Sustainability & Samarbete

Ännu en väldigt spännande dag med många intressanta besök och möten. På förmiddagen deltog vi i öppnandet av Dehli Sustainable Development Summit (DSDS) eller Teri-konferensen, som sedan 2001 är den nionde i en serie av konferenser om hållbar utveckling. Inbjudna är de skarpaste hjärnorna från hela världen tillsammans med de högsta beslutsfattare och bland talarna hittar vi FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, fredspristagaren Dr Pachauri, Finlands president Tarja Halonen och tidigare vicepresidenten John Kerry. Världen står inför dubbla utmaningar, ett växande klimathot på samma gång som en finansiell nedgång. Den värsta på 75 år. Ban Ki-Moon efterlyste reella krafttag från världens regeringar och då framför allt från de rika länderna. Vi kan inte vänta ut varandra eller peka finger åt andra länder att den ena nationen är mer ansvarig för miljöutsläpp än den andra. Under lunchen smet jag iväg från konferensen för att träffa en delstatsrepresentant för Andhra Pradesh, Dr Jagannath och Mr Kumar, far till vår Indienprojektledare vid BTH, Gurudutt. Med mig hade jag Oscar Schlyter från ambassaden. Jag ville träffa dessa herrar för att diskutera hur Blekinge affärsmässigt och på andra sätt kan fördjupa sitt samarbete med Andhra Pradesh, samt hur utbytet av studenter och lärare mellan BTH och Andhra University kan utvecklas. Jag tycker att det blev ett bra möte, om än lite trevande i början. Målet att etablera kontakt och väcka intresse uppnåddes och kommer att leda vidare till fler kontakter. Mitt nästa mål är att göra upp en plan för hur jag ska kunna bidra till att höja intresset hos BTH:s svenska studenter att åka till Indien och studera vid Andhra University. Sedan blir det att ta itu med näringslivet. På eftermiddagen blev det ett kort besök på Gandhi-museét och därefter möten på svenska ambassaden med ambassadören och ekonomijournalister.

Bollywood

Jag hann inte sätta mig vid datorn under gårdagen, men igår checkade vi ut tidigt från hotellet och begav oss ut till byggplatsen av den enorma motorväg, som ska byggas längs Mumbais havslinje och sammanlänka de norra delarna av staden med de södra, Bandra Worli Sea Link (BWSL). Detta för att motverka de enorma trafikproblem som den ständigt växande staden Mumbai kämpar med och den därpå medföljande miljöproblematiken. Mumbais föroreningar är inte lika kännbara som Dehlis, eftersom staden ligger vid havet, men icke desto för ty är det ett problem. Projektet är helt enormt i sin omfattning och uppsättning tekniska lösningar för att med en beräknad hållbarhet på 80 år kunna stå emot tidvattenförändringar, monsuner och ett starkt förorenat vatten. Sedan åkte vi till Bollywood, eller snarare Whistling Woods, som är ett privat institut för utbildning av producenter, skådespelare, kameramän, manusförfattare och andra yrkeskategorier inom film- och TV-industrin. Skolan är oerhört professionell i sitt sätt att arbeta och minst en gång i månaden gästföreläser olika kända personer från hela världen inom changern. Om ett par veckor ska Danny Boy komma till exempel. På kvällen bar det tillbaka till Dehli med flyg. Över staden låg röken tjock av alla eldstäder. Det är svårt att andas och både näsa hals och ögon är irriterade. Tänk att bo här. Jag undrar om man någonsin vänjer sig när man vet hur frisk luft ska kännas. Och tänk på alla dem som aldrig får ett tillfälle att ta sig härifrån.

Från slum till finanshöjder

Idag var en mycket omtumlande dag. På förmiddagen åkte vi ut till Bombays slumkvarter - Dharavi. Här pågår ett mycket intressanyt arbete med att förse de som bor i slummen med bättre bostäder, nmen på deras villkor. Människorna som bor här ser sig inte själva som offer. Här finns hela skalan av entreprenörsskap, om än i liten skala. Inte ekonomiskt dock. Man räknar med att omsättningen av alla affärer i Dharavi ligger på 400-500 miljoner rupies/år. På eftermiddagen diskuterade vi Indiens ekonomi med Yes Bank:s chefsekonom, Dr. Shubhada M Rao. Alltså tvära kast mellan slum och finansvärld. Dr. Rao gav en mycket intressant analys av hur Indien kommer att klara av finanskrisen.

Bombay

Här trodde jag att Dehli var en veritabel smältdegel, men det var innan jag kom till Bombay, vilket jag gjorde med inrikesflyg från Jaipur imorse. Bombay berör. Det är en 13-miljonersstad med puls, med framtidshopp, med utveckling sida vid sida med hopplöshet, armod och levnadssätt som för en flera hundra år tillbaka i tiden. Vad den här staden behöver är infrastruktur, men urbaniseringen går så snabbt, att stadsplanerarna inte hinner med. Man får ett perspektiv på den svenska miljödebatten när man med egha ögon får se den enorma miljöutmaning Indien står inför. Regeringen är på helt rätt linje när man lägger stort fokus på hur vi ska hjälpa länder som indien och Kina med både ekonomiska medel och know-how. Jag upplever ett välkomnande och en ärlig nyfikenhet av indierna vi möter, rika som fattiga. Särskilt av de senare, som vinkar och ler. Inte för att de vill ha pengar, utan helt enkelt för att de är glada att vi är där. Det här kan låta lite "ûbermensch" i svenska öron, men jag har fått det bekräftat av många indier, att så här man.

General Chhatwal

Vår ciceron under dagarna i Indien är General Mohinder Chhatwal, en mycket distingerad och ärbar man med ett imponerande förflutet. Född och uppvuxen i Pakistan, men utflyttad till Indien vid delningen av Indien och Pakistan 1947, blev han officer i indiska armén vid 18 års ålder. Gen Chhatwal pensionerades för ca 20 år sedan och var alltså krigare i 40 år, under vilka han utkämpade två krig mot sitt gamla hemland Pakistan. Gen. Chhatwal är sikh och det är fascinerande att höra honom berätta om deras livsfilosofi, vilket är en mycket mänsklig och generös inställning till livet. Sikhism är ingen religion utan ett sätt att leva och förhålla sig till sina medmänniskor. Efter Mohinders beskrivning kan jag nog konstatera att jag är sikh.

Ev verklig smältdegel

Så är jag då i Indien. Ett land jag har velat åka till sedan jag som liten såg TV-serien "Elefantpojken" och läste Djungelboken. Det känns både stort, annorlunda men ändå väldigt bekant. När vi landade igår morse var det så dimmigt att planet knappt hittade fram till gaten. När dimman sedan lättade förstod vi att dimman inte bara bestod av vattenånga, utan även av alla eldhärdar och alla bilar och lastbilar som startade upp sin verksamhet för dagen.

Vi, det är Svensk-Indiska parlamentariska föreningen i Riksdagen. Sammanlagt är vi åtta stycken och som av en händelse alla moderater, trots att föreningen är tvärpolitisk.

Det som slog mig först var de allstädes närvarande poliserna och militärerna. Sedan bombattentatet i Bombay förra året har säkerheten höjts markant i landet. Konflikten mellan Pakistan och Indien är en känslig fråga, vilket är tydligt om man för den på tal.

Mitt andra intryck var alla dessa människor överallt. Fattiga och rika, om vartannat. Heliga kor, hundar och småbarn likaså. Och för att inte tala om all denna trafik, vilket i mångt och mycket påminner om hur italienarna kör. Åtminstone i det frekventa användandet av signalhornet.