Blekinges mjölkbönder behöver bättre politik

Dagligen hör vi rapporter om hur svenska mjölkbönder tvingas lägga ned verksamheten. Problemet har uppmärksammats i åratal men det förefaller som om vi nu har nått en punkt där det är absolut nödvändigt att vända på alla stenar för att försöka bryta den negativa trenden. Rysslands handelsembargo och avskaffandet av kvotsystemet tidigare i år - som gör det fritt fram att producera mjölk – gör behovet av ett konkurrenskraftigt jordbruk alltmer påtagligt.

 

Utvecklingen ger oss anledning att titta närmare på hur våra grannländer försöker skydda och stärka sina mjölkbönder och se vilka åtgärder som går att tillämpa på svenskt jordbruk. 

Vad vi däremot inte bör göra är att sätta upp lagar och regler och införa avgifter som försvårar för de redan hårt konkurrensutsatta lantbruken.

 

Därför är det bekymmersamt att regeringen diskuterar återinförande av handelsgödselskatten, något som skulle innebära en pålaga på 300 miljoner kronor per år för svenska lantbrukare. Det är också oroväckande att de rödgröna höjer skatterna på diesel och bensin vilket slår brett mot alla sorts transporter på landsbygden. De skattelättnader för lantbruksföretag som regeringen föreslår hjälper ju inte familjen där barnen ska skjutsas till träning och bilen är ett måste för att ta sig till mataffären.

 

Även de rödgrönas planerade lastbilsskatt kommer att drabba både livsmedelsindustrin, skogsindustrin och andra verksamheter på landsbygden. Vi talar om 140 000 kronor per år och lastbil. Det är inte svårt att räkna ut vad det innebär för företagandet och jobben och i förlängningen landsbygdens utveckling.

 

Höjda skatter och avgifter är inte vägen till fler arbetstillfällen, vare sig i staden eller på landet och det bidrar inte till att skapa ett starkare Sverige. Det som behövs är enklare regler och sänkta kostnader. 

Mjölkböndernas kris är en del av landsbygdens kris. När fler och fler gårdar slår igen följer utflyttning av människor och en förändring av landsbygden. Husen lämnas tomma, ängar och åkrar förslyas och växer igen.

 

Moderaterna har inlett ett brett utvecklingsarbete för att möta utmaningarna. Alliansregeringen tillsatte på sin tid en utredning om hur vi ska öka konkurrensen hos landsbygdens företag. Moderaterna befinner sig nu i en lyssnande fas där nya idéer växer fram i samklang med dem som bor på landsbygden. Vi tänker inte stillatigande se på och godta den negativa utvecklingen.

 

Ulf Berg (M)

Landsbygdspolitisk talesperson

Annicka Engblom (M)

Riksdagsledamot Blekinge

 

Carl-Göran Svensson (M)
Fullmäktigeledamot Karlskrona

Srebrenica 20 år. Aldrig mer! Men ändå sker det

Idag hölls i Riksdagen en ceremoni för att uppmärksamma att det är 20 år sedan folkmordet i den bosniska enklaven Srebrenica skedde. Nära 9000 muslimska pojkar och män skiljdes ut från sina anhöriga av Ratko Mladic gerillagrupper och avrättades systematiskt och kallblodigt. Allt medan den underdimensionerade, holländska FN-truppen på plats bara kunde titta på.

 

Jag minns det som igår. Det var med förtvivlan och vanmakt vi från Sverige följde händelseutvecklingen. För egen del i realtid, då jag vid den tiden arbetade på FRA. Många av mina vänner tjänstgjorde också tiden före och efter händelsen och deras ögonvittnesmål, när jag träffade dem under leaven, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Jag minns också ilskan jag kände och delade med många inför den okoordinerade beslutsmässigheten hos FN-organisationen. Samma ilska jag idag känner inför situationen i Syrien och de folkmord som sker rakt framför våra ögon. 2015! Historien upprepar sig. Fast vi sa "aldrig mer!"

 

Ceremonin anordnades av FN-nätverket i Riksdagen, som leds av mina riksdagskollegor Betty Malmberg (M) och Anna-Lena Sörenson (S). Inbjudna talare var Svenska FN-förbundets ordförande, Alexander Gabelic, den dåvarande svenska ambassadören i Bosnien, Erik Pierre, samt den fd FN-officeren och vännen Peter Larsson.

 

Peters tal var som ett expresståg tillbaka i tiden. Det fick oss åhörare att för en stund uppleva det han hade upplevt. Det beskrev och det berörde. Jag tror att alla som lyssnade kände både i sin mage och i sitt hjärta en stor ödmjukhet och respekt inför vad våra soldater och sjömän, som vi i Riksdagen är ytterst ansvariga för att sända iväg in i kriser och krig såsom Srebrenica, utför i fredens och mänsklighetens tjänst. Inför dem är vi alla skyldiga stort tack och stora stöd.

 

Med Peters medgivande publicerar jag här det tal han höll. Det är sannerligen värt att sprida.

 

Hedra offren i Srebrenica. Hedra våra veteraner.

 

Ärade riksdagsledamöter, kära vänner.

”Dom bara väller in”

Det var de orden som Thomas Härstedt återkom till när han beskrev alla de kvinnor och barn som plötsligt kom igenom frontlinjen in mot Tuzla. ”Dom bara väller in.” I hundra tal. I tusental. Men var är männen? Var är pojkarna?

Thomas Härstedt var stabschef på den svenska bataljonen BA 04 som sommaren 1995 utgjorde den svenska FN-truppen i Bosnien. Jag själv hade tjänstgjort vid den första svenska bataljonen BA01 vintern året innan. Vi kom då rakt in i ett krig. Där strider blev vår vardag. Där vi fick uppleva det oförutsägbara och det brutala. Och kanske stämmer det som Clausewitz en gång skrev:

”Så länge man inte känner kriget, förstår man inte var de svårigheter ligger, som det alltid talas om. Men har man sett kriget, blir allt begripligt.”

Nu sommaren 1995 tjänstgjorde jag i Försvarsmaktens högkvarter. Som en stödfunktion till bataljonen på plats, kunde jag nu plötsligt bara via telefon höra men också känna den frustration som Thomas och hans soldater upplevde.

FNs skyddsstyrka UNPROFOR som ständigt var underbemannad och underdimensionerad hade länge sökt efter någon truppbidragande nation att axla ansvaret för att skydda enklaven Srebrenica. Flera länder var där till och från. Även Sverige fick frågan. Vår bataljon låg närmast enklaven men även vi var underdimensionerade. Sverige avböjde och frågan gick vidare. Till den holländska kontingenten, som kanske var än mer underdimensionerad. Under våren 1995 satte bosnienserberna än hårdare tryck på enklaven. Holländarna hade svårt att säkerställa egna konvojer in och ut ur enklaven för sina egna förnödenheter. Och än mindre att säkra hjälp till alla de tusentals innestängda i Srebrenica.

När Ratko Mladic och hans hejdukar sedan till slut intar staden, sker det utan motstånd. Holländarna begär flygunderstöd men endast några överflygningar sker. Uppgivna och slutkörda står holländarna maktlösa och tittar på när bosnienserberna styr upp situationen. Metodiskt skiljs män och pojkar åt från kvinnor och flickor.

Vad som sedan sker blir den tragiska påminnelsen som vi idag alla känner till. Systematiskt och metodiskt skjuter och lemlästar Ratko Mladic och hans bosnienserbiska armé, ihjäl över 8 000 människor. Mitt i Europa i mitten av 1990-talet.

Dagarna senare lyckades stapplande kvinnor och barn fly igenom frontlinjerna in mot Tuzla och den svenska bataljonen. De blir bara fler och fler. FN och den svenska bataljonen inser att detta inte är en enskild händelse. ”Dom bara väller in”.

 

Det finns ingen beredskap att ta emot alla dessa flyende. Hjälporganisationerna har ingen kapacitet. Till slut fattar svenskarna beslutet att öppna upp Tuzla Airbase. Inne på flygplatsområdet börjar bataljonen och sedan olika hjälporganisationer få igång ett mottagningsläger. Det är oerhört varmt och de flyende behöver allt man kan tänka sig. Mat, vatten, vård och vila.

Men de flyende ber inte bara om mat och vatten, de pratar hela tiden om sina män. Om sina pojkar. Röda korset försöker distribuera anhörigblanketter men det tar slut hela tiden. För att hygien och vattenförsörjning ska kunna fungera i detta enorma flyktingläger börjar svenskarna hägna in området och registrera de flyende. Allt för att få ordning på denna enorma ansamling av människor. Uppslitande scener utspelar sig när kvinnor på nytt tror de ska interneras. Under tiden fortsätter flyktingströmmen. ”De bara väller in. Men var är männen? Var är pojkarna?” Man räknar med att ca 40 000 kvinnor och barn flydde från Srebrenica dessa dygn i juli 1995.

Varken jag eller svenskarna på plats tvingades bevittna de bestialiska avrättningar som skedde inne i enklaven. Men efter upplevt striderna året innan och nu genom att se bilderna på TV och höra dessa uppslitande berättelser, grips man av vanmakt, frustration, ilska men också uppgivenhet och sorg. Detta är något jag alltid får bära med mig. 

Och många är de veteraner, i uniform eller som på annat sätt försökt skydda, hjälpa eller bistå flyende i krig och i katastrofer. Vi bär med oss på ibland outalbara minnen och även vi behöver försonas med vårt förflutna.

För bara några dagar sedan fick jag och många andra veteraner en chans till detta. Sverige har numera en Veterandag den 29 maj varje år som nu också bär statsceremoniell status.

Medaljer delas ut, erkännanden uttalas. Men det bästa stödet vi veteraner kan få, det är att någon lyssnar på oss. Vi har något att berätta, vi kan föra kunskapen vidare, vi kan bidra.

Men vart ska alla de bosniaker som fördrevs och förlorade sina nära och kära, vart ska de vända sig?

För det var trots allt inte påfrestningarna för våra soldater som var det hemska i Bosnien i juli 1995. Det var det besinningslösa dödandet av oskyldiga civila. Men hur ska vi stödja de överlevande? Hur ska vi lära av historien. Hur ska vi förhindra att något liknande inte sker på nytt.

Det går inte att försvara det holländska agerandet. De försökte inte stoppa dödandet. Men vad hade egentligen förbandet för förutsättningar. Det kunde faktiskt varit svenskar som hade stått där istället. Det går inte heller att försvara FNs agerande. Men varför var FN-styrkan otillräcklig? Vilka är egentligen FN?

Vi har alla ett ansvar. Vi måste alla hjälpas åt. Att vi här idag, i den kanske finaste av församlingar, landets parlament, kan minnas och hedra offren är oerhört viktigt. Likaså, det är vittnena, de anhöriga, de drabbade, de tysta. Det är dom som vi måste närma oss. De som var där. De som kan berätta. Det är först då vi kan börja förstå och göra det möjligt att förhindra det som är obegripligt och förfärligt, att hända på nytt. Även om det gör ont och även om det tar emot. Tala till, och våga sträcka ut en hand till de som drabbats.

De kan berätta sanningen som kan rädda människoliv.

 

Tack för ni lyssnade.  

 

 

 

En ung man sökte sig till ett annat land

http://twistedsifter.com/videos/remarkable-hd-footage-of-berlin-from-july-1945/

För 70 år sedan idag tog Andra världskriget slut och lämnade efter sig ett Europa i ruiner, mänskligt lidande och svält. Ungefär vid den här tiden sökte sig en ung man till ett land annat än sitt eget för att hitta arbete. Hans hemstad Budapest låg liksom Berlin i ruiner och han behövde hitta ett sätt att försörja sin mor och lillebror.

Tillsammans med sin kusin och några vänner reste han till Sverige. Den unge mannen hade en svetsarutbildning på fickan, fick omedelbart jobb, lärde sig svenska medan han jobbade, utbildade sig till ingenjör och blev kvar i Sverige. Även hans kusin utbildade sig till ingenjör, startade ett framgångsrikt företag och blev kvar han med.

Den unge mannen, som sedermera träffade min mor, ville väldigt sällan berätta om sin upplevelser från kriget, men de få gånger han gjorde det för sin dotter, mig, avslutade han alltid med en önskan om att det aldrig skulle ske igen, om ett enat Europa, om en borttagen järnridå.

Han gick tyvärr bort innan Sverige blev medlem i EU och innan utvidgningen österut skedde, men han hade glatts åt det utveckling han hade sett. Han hade nog också varit bekymrad över den snabba utveckling till det sämre igen som skett de senaste åren. 

Jag undrar hur diskussionen mellan oss hade låtit idag. Med människor som flyr från samma förhållanden som han upplevde. Som också letar efter sätt att försörja sina familjer. Som för det gör längre och långt farligare resor än den han gjorde. Perspektiv.

Min älskade far. 

http://twistedsifter.com/videos/remarkable-hd-footage-of-berlin-from-july-1945/

Hej igen. Startar upp den här bloggen igen, då jag har problem med den andra.

Berättelsen får aldrig tystna

Bilderna av alla de män, kvinnor och barn som föll offer för nazismens illdåd kommer aldrig att suddas ut. Denna svarta fläck i mänsklighetens historia finns för alltid fastpräntad i våra minnen. Idag på Förintelsens dag minns vi de som föll offer för ondskans ideologi. Samtidigt är det en dag för hyllande av hjältarna som räddade tusentals människor undan en säker död. En av dessa var Raoul Wallenberg.

I år är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes. Sommaren 1944, när kriget hade vänt och nazisterna blivit allt mer desperata, trycktes över 400000 judiska ungrare in på tåg och sändes iväg mot det som för de flesta kom att bli den eviga slutstationen. Raoul Wallenberg arbetade då som legationssekreterare vid den svenska ambassaden i Budapest, Ungern. Han kunde helt enkelt inte stillatigande se på när förintelsens hantlangare slog sina klor i alla oskyldiga människor och forsla bort dem.

Wallenbergs enträgna arbete med att utförda svenska skyddspass till den resterande judiska befolkningen i Ungern räddade tusentals från att bli placerade på dödens tåg. Min far var ungrare och bodde som tonåring i Budapest vid den här tiden. Han hade sett bortforslingarna med egna ögon, ville helst inte prata om det och det var tydligt att dessa minnen smärtade. Jag minns hur hans ansikte mörknade när vi talade om judeförföljelserna. Det ljusnade dock när Raoul Wallenberg kom på tal.

Minnena i Budapest av Raoul Wallenberg finns kvar än idag. I det forna gettot finns en gata som bär hans namn. Liknande minnesyttringar finns på israeliska Yad Vashem, ett arkiv och forskningscentrum för hågkomst av Förintelsens offer och hjältar. Där står ett av de 2000 träd som planterats till minne av Raoul Wallenbergs hjältedåd. Ett monument över vikten av värdet av att vägledas av värderingar och övertygelse framför rädsla och slutenhet. På samma plats finns 18000 namn ingraverade i väggarna som en hyllning till dem som riskerade och alltför ofta fick betala med sina liv för att rädda judar undan förintelsens farsot. Det är svårt att förstå, går än mindre att acceptera. Men vi får aldrig glömma. Aldrig någonsin.

Det är därför viktigt att vi för Raoul Wallenbergs minne och gärningar vidare. Endast genom att bearbeta och berätta om dem kan vi få de som nu växer upp och efterföljande generationer att se den sanna betydelsen av medkänsla, engagemang och civilkurage. I historiens källare, där de mest groteska hemskheter finns placerade, finns även det starkaste vaccinet mot framtida lidanden - vår insikt om hur viktigt det är att värderingar som tolerans, öppenhet och frihet är den bärande kraften i ett samhälle. Den berättelsen får aldrig tystna.

Bidragslinjen bekämpar inte barnfattigdomen

Margaretha Olsson(S) Kommunstyrelsens ordförande i Olofström menar i BLT( 7/12) att Socialdemokraterna vet att barnfattigdomen kan avskaffas genom politisk vilja och prioriteringar. Och att partiet inte ställer upp på en samhällsmodell som innebär att allt fler barn drabbas av fattigdom.

Vi delar givetvis uppfattningen att barnfattigdomen måste bekämpas. Barn som växer upp under ekonomisk utsatthet tvingas varje dag välja bort något som andra barn ser som självklart. Den ständiga kampen för försörjning river upp sår under uppväxten som för många ger ärr för livet. Varje dag som går när barn lider, mobbas och inte får samma chanser som andra barn är ett misslyckande för hela samhället.

Samtidigt är det viktigt att nyansera debatten. Hur ser egentligen verkligheten ut i dag jämfört med de år då Socialdemokraterna styrde landet?  I Rädda Barnens rapport noterar vi att barnfattigdomen år 2007, under Alliansen, nådde den lägsta nivån sedan mätningarnas start. Det är inget Margaretha Olsson vill tala om, fokus ligger istället ensidigt på den ökning, 0,6 procent, som enligt Rädda Barnen själva ” sammanfaller i tiden med den första fasen i konjunkturnedgången som inleddes under hösten 2008”.

Sanningen är alltså att Sverige mitt i den stormens öga stod pall och lyckades undvika den branta utförsbacke som drabbade länder i vår omvärld. Något som knappast hade varit möjligt om Socialdemokraterna fått genomslag för sin oansvariga utgiftspolitik. Den politik som inte klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt, starka finanser och en resolut arbetslinje, tenderar alltid att slå mot dem som har det sämst ställt. Något som bekräftas av det faktum att det under Socialdemokraterna senaste maktinnehav 1994-2006 fanns en betydligt högre andel fattiga barn än vad som är fallet idag. Under Göran Persson som statsminister 1997 noterades den högsta siffran, 22,3 procent, av alla barn i Sverige låg under fattigdomsgränsen. Den delen är Margaretha Olsson heller inte intresserad av att lyfta fram.

Socialdemokraterna misslyckades alltså under år efter år med att minska barnfattigdomen. Att då kommunalrådet i Olofström förespråkar en återgång till den bidragspolitik som visat sig vara totalt oförmögen att minska barnfattigdomen, är minst sagt förvånande. Trovärdighetsfaktorn i detta resonemang är milt uttryckt låg. Bidragslinjen fungerade inte då. Och den fungerar inte nu.

En politik som utjämnar livschanser och bryter fattigdomsfällor måste istället ta sin utgångspunkt i att ju fler föräldrar som ges möjlighet till egen försörjning, desto färre blir de barn tvingas välja bort det som andra tar som självklart. En återgång till den politik som Margaretha Olsson står för vore däremot förödande. Risken är uppenbar att vi då skulle slungas tillbaka till en tid då utanförskapet växer och barnfattigdomen återigen hamnar långt över 20 procent. Dit vill vi inte igen.

 

Patrik Krupa (M)

2:e vice ordförande Socialnämnden, Olofström

Annicka Engblom (M)

Riksdagsledamot Blekinge