra bostadsbyggnation i större städer och storstadsområden där bostadsbristen är stor.

Därför bör inte regeringen sitta passiv utan istället skyndsamt se över lagstiftningen om strandskydd i syfte att förenkla för bostadsbyggande i större städer och storstadsregioner. För att klara bostadskrisen så behöver vi både levande landsbygd och levande städer.

 

Maria Stockhaus (M), riksdagsledamot Sollentuna

Annicka Engblom (M), riksdagsledamot Blekinge

http://www.blt.se/din-asikt/se-over-lagstiftningen-om-strandskydd/

Vindkraftsföretag är särintressen. Det är inte landets säkerhet

För några veckor sedan och i samband med att jag i ett pressmeddelande varnade för ett forcerat beslut avseende den planerade vindkraftsparken i Hanöbukten begärde Moderaterna av regeringen möjlighet att ta del av Försvarsmaktens kompletterande underlag.
Regeringens beviljade förfrågan. Idag kom underlaget i avklassificerad form, det vill säga att Försvarsmakten har utelämnat hemliga delar i underlaget som skulle kunna röja information om vissa förmågor. Just dessa är dock vitala.

Den öppna delen av underlaget och det som Försvarsmakten anför talar dock sitt tydliga språk. Jag bifogar underlaget för läsaren att begrunda och ber samtidigt om ursäkt för den dåliga bildkvalitén. Icke desto för ty bör beslutsfattare, både på lokal, regional och nationell nivå ta sig en riktig funderare på prioriteringar. Ekonomiska såväl som säkerhetspolitiska.

En bra och pedagogisk beskrivning över varför jag, riksdagskollegor som Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, och Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande, m.fl. reagerat över vad som står på spel, görs av krönikören och försvarsbloggaren Niklas Wiklund: Vindkraft kontra nationella försvarsbehov (Bloggen "Skipper" 14 juni). Hans Wallmark har också ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Hultqvist som förväntas få ett svar i dagarna. Att den besvaras av den nya miljöministern, Karolina Skog (MP), är dock illavarslande.

För när det genom olika kanaler framkom till mig att ett eventuellt beslut om vindkraftsparkens etablerande stod för dörren innan sommaren, kände jag ingen tvekan om att slå på stora trumman. Det är oerhört angeläget att regeringen tänker efter före i ett beslut som omfattar nationella intressen. Eller som skribenten och bloggaren Carl Bergqvist uttrycker det i Expressen den 19 juni: "De naiva besluten går aldrig att backa".

Nu blev det inget beslut av regeringen före sommaren och inga fler regeringssammanträden planerade förrän efter semestern, men bara det faktum att Miljö- och energidepartementet är helt klara i sin del och försvarsmaktsledningen flaggat för att man befarar ett negativt beslut för Försvarsmaktens del, gör det absolut nödvändigt att noga följa frågan. Det kan likväl komma tidigt i höst. För att kunna ta del av även de hemliga delarna av underlaget måste nämligen beslut först tas av försvarsutskottet om ett utlämnande enligt särskilt förfarande. Om det får vi återkomma till i höst.

Det sista som önskas är att frågan blir en bricka i ett politisk eftergift. Att (S) för att blidka sin skadeskjutne koalitionspartner (MP) kanske bifaller ett vindkraftsprojekt och gömmer sig bakom energiöverenskommelsen, trots att den ger utrymme för kärnkraftsutbyggnad istället och därmed tillgodoser energitillförseln i vår del av landet. 

Efter mitt pressmeddelande bröt det som väntat ut en väldig diskussion, med försvarsmaktsledning och försvarsdebattörer å ena sidan och företrädare för Blekinge Offshore AB och projektet som sådant å den andra. Jag hade dock inte förväntat mig att istället för att gå in i sakmässig debatt bli personligen misskrediterad av VD:n på Blekinge Offshore AB, Anders Nilsson.

Jag kan dock till viss del förstå reaktionen. Det är stora ekonomiska intressen redan investerade i projektet och även lokala intressen med ett antal arbetstillfällen inblandade. Det var likväl en trist ingång, eftersom jag aldrig varit emot vindkraftsprojektet i sig under förutsättning att det kan samexistera med försvarsmakten, men jag står fast vid att måste det bli ett val mellan de två går otvetydigt det nationella försvarsbehovet före.

Blekinge Offshore AB är ett särintresse. Det är inte landets säkerhet.

Läs även: Vindkraftspark hotar försvarsförmågan (Sydöstran 17 juni 2016)

Pressmeddelande: Försvarsmaktens verksamhet i Blekinge hotas

Blekinges riksdagsledamot Annicka Engblom (M) varnar för att regeringen nu hastar fram med beslutet om etableringen av vindkraftsparken i Hanöbukten. Enligt uppgifter ska beslutet tas av regeringen redan före sommaren.

-       Jag har fått dessa uppgifter bekräftade både från högsta ort i Högkvarteret och av ansvarig tjänsteman i Miljö- och energidepartementet, säger Annicka Engblom. Jag är samtidigt oerhört förvånad över tystnaden från regeringens sida kring detta, då det kan få allvarliga konsekvenser för hela landet.

I en hemlig rapport från Försvarsmakten till regeringen redovisas de allvarliga konsekvenser med att etableringen av vindkraftsparken medför att framför allt marinen och flygvapnet förlorar möjligheten till viktiga övningsområden på sydsvenskt territorium.

-       Jag är inte den som ropar varg i onödan. Men denna gång finns det verkligen anledning, varnar Annicka Engblom. Skulle regeringen besluta om vindkraftsparken i Hanöbukten i dess nuvarande utformning kommer bland annat marinen inte att kunna bedriva sin verksamhet enligt de premisser om närhet till övningsområden som gjorde att man i tidigare försvarsbeslut etablerade marinens huvudbas i Blekinge.

-       Det får återverkningar säkerhetspolitiskt, ekonomiskt, men också för undervattensverksamheten och SAAB Kockums, fortsätter hon.

-       Energiförsörjningen till södra Sverige är också av nationellt intresse. Särskilt efter den förra S-regeringens nedläggning av Barsebäck. De inblandade i vindkraftsprojektet får dock förlåta mig, men efter att ha ägnat största delen av mitt yrkesliv åt försvaret av Sverige och liksom många andra tydligt ser en allvarligt försämrad säkerhetssituation med ett alltmer aggressivt Ryssland på bara 30 mils avstånd från marinbasen i Karlskrona är det en plikt att slå larm om något som påverkar hela Sveriges säkerhet. Det inkluderar i synnerhet Blekinge, som ur strategisk synpunkt utgör ett primärt mål, avslutar Annicka Engblom.

Kontakt:
Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge län
070-267 00 01

Till min älskade mamma

Du gav mig livet. Du älskar mig gränslöst. Du har stöttat mig genom allt jag hittat på genom åren. Du är min förebild, min stora hjältinna. Jag älskar dig oerhört mycket, lilla mamma.

Du trodde inte att du hade möjligheten att bära liv. En medfödd defekt njure hade innan den upptäcktes och opererades bort försvårat för dina möjligheter att bli gravid. Men när det gjordes vid 35 års ålder tog det inte så lång tid innan du upptäckte att det du längtat efter blivit verklighet.

Som den tekniker du en gång var tillsåg du med din logiska läggning att alla till buds stående medel stod till förfogande för att det skulle gå bra. Du till och med valde mina namn efter alla möjligheter till personlighet jag skulle kunna komma att utveckla. Jag var efterlängtad och det har inte gått en dag i livet utan att jag har känt det. Att växa upp med sådan kärlek är ett privilegium.

Som mor har jag känt dig hela livet. Som person och kvinna lärde jag känna dig på senare dagar efter det att pappa hade gått bort. Många resor gjorde vi tillsammans, bara du och jag, och så oerhört roligt vi hade. Historier du berättade om tiden innan min tillblivelse fick mig att till fullo inse hur modig, banbrytande och busig du också är som person. Jag är stolt och tacksam över att vara din dotter.

Din självständighet och starka vilja ärvde du från mormor Helena. Jag har alltid sett upp till både henne och dig. Förkämpar båda två för kvinnors självständighet och oberoende. Något jag för egen del har tagit för självklart. För att det var så du och pappa uppfostrade mig.

Efter en lång och svår tid av sjukdom bor du idag på ett äldreboende. Det har inte varit helt lätt för mig att komma till ro i tanken med att idag för det mesta vara mamma till dig, men du finns hos mig och det är det viktigaste. Jag önskar att jag kunde lägga så mycket mer tid än jag har för att finnas i din närhet. Såsom du har varit där för mig.

Jag har idag privilegiet att själv vara mor till två underbara, starka, vackra och fantastiskt fina döttrar som jag älskar mer än livet självt. Jag och deras pappa försöker efter bästa förmåga uppfostra dem efter de förebilder du som mormor och deras farmor utgör. Jag ser i dem mycket av er och det gör mig mycket stolt.

I år fyller du 85 år. Jag är tacksam för varje dag du finns hos mig. Grattis på Mors dag, min älskade mamma!

Våra veteraner är värda så mycket mer

Att vakna upp med ångest. Att vakna upp med fantomsmärtor i det saknade benet. Att vakna upp med känslan av att en gnagande oro för framtiden. För många av de som deltar i internationella insatser är tiden efter ett uppdrag svårare att hantera än tiden under uppdraget. Imorgon på veterandagen står dessa kvinnor och män, soldater, sjömän och civilt anställda i fokus.

I statistiken är de bara siffror på ett papper. Bakom siffrorna finns människor av kött och blod. Bakom siffrorna finns soldater, sjömän och civilt anställd personal som med risk för eget liv gjort insatser för att rädda andras. De gör det med vetskapen att de lämnar en trygg miljö för att gå in i något främmande. Ett skott i natten. Ett desperat rop på hjälp. En utsatthet som exemplifieras av den tunna skiljelinjen mellan liv och död.

Det är självklart att vi riksdagsledamöter som sänder ut dessa modiga kvinnor och män har ett ansvar i att se till att det finns stöd och hjälp att tillgå. Inte bara före och under insatsen. Det är minst lika viktigt att stödet finna efter det att tjänstgöring avslutats.  Ett ansvar som för övrigt omfattar hela samhället.

För många år sedan på en veteransammankomst träffade jag en ung man. Han insisterade på att ta mig åt sidan för att få berätta sin historia. Vi kan kalla honom Peter. Peter hade tjänstgjort i Afghanistan och både varit involverad i direkt strid och sett några av sina stridskamrater dödas. Peter kom hem efter insatsen och förstod inte först att hans förändrade beteende till aggressivitet och inbundenhet var kopplat till sjukdomen PTSD, Post Traumatic Stress Disorder, eller posttraumatisk stressyndrom.

Peter kände sig både vilsen och frustrerad. Han kände inte att han fick tillräckligt stöd hos varken Försvarsmakten eller sin civile arbetsgivare. Den enda hjälp han hade fått var ett uppföljningssamtal någon månad efter hemkomsten. Den posttraumatiska stressen hade dock kommit smygande först efter några år. Peter tog kontakt för att få psykologisk hjälp hos den allmänna sjukvården, men de hade inte egentligen förstått vad han hade varit med om och kunde inte hjälpa honom på det sätt han egentligen behövde.

Jag gjorde vad jag kunde för att lotsa Peter till den hjälp jag då kände till. Det var också startskottet för personlig del att engagera mig i veteranfrågorna när det blev så uppenbart för mig vilka brister där fanns. Flera ideella veteranorganisationer som Fredsbaskrarna, Veteranmarschen och Veteranstöd Rapid Reactions (VRR) gör ett fantastiskt arbete i att stödja veteraner och deras familjer, men de behöver hjälp och stöd från hela samhället. Stöd och hjälp till veteraner är en viktig både princip- och moralfråga för den svenska staten och landets befolkning.

Under lång tid saknade Sverige en veteranpolitik värd namnet. Det var inte förrän Alliansen tog tag i frågan som en sammanhållen veteranpolitik kom på plats. Den är ett stort steg i rätt riktning, inte minst när det gäller att bredda synsätten. Det är inte bara militär personal som riskerar sin hälsa. Det handlar om civil personal på plats och anhöriga. Föräldrar, barn sambos och maka eller make. Även lokalt anställd personal som skadas i tjänsten, t.ex. tolkar.

Mycket har gjorts de senaste åren. Försvarsmakten har skapat och utvecklat sin Veteranenhet och en veteranmottagning har skapats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Även uppmärksamheten och förståelsen för veteranerna hos allmänheten har förbättrats, bland annat genom inrättandet av Veterandagen den 29 maj och upprättandet av borde ett nationellt och lokala veteranmonument.

Dock behöver arbetet förbättras med att civilt anställda, som tjänstgör i internationella insatser, ska ha samma rätt till stöd som militär personal. Vi är skyldiga sådana som Peter det. Jag delar veteranutredningens åsikt om att det behövs inrättas en nationell veteranmyndighet. Det behövs ett nationellt kunskapscenter inom veteranområdet för att stödja myndigheter och andra aktörer som sänder ut personal i internationella insatser samt vägleda och hjälpa civila och militära veteraner som drabbats av komplexa skador.

Våra veteraner är värda så mycket. Inte minst vår respekt. När jag i somras reste med inrikesflyg i USA hälsade kabinpersonalen i vanlig ordning oss passagerare välkomna, men militär personal och veteraner i synnerhet med orden: "If there are any military personell and or veterans present on this flight, we thank you for your service and salute you". Tänk om vi kunde göra detsamma i Sverige. Det gjorde mig rörd och stolt

Förra året motionerade jag med flera i riksdagen om att låta Veterandagen bli en allmän flaggdag. Motionen vann tyvärr inte gehör, men till min glädje ställde sig moderaternas partistämma i höstas bakom förslaget. Jag känner mig därför stärkt att vi nu är så många fler som står bakom detta. Träget arbete vinner, heter det ju.

Imorgon deltar jag och flera riksdagskollegor under Veterandagen i Stockholm. Jag kommer också att gå Veteranmarschen från Kungsbron till Sjöhistoriska muséet, där ceremonin äger rum. Kom dit du med. Eller skänk veteranerna en tanke denna dag.
 
Läs om Veterandagen 2016

Läs också om Sverige Veteranförbund Fredbaskrarna, Veteranmarschen och Veteranstöd Rapid Reactions

 

Prm: Kvinnojouren i Karlskrona måste vara kvar!

Moderaterna i Karlskrona reagerar kraftfullt mot och anser att det är oacceptabelt att dra in stödet till Kvinnojouren, och kräver att Kommunstyrelsen omgående agerar och säkerställa att stödet till kvinnojouren får finnas kvar.

 

-Vi har förståelse för att Socialnämnden, efter revisorsanmärkningen i kombination med begränsade resurser, har fattat beslut om att ta bort det icke lagstadgade föreningsbidraget till bland annat kvinnojouren. Men nu måste Kommunstyrelsen agera, allt annat är ett hån mot våldsutsatta kvinnor och barn i Karlskrona. Jag förväntar mig att styret i Karlskrona omedelbart tar tag i detta, säger Camilla Brunsberg, gruppledare för Moderaterna.

 

- Våldsutsatta kvinnor måste prioriteras i allt politiskt arbete, både på lokal och nationell nivå. Att då som i Karlskrona dra undan stödet till den så viktiga oberoende kvinnojouren är ingenting som vi Moderater kan acceptera. Trycket på kvinnojourernas verksamhet är stort, så stället för att dra ned stödet måste arbetet tvärtom stärkas. Det gäller inte bara i Karlskrona utan i hela Sverige, säger Blekinges riksdagsledamot och nationell ordförande för Moderatkvinnorna, Annicka Engblom.

 

Europa, mitt hem!

Jag älskar bilsemestrar. Under hela min uppväxt kuskade jag och mina föräldrar runt i bilen i Europa och besökte i princip alla länder. Som dotter till en ungersk pappa även många länder i det forna Östeuropa.

 

Jag fick uppleva både ett öppet och välkomnande Europa, där man som svensk bara behövde vifta med passet i bilfönstret vid gränskontrollerna. Men jag fick också uppleva ett delat Europa. Genomsökningar av bilen, resväskor och kläder. Långa utfrågningar, kroppsvisiteringar och ibland mutor för att kunna komma vidare.

 

Det hindrade mig dock inte från att utveckla ett djupt kärleksförhållande till Europa och har både bott, studerat och arbetat i flera av dess länder. Jag är en mycket stark anhängare av den europeiska unionen, bildad för att ta tillvara på våra gemenskaper och undvika splittring som tidigare krig, reella som kalla, skiljde våra länder åt.

 

Så när jag ikväll debatterade Konstitutionsutskottets betänkande om "KU11: Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet mm" (en ganska snustorr titel) valde jag med min känsla för EU som utgångspunkt en liten annan vinkling i mitt tal om det fundamentala sätt vi förhåller oss till och beslutar som medlemmar i unionen, som betänkandet handlar om.

 

Eftersom att jag i talarlistan skulle föregås av en av utskottets två EU-gurus, Emanuel Öz (S), visste jag att betänkandet och vår gemensamma hållning skulle få en ordentlig genomgång och presentation och att jag kände att jag kunde ta ut svängarna lite. Den andra gurun, Patrick Reslow (M), som egentligen skulle ha debatterat, är pappaledig. Bra prioritering!

Nå, jag valde att beskriva EU som ett hus, där 28 av Europas 44 stater har valt att bo under samma tak. Ungefär som en bostadsrättsförening med medlemmar, ordförande och en styrelse. De 28 lägenheterna i det här huset är av olika storlekar och utformade på olika sätt. I lägenheterna måste det finnas vissa standarder som ska vara gemensamma, medan andra utformas efter eget behag.

 

Där sker en ständig dialog mellan medlemmarna och styrelsen. Beslut om föreningens gemensamma ekonomi, underhåll och investeringar tas löpande. Om man som lägenhetsinnehavare väljer att ha direktkontakt med ordföranden eller via ett ombud är det ändå lika viktigt att alla medlemmarna ges lika stort inflytande och inte missgynnas.

 

Det är också viktigt att de enskilda medlemmarnas egenskaper och vilja respekteras så långt det är möjligt och att beslut som alla har att rätta sig efter begränsas i möjligaste mån. El och VVS är ju sådant man i ett flerbostadshus ju inte kan bestämma efter eget huvud, men om man nu från styrelsens sida skulle vilja att alla i föreningen skulle ha samma sorts vitvaror, så måste styrelsen först höra efter vad medlemmarna tycker. Skulle ordföranden eller styrelsen strunta i det här och köra sitt eget race finns det stor risk att medlemmarna tröttnar och flyttar.

Dessa resonemang omvandlat till KU11 är följande. Vi har granskat två rapporter från kommissionen om hur inflytande och beslutsprocesser i EU fungerar. Och noterat att där absolut finns utrymme för skärpningar och förbättringar. Jag lyfte fram tre saker.

 

Ett flertal medlemsländer har valt att ha en direkt dialog mellan de nationella parlamenten och kommissionen, medan Sveriges kontakter med kommissionen sker via regeringen efter överläggningar i riksdagens EU-nämnd. Den enda direktkontakten vår riksdag har med kommissionen är när förslag skickas på remiss enligt principen om subsidiaritet, dvs en prövning om förslagen ska tas på EU- eller nationell nivå. Vi i Konstitutionsutskottet understryker att vår ordning inte får innebära att vi därmed missgynnas i beslutsprocessen.

Vidare lyfte jag fram vikten av att en sådan här remiss- eller subsidiaritetsrunda avslutas INNAN kommissionen går till beslut om förslaget. Det har nämligen inträffat i ett flertal fall. Om den här ordningen inte respekteras finns det ju ingen mening med att inhämta åsikterna hos de nationella parlamenten i medlemsländerna.

Till sist lyfte jag fram det vi i flera av riksdagens utskott reagerat över, nämligen att allt fler beslut som kommissionen lägger fram görs i form av förordningar istället för direktiv. Med andra ord, som tvingande lagstiftning istället för inriktningar. Det senare ger ju medlemsländerna utrymme att anpassa inriktningarna efter landets egna lagstiftning. Det här är en oroväckande tendens, för blir kommissionen för enväldig och hänsynslös väcker det sådant missnöje att medlemsländer kanske väljer att lämna unionen. Något vi ju ser just nu med Brexit.

Medveten om att formerna för vårt EU-samarbete många gånger kan bli lite väl juridiskt-tekniskt, är det ändå så väldigt viktigt att hålla i minnet, att i tider av prövning, må den vara av ekonomisk, samarbets- eller säkerhetsmässig karaktär, är det allra viktigaste att upprätthålla och förbättra fundamenten i det samarbete och hem vi kallar EU. Och en dag som denna, dagen efter ytterligare ett terroristdåd riktat mot själva hjärtat av detta samarbete, är det viktigare än någonsin att bidra till att stärka EU, inte att packa ihop och schappa.

 

Tack för ordet!

 

En regering som inte håller ihop

Splittringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och de olika ministrarna är plågsamt tydlig. Ministrarna ger olika besked och kritiserar de egna förslagen som regeringen lägger fram. Det duger inte att gnälla eller skylla ifrån sig när besluten har fattats.

I helgens lördagsintervju i Ekot sågade språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin regeringens migrationspolitik och sa att åtgärderna kan bli kontraproduktiva och få fruktansvärda konsekvenser. Det är inte första gången som miljöpartistiska statsråd framhåller en annan linje än regeringen i flyktingfrågan.

När Stefan Löfven sa att vi måste ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande” kommenterade Fridolin att delar av migrationspolitiken var skit. När Migrationsverkets presenterade sin prognos på 100 000 flyktingar för år 2016 uttryckte justitie- och migrationsminister Morgan Johansson att Sverige ”inte klarar så höga tal”, och att regeringen långt innan dess kommer att vidta ytterligare åtgärder. Vice statsminister Åsa Romson och utbildningsminister Gustav Fridolin säger i kontrast till Johanssons uttalande att det svenska mottagningssystemet måste klara av att ta emot 100 000-150 000 flyktingar i år. Vad gäller egentligen? Vilken politik kommer regeringen att föra?

Det är beklämmande att Stefan Löfvens statsråd gång på gång berättar hur dåliga beslut regeringen fattar och har öppna gräl med andra ministrar om regeringens politik. Det är visserligen sant att Miljöpartiet har varit tvungna att lägga sig i flera för partiet viktiga frågor. Det tydligaste exemplet är migrationspolitiken, men även i infrastrukturfrågor som Bromma flygplats och Förbifart Stockholm fick Miljöpartiet ge med sig. Rättspolitiken, avräkningarna i biståndsbudgeten, vinstuttaget ur SJ och värdlandsavtalet med Nato är andra exempel. Det är begripligt att ett parti med hög svansföring och utan regeringserfarenhet har svårt att hantera nederlagen. Det är dock oacceptabelt att statsråd försöker ducka ansvar för de reformer regeringen lägger fram genom att skylla på andra ministrar.

Samtidigt som ministrarna och departementen käbblar med varandra pågår verkligheten utanför Rosenbad. Sverige står inför historiskt stora utmaningar som kräver ett ledarskap som fungerar. Det är tydligt att Stefan Löfven inte kan leda och hålla ihop sin regering. Det framstår som mer och mer orimligt att tro att Stefan Löfven ska kunna leda och hålla ihop Sverige.

 

Jessica Polfjärd
Gruppledare (M) i riksdagen

Annicka Engblom

Riksdagsledamot (M) i Blekinge

Publicerad i Sydöstran 19 mars 2016

Språket en del av kulturarvet

Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

 

Inför samernas nationaldag, som firas i hela Sápmi den 6 februari till minnet av det första samiska landsmötet, vill vi lyfta fram frågan om samiskan. Efter en lång tid av marginalisering under 1900-talet är de samiska språken hotade. Sakta har utvecklingen gått från att tala minoritetsspråk till att tala svenska. Språkets bevarande är en nyckel för att bevara också kulturella traditioner. Det är därför viktigt att möjliggöra att språket ärvs från generation till generation och att främja platser och situationer där samiska kan talas.

 

För att behålla språk och kultur spelar lagstiftningen kring nationella minoriteter och minoritetsspråk som Alliansen lade fram 2009 en viktig roll. I lagtexten anges bland annat ett antal kommuner och landsting som utgör förvaltningsområden för bland annat samiska. Att utgöra ett förvaltningsområde innebär att vissa ytterligare rättigheter ska finnas i kommunerna. Till exempel ska barnomsorg och äldreomsorg ska kunna erbjudas på det egna språket liksom kontakter med myndigheter.

 

I uppföljning och även i samtal med företrädare för bland annat samerna har det framkommit att alla kommuner, landsting och regioner som ingår i förvaltningsområdena inte lever upp till vad man åtagit sig. Det här är självklart inte acceptabelt. Då dessa ersätts för sina merkostnader genom statsbidrag bör man kunna kräva att statsbidragen används på rätt sätt.

 

Moderaterna vill därför att regeringen skärper uppföljningen av förvaltningsområdena, så att de verkligen lever upp till lagen. I de fall det brister bör i första hand åtgärder vidtas för att rätta till dessa, lämpligen genom uppdrag till Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län. Hjälper inte det föreslår vi att man bör överväga sanktioner i form av t.ex. indraget statsbidrag.

 

Som urfolk har samerna en särställning bland minoriteterna. Språk och kultur går hand i hand och för att förhindra den samiska språkbytesprocessen behöver de samiska språken kunna användas i vardagen, i skolan, i äldreomsorgen, i kontakt med myndigheter och kommuner. Därför är det också viktigt att fortsatt arbeta för skydda de samiska språken genom lagstiftning och genom förvaltningsområden.

 

Det behövs fler naturliga mötesplatser i vardagen där de samiska språken kan talas, inte färre.

Annicka Engblom (M)

Lisbeth Sundén Andersson (M)
Riksdagsledamöter, Konstitutionsutskottet, ansvar för samefrågor

 

Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)

Riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet, ersättare

Publicerad i Norran 5 februari 2016

Inrätta en svensk institution för mänskliga rättigheter

Terrorattackerna i Paris visade tydligt att det i Europa finns människor som hatar frihet, öppenhet, jämställdhet och allt annat våra demokratiska samhällen står för och som är beredda att mörda urskillningslöst för att främja sina extremistiska ideal. Vi måste vinna den kamp som nu rasar mellan demokrati och extremism. Det är tyvärr tydligt att demokratins principer inte delas av alla medborgare i vårt land. Att ändra på det måste vara en prioriterad fråga för en kommande nationell institution för mänskliga rättigheter.

Det tydligaste exemplet på bristande stöd för demokratin är kanske att flera hundra personer har rest från Sverige för att strida för IS i Syrien, och därigenom solidariserat sig med en rörelse som står för förtryck och folkmord och som föraktar demokratin.

Ett annat exempel är en rad beskrivningar av hur enskilda personer hindras i sin livsföring av andra enskilda eller grupper av enskilda. I vårt land får kvinnor i förortsområden sin frihet inskränkt och beskuren av män som åberopar religiösa och/eller kulturella regler och sedvänjor som förevändning för att hindra dem att ta plats i det offentliga rummet. Hedersrelaterat våld och förtryck, kvinnlig könsstympning, oskuldskontroll och tvångsgifte är extrema uttryck för denna typ av värderingar. Men redan mindre extrema sätt att upprätthålla olika former av förtryck gentemot kvinnor eller till exempel hbtq-personer är oacceptabla och måste motarbetas.

År 1991 antog FN de så kallade Parisprinciperna, som anger hur en oberoende, nationell institution för mänskliga rättigheter (en MR-institution) ska organiseras. Ambitionen är att varje medlemsland ska ha en sådan institution och den ska arbeta med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Regeringen vill inrätta en institution även i Sverige.

Vi anser att MR-institutionen inte enbart bör fokusera på att staten ska leva upp till de mänskliga rättigheterna. Den bör också aktivt motverka att enskilda personer kränker andra enskildas mänskliga rättigheter. Att det i Sverige förekommer öppna försök att systematiskt beskära kvinnors, hbtq-personers och andras möjligheter att leva fritt, utgör ett av de allvarligaste och mest konkreta hoten mot de mänskliga rättigheterna i vårt land. Förekomsten av sådana antidemokratiska värderingar innebär dessutom att det finns en grogrund för radikalisering och därmed för rekrytering till IS.

MR-institutionen borde, i samarbete med myndigheter och det civila samhället, kartlägga hot mot de mänskliga rättigheterna, arbeta för att den värdegrund som bär upp demokratin ska bli mer förankrad hos fler och stödja dem som vill åberopa sina mänskliga rättigheter för att få leva i frihet och trygghet.

I ett allvarligt läge måste Sverige kraftsamla. Arbetet måste intensifieras för att det fria samhällets värdegrund ska få ett än starkare stöd i alla delar av vårt land. Den blivande MR-institutionen är en resurs som behöver tas tillvara i detta arbete – men ansvaret åvilar ytterst oss alla.

 

ANDREAS NORLÉN

Ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott

ANNICKA ENGBLOM

MARIA ABRAHAMSSON
PATRICK RESLOW
LISBETH SUNDÉN ANDERSSON
MARTA OBMINSKA
Riksdagsledamöter (M) i konstitutionsutskottet