Balansera mediatäckningen om Gaza

Den uppblossade situationen i Gaza är förstås både oroväckande och oacceptabel. Det går aldrig att försvara att civila kommer till skada och dödas i konflikter. Trots det händer det jämt och ständigt. Jag kan dock inte låta bli att reagera på vad jag upplever som svensk medias fokusering på den ena parten av konflikten. Man tar övervägande parti för den palestinska sidan. Jag understryker återigen att det är fullkomligt oacceptabelt att civila kommer till skada, men låt oss inte glömma att det finns två parter i detta oresonliga krig. Sedan attackerna från Gaza med Qassam-missiler mot Israel började 2001 har närmare 3000 på måfå avfyrats över gränsen. 3000. Hur länge skulle man själv stå ut med att grannen kastar in handgranater lite då och då över tomtgränsen i hopp om att någon till slut kanske träffar? Jag tror på demokrati och vi får för allt i världen inte förlora tron på demokratiska lösningar även i mellanösternkonflikten. Men bevisbördan om ärligheten i fredsansträngningarna ligger inte endast på israelerna, utan i lika hög grad hos palestinierna . De har i demokratiska val legitimerat Hamas och därmed också godkänt och ställt sig bakom deras aktioner. Det är helt omöjligt att sitta i en liten by långt uppe i kalla Norden och ens försöka föreställa sig situationen i Gaza och angränsande trakter, men mitt budskap som förståsigpåare på distans är att det alltid finns två sidor av en konflikt och att det inte borde vara mer än rättvist av media att också spegla dem likvärdigt.

Jag var inte svårövertalad denna gång

För ett par år sedan förde min man en hård och seg övertalningskampanj med mig huruvuda vi skulle skaffa en DVD med hårddisk. Vad skulle vi med en sådan, undrade jag, vi hade ju en redan fullt fungerande fast utan hårddisk. Argumenten böjdes fram och tillbaka och till sist, efter ett dyrt motköp från hans sida, gick jag med på detta. Efteråt undrade jag varför jag egentligen hade kämpat emot. Hårddisk-DVD är Guds gåva till mänskligheten i situationer när familjens önskemål om programtittande divergerar. Under hösten inledde min man en ny offensiv och nu gällde det inköp av ett WiiFit-spel. Vis av erfarenheter från den tidigare bataljen och hur fel jag hade den gången, var mitt motstånd betydligt lamare. Dock, vi hade redan en Xbox, behövde vi ytterligare ett TV-spel? Det blev ett WiiFit-spel i julklapp till oss allihop och HERREGUD vad roligt det är. Äntligen får jag excellera i bowling - virtuellt - eftersom resultatet i levande livet är magrare. Tenis är tydligen min grej också. Allra roligast är dock att studera min mans försök att inta alla möjliga yogaställningar. Det är värt varenda öre.

Tomten finns visst

Jag har ju två döttrar, Ellen 8 år och Malin 6 år. Dom tror fortfarande på tomten och hela magin i deras innerliga tro är både medryckande och nästan lite sakral. Vi har till och med små, små tomtar i vår gräsmatta, så man måste stampa hårt i marken när man ska gå ut i trädgården så att de hinner undan. Man måste också vara väldigt försiktig om man nu skulle få för sig att kissa lite på gräsmattan, annars kanske man kissar på dom små tomtarna. Detta berättade de med stort allvar och inlevelse för Johan Elofsson, när han kom förbi då han och jag skulle till ett förbundsstyrelsemöte. Johan vek sig dubbel av skratt. Iår stod vi inför ett prekärt problem. Vår ordinarie tomte har flyttat några mil bort och det är ju viktigt att tomten inte kan kännas igen, varför pappa, farbror Ola och grannen Anders snabbt räknades bort. Hur göra. Jo, ibland är det som om det vore meningen med saker och ting. I kön till Maxi träffade min man Olof en relativt nyinflyttad granne och han stod inför samma problem som vi. Hans 6-åriga dotter är NÄSTAN säker på att tomten är hennes pappa eftersom pappan alltid lyckas missa tomten genom att behöva vara nere i källaren och dona just då. Bytt, bytt. Vi har hittat en ny tomte och jag skulle betala vad som helst för att se minen hos den lilla 6-åringen, när pappa går ned i källaren, tomten (Olof) kommer och därefter pappa OCKSÅ. Magin kommer att leva lite till och det ska den göra så länge det går. Vi böra alla ha lite magi i livet. Ärligt sagt tror jag nog lite på tomten jag också.... God jul allihop!!

Vilken helg

I fredags pep jag över till Marinens musikkår, denna härliga och proffsiga ensemble, med en blomstergrupp för att gratulera till att de får vara kvar i Karlskrona. Det kändes nästan fortfarande overkligt att vi gick segrande ur striden, för motståndet var svårt. Musikkårens applåder när jag klev in i replokalen var ett av de finaste stunder jag upplevt och jag kände att det faktiskt är roligt med inflytande när man kan göra något gott av det. Nu ska vi bara jobba på att minimera efterslängarna i stridens kölvatten och få långsiktighet i musikkårens framtid, så att vi inte befinner oss i samma situation om några år igen.

Lördagen var en riv- och röjardag i det Engblomska hemmet. Alla snitslade banor runt klädhögar och jullådor undanröjdes, julpynt hängdes upp, mor kokade en julskinka och jag och barnen gav oss på att baka ett pepparkakshus. En minst sagt kladdig historia, men ett riktigt mysigt resultat. Vi har dock en lång bit kvar innan vi uppnår konstnärsskapet hos min gamle kurslärare på Marinens officershögskola, Bengt Fröberg, som tillsammans med sin dotter skapar Titanic och hela vårt världsarv i pepparkaka. Makalöst!

I söndags var det dags för Marinens musikkårs julkonsert under ledning av deras eminente och elegante dirigent Andreas Hansson. Med tanke på händelserna tidigare i veckan blev det en extra festlig föreställning. Morgan höll ett långt tacktal till mig och ett antal personer till som krokat arm i kampen för vår musikkår. Vi fick också en plakett var för våra insatser, som jag redan placerat på hedersplats hemma. Det allra roligaste var dock att musikkåren, för att hedra sin duktige, omtänksamme och hårt arbetande chef, Morgan Carlsson, hade komponerat och tillägnat honom en egen marsch. Dristigheten, hette marschen, och det var väl ändå det mest passande namnet man kan tänka sig. Grattis, Morgan!

Blubb blubb

Idag lunchade jag med tre synnerligen trevliga herrar. Den ene var min kollega Björn Leivik och vi hade blivit inbjudna av Ubåtsklubben att luncha ombord Segelkronan, som tillhör Sjöofficerssällskapet. De två andra herrarna var Ulf Edman, VD för Stiftelsen Drottning Victorias Örlogshem, och Lennart Stenberg, tidigare FC på HMS Carlskrona. Det blev mycket prat om gamla tider, men också hur vi ska kunna lyfta fram den marina aspekten i nuvarande försvarsdiskussioner. På vägen tillbaka från Skeppsholmen promenerade vi längs kajkanten och med allt Ulf berättade för mig om gammal marinhistoria insåg jag hur mycket jag har att ta reda på. Karlskrona och dess marina historia behärskar jag ganska väl, men inte Stockholms. Vi tittade också in på Drottning Victorias Örlogshem. Tack för en trevlig lunch, mina herrar!

Skatter och åter skatter

Men många sänkta sådana. Idag hade vi en riktig skatterunda i kammaren med många härliga betänkanden som innehöll sänkt inkomstskatt, sänkta skatter för pensionärer, sänkt bolagsskatt, ytterligare företagsskatteförenklingar samt lättnader för människor att skaffa sig F-skattesedel. Debatten var stundtals riktigt uppfriskande het och ideologisk. Framförallt när vi diskuterade sänkta skatter för vanligt folk och sossarnas obegripliga ovilja att göra detta. höja skatter verkar de inte ha lika stora problem med.

Jag debatterade internationell dubbelbeskattning, sänkt bolagsskatt och räntesnurror. Det sista handlar ju om de icke affärsmässiga skatteupplägg som Skatteverket kom på för en tid sedan och som sedan drogs upp i Regeringsrätten i och med Industrivärden. Det är ett himla fiffigt med fult sätt att skatteplanera. Jag gav mig på att försöka förklara detta på ett pedagogiskt sätt och som statister fick mina ryska gubbar, kamrat Marx, Lenin och Stalin, agera statister som svenskt företag, bolag i skatteparadis och ett holdingbolag. Lite kul eftersom de enda som hade motionerat i ärendet var vänstern. Jag undrar vad gamle Lenin skulle ha tyckt om att jag lät honom agera kapitalist och posera på bild med Kung Carl XVI Gustav.

Marinens musikkår blir kvar!

Jag trodde jag skulle tappa rösten och göra Morgan Carlsson, chefen för Marinens musikkår, döv på ena örat när jag skrek av glädje över att Marinens musikkår får vara kvar i Karlskrona. Vi vann!! Man har gått på mitt förslag!! Det har varit en seg kamp och egentligen en ganska onödig sådan. Hade förnuft och inga särintressen fått råda hade frågan om försvarsmusiken fått en vettig lösning för länge sedan. På hörnet av Bataljon av Sparre, i huset med den vackra utsikten över Karlskronas segelled där musikkåren huserar, firas det ikväll - ordentligt. Jag ringde nyss och gratulerade dem ännu en gång via högtalartelefon. Jag skulle kunnat ge vad som helst för att få vara med, men plikten kallar och imorgon stundar kammardebatt. Morgan har dock fått i uppdrag att ta ett glas champagne åt mig med. Eller två. Och jag fixade en bit tårta och firar lite på distans. Detta är en glädjens dag. Dock återstår Göteborg Wind Orchestra......

Äntligen!!!!!

Denna dag är i sanning historisk. Idag avskaffade vi med en enkel knapptryckning Stängselnämnden med anor från slutet av andra världskriget. Stängselnämnden? Ja, just det. Vem har egentligen hört talas om den och vad har den pysslat med? Jag minns att den figurerade i listan över det stora antalet myndigheter som det var så mycket debatt om i valet 2006. Jo, Stängselnämnden har har varit en förvaltningsmyndighet under Regeringen med ansvar att avgöra tvister mellan kommuner och ägare av järnväg, när stängsel längs tågbanan har behövts sättas upp och parterna inte har kunnat komma överrens. Ett av Alliansregeringens vallöften var att minska på antalet statliga myndigheter och det har vi gjort på löpande band. Stängselnämnden var det senaste offret i det arbetet. Det var inte utan att jag undslapp mig ett litet Fylkingst "Äntligen!" efter voteringen. Det är inte varje dag man får uppleva nöjet att en stilig man ligger för ens fötter. På bilden här bredvid knäböjer den värderade kollegan Anders Hansson inför sina lika högt värderade kolleginnor, Katarina Brännström och jag själv. Helt i som det ska vara! Nej, Katarina spillde ut sitt kaffe och Anders, som den gentleman han är, tog genast hand om situationen. Jag var tvungen att föreviga detta ögonblick, med Katarina lugnt tillbakalutad i soffan, medan Anders frenetiskt torkar upp HENNES utspillda kaffe :-)

Cockpit och Carlsson

Vilken dag. Det började med att SAS-planet från Ronneby på morgonen var inställt, men eftersom jag brukar flyga med Blekingeflyg var det lugnt för min del. Blekingeflyg var vänliga att fylla sitt plan med så många strandsatta SAS-resenärer de kunde och det hade till följd att jag fick tillfället att sitta i cockpit. Inte var jag särskilt ledsen för det. Jag hade en jättetrevlig flygresa med två lika trevliga piloter, med vilka jag diskuterade om allt mellan himmel och jord. Garanterat min snabbaste flygresa hittills.

På jobbet väntade C Marinens musikkår, Morgan Carlsson, på mig och vad som egentligen var tänkt som ett entimmes-möte för att diskutera dagsläget för försvarsmusiken utvecklades till en heldag med många aktiviteter. Jag hade bjudit in Morgan, eftersom jag visste att han ändå befann sig i Stockholm under dagen och medan han ändå var på plats träffade vi många kollegor till mig engagerade i frågan, moderata försvarskommittén samt försvarsministern och hans medarbetare. Jag hoppas verkligen att vi har lyckats få fram budskapet om det allvarliga i situationen för försvarsmusikens framtid i landet om Försvarsmakten fortsätter på den inslagna vägen med att lägga ned Göteborg Wind Orchestra och flytta Marinens musikkår till Stockholm. Det här handlar inte om lokala verksamheter, utan om Sverige vill kunna visa upp en kvalitativ försvarsmusik värt namnet. Danmark har tre professionella musikkårer, Norge fem och Finland hela tolv stycken. Sverige riskerar att i grunden torpedera en idag fullt fungerade och i musikvärlden mycket aktad verksamhet utan någon större utsikt till återhämtande. Dessutom är förslaget från C FöMusC betydligt dyrare än att behålla verksamheten som den är. Så vad är vinsten? Vad är syftet?

Skärpning, Engblom!

Det måste bli skärpning med bloggandet. Nu har det gått alldeles för lång tid mellan inläggen igen. Det händer så mycket spännande under dagarna som genererar både tankar och kommentarer. Det där måste jag skriva ned, tänker jag ena stunden för att sedan glömma bort det när jag väl sitter framför datorn. Mobilbloggning är nog lösningen.

I förrgår röstades Lissabonfördraget igenom i Riksdagen. Det blev en lång debatt, hela nio timmar, men den höll iallafall på såpass länge att jag hann springa ned till Skeppsbrokajen och titta in hos HMS Belos som låg förtöjd där tillsammans med ubåten HMS Halland. Förre fartygschefen Johan Hjortsberg och jag hade många diskussioner om hur man skulle kunna nyttja Belos på ett bättre sätt också för civila ändamål. Fartyget har ju bland annat stor kapacitet för bärgningsarbeten och undervattensundersökningar. Vi har i landet 6 myndigheter som löser uppgifter till havs och i alltför många fall är förmågorna hos dessa identiska, vilket bekymrar mig både som beslutsfattare och skattebetalare. Nu fick jag tillfälle att ta upp diskussionen igen med den nya fartygschefen Michael.

Det var lite nervigt i Lissabonomröstningen om röstsiffrorna skulle räcka till för att undvika den vilandeförklaring som Vänstern och Miljöpartiet hade yrkat på. I så fall hade vi behövt hantera hela frågan igen under det svenska ordförandeskapet. För mig som moderat, EU-vän och med Fredrik i spetsen, hade det också känts lite extra pinsamt om Sverige hade varit det land som förhalat hela processen.

Framme i Berlin!!!

Idag kom jag fram till Berlin i den stegtävling som Riksdagen anordnat och som upptagit stor del av samtalsutrymmet under hela hösten. Det är jättekul att jämföra stegmätare och sporra varandra till att ta trapporna upp till nionde våningen istället för hissen. Nu fortsätter jag mot Paris. Lika bra att passa på medan ångan är uppe :-)

Ett viktigt beslut för BTH

Det har nyss varit debatt i kammaren och det handlade om den viktiga propositionen om arbetskraftsinvandring.

Bland annat står följande att läsa i socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3:

"Regeringen föreslår därför att gäststudenter som slutfört studier motsvarande 30 högskolepoäng eller fullföljt en termin som gäststudent vid forskarutbildning ska få söka uppehålls- och arbetstillstånd inifrån landet."

Det här är ett jätteviktigt och efterlängtat besked för de internationella studenterna på Blekinge Tekniska Högskola. Många har blivit erbjudna jobb i Sverige efter avslutade studier, men lagen har tidigare tvingat dem att behöva återvända till sitt hemland för att därifrån söka nytt uppehållstillstånd, trots att de redan bor här. Denna märklighet tas nu bort och beskedet välkomnas inte bara av studenterna utan också av framförallt den telekomindustri som skriker efter BTH:s välutbildade ingenjörer och forskare.

Socialdemokraternas argumentation kring varför de vill avslå betänkandet är obegriplig och förvirrande. Med tesen att alla arbetskraftsinvandrade skulle utnyttjas av oseriösa arbetsgivare och att det skulle medföra lönedumpning, så menar socialdemokraterna att ingen ska få stanna i Sverige av annat än asylorsak. Socialdemokraterna har nämligen inget alternativ att presentera utan avslår bara hela propositionen.

Det här är svagt och tunt och det är inte svårt att förstå att de fackliga påtryckningarna har varit starka. Man känner igen argumentationen från tidigare diskussioner om arbetskraftsinvandring. Protektionismen har återigen stuckit fram sitt fula tryne.

Arbetskraftsinvandring är helt nödvändig för att möta framtidens brist på arbetskraft. Den bristen ligger alldeles om hörnet, nuvarande finanskris till trots. Nu tänker jag gå ner till kammaren och trycka på JA-knappen.

Den 11/11 kl:1100 för 90 år sedan....

...upphörde striderna mellan tyska armén och ententeländerna. Stilleståndsavtalet skrevs under och denna dag högtidlighålls fortfarande i Frankrike, Storbritannien och idag även av Skatteutskottet, som inledde dagens sammanträde med 15 sekunders kontemplation över det som då skedde. Första världskriget hamnar ofta i skymundan av senare krig under 1900-talet och det är på vissa sätt synd eftersom följderna av 1:a världskriget var större än man kanske tänker på. Under 1:a världskriget dog närmare 50 miljoner människor av direkta krigsorsaker samt efterföljande umbäranden och epidemier. Freden i Versailles lade grunden för det moderna Europa och många nya stater blev till, som t.ex Finland, Polen, Namibia och Tanzania. Freden upplevdes också som väldigt förödmjukande för Tyskland och den var i sin tur grogrunden för den nationalistiska populism som växte fram under de kommande 10 åren. De svåra förhållanden som rådde under första världskriget hade också stor inverkan på Ryssland, som drog sig ur halvåret innan krigsslutet, genomgick revolutionen och bildade därefter Sovjetunionen. Det är ändå bara 90 år sedan. Och vad mycket som har hänt sedan dess. Jag är glad och tacksam över att leva i en tid med ett allt starkare EU-samarbete mellan forna fiender. Över de gränser man handlar rullar det inga stridsvagnar.

Det blåser här med

I skrivande stund får vi rapporter från orkanen Palomas framfart i Karibien, men det blåser banne mig ganska ordentligt här hemma med. Riktigt höstbusväder med regn därtill. Eken släpper sina blad nu också och allt det krattningsarbete jag lade ned förra helgen är som bortblåst.....förhoppningsvis in till grannen :-)

Igår var det ju Fars dag och maken fick sedvanlig frukost på sängen. Eftersom näshårstrimrarna var slut i affären fick jag istället tag i en batteridriven platspåsförslutare. Jag vet inte hur vi har kunnat leva våra liv utan den. Fullkomligt ovärderlig inför julens alla saffransbullebak och annat som ska in i frysen efter julborden. Köp den eller ångra er för alltid. Den finns på OnOff.

Förmiddagen har gått till administration, dvs att svara på mejl och läsa in mig på propositioner. Efter lunch ska jag hjälpa mamma att hitta ett nytt kylskåp och sedan bär det av till Växjö med EU-gruppen för en föreläsning av Anna Kinberg Batra om Lissabonfördraget. Hoppas vi inte får några träd i huvudet, för det tar verkligen i i byarna.

Trygghet

Så har USA fått en ny president. Jag har lite blandade känslor, eftersom jag känner farhågor att Obama ska göra allvar av sin protektionistiska inställning till frihandel och uttalade ambition att dra hem de amerikanska trupperna från Irak inom snar framtid. Jag hoppas att realpolitiken kommer att ge avtryck i hans politik när han blir lite varm i kläderna, dvs att han gör en djupare analys av vad ett tillbakadragande skulle innebära för säkerhetssituationen i mellanöstern. Om man avslutar truppnärvaron utan att först säkerställa det iranska övertagandet kan helvetet bryta loss återigen och man får börja om från ruta ett. Samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas åt det framtidshopp som valet av Obama fört med sig för det amerikanska folket. Det känns nästan som det nog gjorde när Kennedy valdes på 60-talet. Framtidstro och början på något nytt. Det vi nog alla oroar oss för är att någon ska ta livet av honom, för valet av en svart president har onekligen väckt starka känslor hos delar av den rasistiska populationen i USA, som tyvärr är ganska många. Apropå trygghet har vi idag installerat ett trygghets- och inbrottslarm i huset. Det har vi funderat på länge, men efter debatten om FRA och de ganska otäcka hot som då riktades mot mig och min familj kändes det än mer angeläget att se om sitt hem. Nu gäller det bara att komma ihåg att larma av om natten ifall man blir törstig och behöver gå ner i köket efter ett glas vatten. 110 decibel lär väcka de döda. Ellen tyckte vi kunde använda larmet som väckarklocka, men hon kommer nog på andra tankar när hon hör hur högt tjutet är. Imorgon ska jag till Skövde och föreläsa för Bosniska kvinnoföreningen om kvinnligt ledarskap. Bosnien ligger mig lite extra varmt om hjärtat, eftersom vi i Karlskrona tog emot många bosnier under Balkankriget och många av dem har valt att stanna kvar. Jag är ju dessutom själv till hälften östeuropé.

Rafflande valsiffror

Alltså, det är helt omöjligt för mig att läsa godnattsaga för mina tjejer utan att somna. Det är så mysigt, varmt och gosigt, men det vänder också lite grand på dygnet. Jag sov fram till 00:30 och mannen likaså - i soffan framför TV:n - så nu så här mitt i natten känner jag mig riktigt pigg och utvilad. Jag ligger lite efter med det administrativa, så jag har ägnat dagen åt att svara på mejl och läsa in propositionerna jag ska debattera i kammaren om några veckor. Malin stannade hemma med mig idag och höll mig sällskap med sina fantastiska sagor och funderingar. Mitt lilla hjärtegoda yrväder. Vi hämtade storasyster vid tvåtiden och åkte sedan till djuraffären för att skaffa en kompis till undulaten Yvonne, som ju blev änka i förra veckan. Nu hoppas jag verkligen att Adam, som han döptes till, är frisk. Jag orkar inte med några fler begravningar. Följer valresultatet från USA vartefter staternas sluträkningar ramlar in. Just nu är det fördel Obama med nästan dubbelt så många elektorsröster som McCain. Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. Jag står någonstans mitt emellan kandidaterna värdemässigt och blir det nu Obama, som det ser ut att bli just nu, så hoppas jag att det mer protektionistiska förhållningssättet gentemot marknaden, som Obama har gett uttryck för under valrörelsen, inte ger några avtryck i hans ämbetsutövande. Vad det gäller McCain och republikanerna är jag rädd att Palin kan visa sig vara en stor missräkning. Många republikaner hade sett fram emot en mer modern och nytänkande företrädare som kan utveckla partiet och valet av Palin för att blidka de mest värdekonservativa, kommer nog att visa sig var ett alltför stort steg åt höger. Det allra mest positiva är att detta val dragit många amerikaner ur soffan och valdeltagandet förväntas bli rekordhögt. Den som lever får se. Måste nog krypa i säng några timmar iallafall.

Pumpajakt

Den här veckan har det ju varit höstlov och döttrarna har varit med mig uppe i Stockholm. Det har varit många lovlediga riksdagsbarn som tjoat och tjimmat i korridorerna och livat upp stämningen. Dagiset i Riksdagen erbjuder en fantastisk verksamhet och barnen vill knappast gå därifrån när jag haft mina möten och voteringar. De var till exempel på Nationalmuséet och tittade på 3D-bilder, någonting jag själv borde besöka oftare. När vi kom hem i torsdags möttes vi inte bara av storm och snö, utan också av det jättetråkiga beskedet att vår ena undulat Mats inte hade klarat sig. Han började bli hängig för ett tag sedan och veterinärproverna visade dåliga lever- och njurvärden. Medicineringen bet tyvärr inte. Mats var så otroligt snäll och pratsam och vi saknar honom oerhört i familjen. Ikväll är det Halloween och flickorna förbereder sig för att spöka ut sig till vedervärdiga häxor och hemsöka grannskapet. Ungefär som vi brukar vara ute i sista minuten med julklappar var vi det nu med inköpet av en pumpa. Helt omöjliga att uppbåda. Vi fick tag i en knölig skapelse på Citygross som vi nog ska kunna fixa till. Tack igen, Citygross!

Karlskronas kommande kulturskatt

Denna strålande soliga höstdag EU-kampanjade vi på Klaipedaplatsen i Karlskrona under dagen. Det var mycket folk eftersom det är långlördag och lönen hade kommit. Diskussionslystnaden hos människor som gick förbi var också väldigt stor. Det blev samtal om allt från Lissabonfördrag, finanskris, sjukförsäkringssystemet och Försäkringskassan, miljöfrågor och försvaret. Medan jag stod på torget kom Rizha Kulenovic, ägare till Leonardo da Vinci-muséet, förbi och erbjöd mig ett unikt tillfälle att titta in i byggandet av det framtida konstmuséet i gamla Vattenborgen. Jag har följt projektet med nyfikenhet, men lite på avstånd och det egentligen inte förrän idag, då jag fick en ordentlig genomgång om vad som är på gång, som jag förstod vilken otrolig händelse det kommer att vara när det här muséet öppnar. Jag fick mig berättat hur den anrika familjen Kulenovic samlat konstföremål och målningar genom många århundraden och också lyckats hålla dem intakta från nazisters och kommunisterns giriga fingrar. Denna kulturskatt kommer nu att få ett hem i Karlskrona och staden en oerhört betydelsefull roll i internationella konstkretsar. Och allt detta helt i privat regi! Det här måste definitivt kulturministern få reda på! Läs gärna mer om Leonardo da Vincimuséet: http://www.museumldv.com/ För övrigt anser jag att Marinens musikkår ska bevaras: http://www.bevaramarinensmusikkar.se/

Om allt

Jag har så mycket i mitt huvud och i planeringen dessa dagar att jag egentligen inte vet om vilket jag ska skriva. På måndag kväll är seminariet om trygghetssituationen i vår norra kommundel, som moderatföreningarna arrangerar. Allt ska klaffa inför det. Jag funderar och skriver mycket om Marinens musikkårs framtid. Riksdagsgruppens arbete med innovationspolitiken, som jag leder, är inne i sitt slutskede och ska sammanfattas. Försvarsindustrigruppens program ska utarbetas, min hemsida omarbetas, EU-kampanjen planeras och så vidare. Jag tänker nog börja dagen imorgon med att ta en lång promenad, sparka lite bland höstlöven och sortera in allt i någon slags prioriteringsordning.

Höstkoma

Helgen har passerat förbi som en virvelvind. Ungefär som höststormen utanför fönstret idag. I lördags var det höstmarknad på mina döttrars skola. Det är härligt att se uppslutningen från både föräldrar och elever, som hade bakat bröd, bullar, äppelpajer, godis och stickat, sytt och snickrat. Bra gjort, Montessoriskolan! Söndagen innebar innearbete framför datorn och bakom dammsugaren. Det är inte dumt att varva lite ibland. Stegräknaren gör sig påmind. Det blev också ett snabbt möte i Karlshamn med EU-gruppen för att gå igenom lite valprocedurer. Igår måndag träffade jag våra moderata seniorer under lunchen. Camilla inledde före mig med att presentera sig och sitt valbudskap inför EU-valet. Kanon med sådana här tillfällen när hon får profilera sig. Sedan var det min tur och det blev en lång och intensiv diskussion om budgetarbete, vikten av att föra ut politik, försvaret och förstås pensionsdebatten. Man får vara ordentligt skärpt och påläst när man träffar denna grupp av mycket aktiva och alerta personer och man går alltid därifrån full av nya idéer och uppslag. På kvällen var det medlemsmöte med FSSK (Föreningen Sjöfart och Sjöförsvar i Karlskrona) och studiebesök på simulatoranläggningen ute på Lindholmen. Hösten är för mig så där underbart melankolisk då det faktiskt är tillåtet att gå omkring och se djup och deppig ut även om man inte är det. Jag är dock helt slut om kvällarna. Höstkoman har infunnit sig så till den milda grad att om jag vilar det minsta i soffan framför TV:n somnar jag där för natten. Mannen får inte liv i mig. Vaknar dock pigg som en lärka.

Skräpdebatt och EU

Något som jag har funderat över länge och som den allmänna debatten utgör ett gyllene tillfälle att lyfta är det allt mer växande mängden av förpackningar som vi märker av när det är dags att sopsortera. Återvinningen och ansvaret för konsumentförpackningarna tog ju rejäl fart under början av 90-talet. Man kunde till exempel lämna pappersförpackningen om tandkrämstuben i affären och inte behöva dra med sig den hem. Det var egentligen en himla bra idé som man kan undra över varför den har runnit ut i sanden. Jag har ju småtjejer hemma och har köpt en och annan Bratz eller Kidzdocka åt dem. Många är vi föräldrar som fått erfara de närmast ointagliga emballage de levereras i. Fullt av små snoddar, plastbitar och ståltrådar. När vi handlar mat i familjen försöker vi handla ekologiskt, men vad hjälper det om avokadon är kravmärkt, men förpackad i formpressad hårdplast med mjukplast runt om. Vänder man på förpackningen står det dessutom ”Made in China”. Låt oss ta den här avokadon. Var odlas den? Jo, den allra största delen av importen kommer från Chile. Alltså har avokadon rest från Chile till Kina för att förpackas, för att sedan komma till Sverige för att ätas upp. Var är det miljömässiga i detta? Och ofta finns det inga alternativ och här vilar ansvaret tungt både på oss konsumenter att ställa krav på livsmedelshandlarna att göra klokare inköp och på livsmedelshandlarna själva att tänka till ett extra varv. I dagens debatt lyfte jag fram ett gott exempel på hemmaplan. Under en tid har jag följt det målmedvetna miljöarbetet som bedrivs på Cascades Djupafors i Ronneby som är ett pappersbruk med inriktning på kartongtillverkning. Pappersmasseindustri räknas ju jämte till exempel stålindustrin till den smutsiga och energislukande industriella sektorn. Med en väldigt miljöengagerad VD som jobbar efter devisen att ”alla kan vi bidra” har företaget tecknat avtal med Vattenfall om miljövarudeklarerad el. Företaget är i full färd med ett femårigt program som ska förbättra energieffektiviteten. Men Cascades Djupafors har inte nöjt sig med det, utan tagit reda på hur mycket koldioxid produkten släpper ut. Man har tagit fram en lång lista på allt de köper in och analyserat och beräknade i vilken grad deras olika kemikalier påverkar miljön. Man fick fram en siffra på koldioxidutsläpp per producerad kartong, och resultatet visade att energi och transport var de områden som genererade mest utsläpp. Åtgärdspaket sattes in och i maj 2007 blev Cascades Djupafors AB världens enda klimatcertifierade pappersbruk. Vad man dock saknade var en gemensam internationell miljömärkning för hela tillverkningen vid pappersbruket och eftersom ingen sådan fanns, så gjorde de en egen märkning. Och här var min poäng. Förutom att försöka förändra vårt konsumtionsmönster till att använda färre förpackningar, behöver vi också ta hänsyn till att de förpackningar vi måste använda är producerade på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Alltså en trovärdig miljömärkning även på förpackningar. Kanske inte ännu en stämpel bredvid svanar och pilgrimsfalkar utan en samlad märkning för produkten där man verkligen tänkt på miljömässigheten i hela produktkedjan från ax till limpa.

Eftermiddagen tillbringade jag i Sollentuna där moderaterna hade en övning inför Europavalet nästa år. Det är viktigt att vi moderater mobiliserar våra väljare att gå och rösta den 7 juni nästa år. Moderata europaparlamentariker gör skillnad i EU; de har och utövar sitt inflytande för att göra EU mindre byråkratiskt, mer öppet och mer frihandelsvänligt. Det är moderater som ska representera Sverige i EU, inte Marita Ulvskog och andra bakåtsträvare.

Sossarna sviker

Världen och även Sverige går i dessa dagar igenom en allvarlig finanskris. I sådana tider är det extra viktigt att statens finanser är stabila och att medborgarnas förtroende för Sveriges ekonomi är starkt. Opinionsundersökningar den senaste veckan har med all tydlighet visat att så är fallet. Förtroendet för Alliansens sätt att hantera finanskrisen och för moderaterna i synnerhet är stort och jag är oerhört stolt över den budget som vi kommer att debattera i kammaren i slutet av december. Alliansen har målmedvetet sänkt skattetrycket för vanligt folk på både arbete, boende och sparande. Det här vill (s) ändra på om de kommer i regeringsställning om två år. De vill kraftigt höja skatterna och på det sätt som deras höjningar är utformade kommer de att träffa metallarbetaren, barnskötaren och sjukvårdsbiträdet. Hur kommer det att gå för alla barnfamiljer som köpt sig ett hus och som kommer att straffas dubbelt när socialdemokraterna återinför fastighetsskatten? Hur kommer det att gå för pensionären som ser värdet på sin pension sjunka när fler blir arbetslösa med socialdemokraternas politik? I dagens partiledardebatt i Riksdagen underströks den splittring och den oenighet bland vänsterpartierna som vi har sett växa allt mer under senare tid. Sahlin kunde inte svara Fredrik på varför hon vill ta bort skattelättnaden för ungdomar och göra det dyrare för arbetsgivarna att anställa dem. Hon kunde inte svara på hur hennes bidragspolitik skulle leda till fler jobb, när all expertis vittnar om att en stor del av att 180 000 människor gått från utanförskap till jobb sedan valnatten beror på regeringens jobbpolitik. Sahlin kunde inte heller svara på vad det är för regeringsalternativ som egentligen gäller. Med eller utan vänstern, det är frågan? Och hur ska (s) och (mp) komma överens i så djupt liggande ideologiska skiljelinjer som inställningen till friskolor eller föräldraledigheten? Oppositionspartiernas politik är inte att beteckna som annat är ansvarslös och det är det sista landet behöver i tider av finansiell oro. Socialdemokraterna har alltid krävt av borgerligheten i opposition att de ska agera ansvarsfullt när det krisar till sig. Själva i opposition kastar de all form av ansvarsfullhet över bord och reagerar indignerat när deras faktiska siffror synas och ifrågasätts. Under Mona Sahlins styre har socialdemokraterna blivit populismens fanbärare. Under Mona Sahlins styre sviker socialdemokraterna Sverige.

Många intryck att smälta

Tidigt, tidigt imorse bar det av med tåg till Göteborg för Innovationsgruppens besök på Chalmers. Först ut var ett möte med den mycket karismatiske innovationsforskaren Sören Sjölander, som är professor i innovationsteknik och har bl.a. forskat kring innovationsprocesser och FoU i industriföretag. Han är också initiativtagare till Chalmers entreprenörsskola. Om det är någon som kan leverera klara besked om vad som behövs göras för att ta tillvara forskningsresultat för att omsätta i företagande så är det han. Jonas Berggren från Chalmers Entreprenörsskola dök upp efter en stund och kompletterade bilden av den metodik man använder sig inom utbildningen och den noggranna utvalsprocess som de fåra sökande få genomgå innan antagning. Jag har ju min kunskap om Blekinge Business Incubator (BBI) att jämföra med och inser att vi har en lång, lång väg att gå på BTH innan vi kommer i närheten av vad som skapas på Chalmers, framför allt vad det tillgången till resurser. Forskningen finns på BTH, kulturen är tillåtande, men miljonerna - miljarderna!!?? Vad som behövs är uppenbarligen ett gäng riktiga entusiaster med ett stort nätverk inom näringslivet och som får lov att ta ut svängarna lite. Sedan bar det av till Sahlgrenska och en träff med Göteborg International Bioscience Business School (GIBBS). Jösses, vilka brighta studenter och vilken imponerade evalueringsmetodik de arbetat fram på Chalmers och Göteborgs universitet. Denna metod att värdera en innovation gentemot marknadsmässighet och bärande affärsplan skulle jag vilja lyfta till andra sidan skranket, dvs till de inom ALMI som har att värdera olika företagsansökningar. Ringde nyss Christine för att höra hur mötet med pensionärsorganisationerna i Karlskrona konserthall i eftermiddag hade gått. Min resa till Chalmers med gruppen som jag har ordföranderollen för planerades redan i maj och med bara två veckors varsel kunde jag tyvärr inte ställa upp, så jag är jätteglad att både Christine och Mats G hade måndagen ledig för detta möte. Paneldiskussionen hade förlöpt lugnt och sansat, men tydligen hade några i publiken inte betett sig så trevligt. Snart framme i hufvudstaden. Imorgon blir det alliansmingel.

Vad som är mer eller mindre viktigt

Idag blev jag uppringd av en reporter på Sydöstran. Jag förväntade mig självklart att det gällde en kommentar till (s)-budgeten då den presenterades idag. Döm om min förvåning när det istället handlade om att kommentera en motion skriven av den skånska riksdagsledamoten Johan Linander (c). Motionen handlade om att istället för att fira svenska nationaldagen den 6 juni, som är datumet då Gustav Vasa 1523 valdes till kung, kunde man flytta den till den 24 juni. Läs motionen i sin helhet: Ingen anledning att fira Gustav Vasa Jag menar, en dag som denna kanske det finns större frågor att fundera över. Oppositionsbudgetar, finanskris och finansministermöte i EU, militär inkallad i Thailand osv. Reportern ville till och med dra fram Gustav Vasas son Erik XIV. Han brände som bekant ner Ronneby och detta ville reporten ta som intäkt att vi blekingar historiskt skulle ha rättighet att bannlysa familjen Vasa - retroaktivt. Lite som att fiska i grumliga vatten, eller hur?! Jag tycker inte ärligt sagt att frågan är särskilt viktig. Jag har dagarna fulla med att lobba för mitt län, försöka bevara Marinens musikkår, besöka företag och träffa så många människor som det bara går. Jag tänker framåt, inte bakåt. Framför allt inte 415 år bakåt . Jag undrar om avsikten är att slå upp detta till en stor nyhet imorgon och att det kommer att stå "Storgräl inom borgerligheten" eller "Allliansen spricker på grund av monarkin". Nåja, galne Erik fick ju till slut sitt rättmätiga straff genom att förgiftas av ärtsoppa och bli begravd i domkyrkan i min födelsestad , Västerås. Slutet gott, allting gott.

Hurra!

I eftermiddags kom Olof hem med en stor och välkommen överraskning i matkassen. LÅNGFIL!! Denna produkt, framställd i landets norra regioner, med en mild smak och en konsistens som slime, har jag längtat efter i åratal. Min dagmamma kom från Norrland och hon bjöd ofta på långfil med lite socker på. Hela min familj blev till slut väldigt förtjust i den, men lika förfärade blev vi när affärerna i Mellansverige slutade att köpa in den.

Tänk att jag skulle ha en sådan tur i livet att träffa en man för livet, som inte bara delade min vurm för fiskbullar i hummersås, utan också för långfil. Olof och jag har båda med längtan ibland pratat om vad gott det skulle ha varit med en tallrik kall långfil. Nu kan vi alltså åter njuta av det och inte särskilt förvånade blev vi då långfilen även föll våra döttar i smaken. Tack Citygross!!

Tända ljus för Rödeby

Ikväll brinner det ljus runt om i hemmen här i Rödeby. Det är idag ett år sedan den oerhört tragiska händelsen med dödsskjutningen av 15-årige Simon inträffade. Tiden har gått fort och när jag pratar med folk här runt omkring upplever jag att polariseringen bland byborna, om vem som hade rätt och vem som gjorde fel, i mångt och mycket jämnat ut sig. Man vill minnas samtidigt som man vill gå vidare och det senare är just det vi måste fokusera på. Innan dödsskjutningen var det få som visste var jag bodde när jag sa att jag kom från Rödeby. Idag reagerar människor nästan med lite skräckblandad nyfikenhet på ortsnamnet. "Jaha, hur är det att bo där då? Vågar man det?". Det är ett stigmata vi delar med orter som Stjärnsund eller Malexander och som kommer att leva kvar för lång tid framöver. Det skulle vara bra om Rödeby i framtiden kunde bli ihågkommet som byn där man upplevde en stor tragedi, men där man också tog tag i saken och startade något positivt.

Lumberjack

Läste i dagens Sydöstran att tjänstgörande pressansvarig på Försvarsmusikcentrum bett Marinens musikkår om ursäkt för att han tryckt på fel knapp och i förväg publicerat ett pressmeddelande om musikkårens nedläggning. Det är inte han som ska be om ursäkt. Att man förbereder pressmeddelanden inför viktiga beslut är inget konstigt. Den som ska be om ursäkt är chefen för Försvarsmusikcentrum som uppenbarligen redan bestämt sig för en nedläggning innan förhandlingar och diskussioner ens inletts. Synnerligen dåligt ledarskap. Jag får väl gå ut och avreagera mig på den stora högen med ved som ligger på vår garageuppfart. Jag tycker faktiskt om att hugga ved. Liksom att gräva, rensa rabatter och skala potatis. Något udda kanske, men samtidigt meditativt. För övrigt anser jag att Marinens musikkår bör bevaras: http://www.bevaramarinensmusikkar.se/

Rör inte vår musikkår!

Jag vet egentligen var jag ska börja, så arg är jag. Vad i hela friden sysslar man med på Högkvarteret? Vilken agenda drivs vissa mellanchefer av som underminerar både verksamheten och högsta ledningen? Igår vid fem-tiden var ett möte utsatt mellan bland annat Marinens musikkårs musikaliske ledare Morgan Karlsson och C Prod Jan Salestrand. Medverkade gjorde också C FöMusC Laksjö och 1 timme innan mötet skickade hans stab ut ett pressmeddelande om att all försvarsmusikverksamhet skulle koncentreras till Stockholm och att Marinens musikkår därmed skulle läggas ner i Karlskrona. Det var ju detta man skulle diskutera på mötet, men det är ju uppenbart att det bara var ett spel för gallerierna. Laksjö hade redan bestämt sig och därmed basta. 10 minuter senare tog man tillbaka pressmeddelandet. Alltså, vad är det här? Det har gått så mycket prestige i denna fråga att vissa personer målat in sig i ett hörn och vägrar ta till sig någon som helst argument. En musikalisk verksamhet av denna världsberömda dignitet är så mycket mer än kronor och ören, men har man ingen förståelse för det, är man ingen musiker själv är organisationsrutor på ett papper så mycket viktigare än att man slår sönder en 350-årig tradition. Jag ringde ÖB Håkan Syrén i förmiddags och informerade honom om vad som hade skett. Han lät inte särskilt nöjd utan skulle ta itu med det omgående. Det är ju tyvärr så att när sådana här saker sker slår det alltid tillbaka på högsta chefen även om han inte är att klandra för sina underställdas tillkortakommanden. Jag har alltid haft och har fortsatt stort förtroende för Håkan Syrén, men inte för dem några pinnar ner som verkar åsidosätta allt vad rim och reson heter. För den som läser detta rekommenderar jag länken: http://www.bevaramarinensmusikkar.se/ To be continued.

Bara Brudar till Berlin

Idag börjar stegtävlingen i Riksdagen om vilket lag som först går till Berlin. Stegmätaren är inprovad, jag har 2000 steg från bostaden till kontoret. Med 2000 steg tillbaka behöver jag alltså bara fylla i dagen med 8000 steg till. Snittet per dag ska alltså vara 12000 steg. Vi är ett gäng tjejer som bildat laget "Bara Brudar" i dubbel bemärkelse och ambitionerna är höga. Jag tog trapporna upp till nionde våningen istället för hissen. Puh, säger jag bara! Det här behövs verkligen.

Intressanta besked från Tullverket

Under förmiddagen höll Skatteutskottet en öppen utfrågning av Tullverkets ledning om utvecklingen av dess fortsatta verksamhet. Diskussionerna gick ju höga i våras efter det att "Kostymgruppen" hade presenterat sitt förslag till neddragningar inom Tullens verksamhet. Jag var en av dem som var mycket kritisk till dels den modell för beräkningarna som man hade använt sig av, dels till de slutsatser som drogs och de allvarliga konsekvenser det skulle ha fått för Tullens hela verksamhet. Sedan Tullen i vårproppen fått en varaktig ramförstärkning om årliga 50 Mkr så har åtminstone den ekonomiska debatten lagt sig. Det visar sig snarare att man genom större pensionsavgångar än beräknat går betydligt mer på plussidan än som var tänkt från början. Frågan man då genast ställer sig är hur det då går med kompetensöverföringen från gamla till nya medarbetare. Jag ställde tre frågor som gällde personalförsörjningen, metoden med selektering av godsflödet från färjorna, framtiden för den maritima underrättelsecentret i Karlskrona och hur det kommer att gå för tullhundarna i framtiden. Vad det gäller personalförsörjningen pågår arbete med det just nu. Man har uppmärksammat metoden med selektering som både Karlshamn och Malmö arbetar efter och ser den som ett mycket gott exempel och Lennart Nilsson, som svarade på frågan, berömde personalen för deras initiativförmåga. Framtiden för MUC är oviss såtillvida att det pågår en utvärdering var denna verksamhet bäst kan bedrivas. ATT den ska bedrivas står utom all tvivel, eftersom ett närmare samarbete mellan tull, polis och kustbevakning är prioriterad. Jag tycker ju att eftersom Kustbevakningens huvudkontor och underrättelseavdelning ligger i Karlskrona vore det naturligt att MUC också fortsatt fick vara placerat där. Vad det gäller vovvarna tittar man just nu på en ny metod för att träna hundarna till att bli ännu bättre och effektivare i narkotikasökningen. Positivt alltså. Flera ledamöter hade frågor om synligheten, dvs om man ämnar gå vidare med förslaget om att minska gränspersonalen till förmån för fler underrättelseanalytiker. Den frågan rundade tulledningen elegant, men jag kunde inte tolka det på något annat sätt än att - ja, man ämnar att gå i den riktningen. Det ska bli intressant att se resultatet av de fyra arbetsgruppernas presentationer. Dags att sussa inför ännu en dag i rikets tjänst.

Engagerade ungdomar

Idag har varit en sådan där dag då jag pysslat med allt samtidigt. Motionsskrivande, evenemangsanordnande, mejlsvarande, mediapratande, läxläsande med dottern osv osv. Mitt liv är ofta så. Först händer inget och sedan händer allt på en gång. Utan min fullkomligt ovärderlige sekreterare Anders vore jag helt lost. I eftermiddags träffade jag elever på NTI-gymnasiet i Karlskrona. Jag berättade om hur Riksdagen fungerade, hur det är att vara riksdagsledamot och hur det kan komma sig att jag tycker att det är så roligt att arbeta politiskt. Det var nyfikna och frågvisa elever och det tycker jag är jätteroligt eftersom man då får igång en bra diskussion om vad politik är och under vilka villkor vi som tar på oss förtroendeuppdrag arbetar under. Det blev givetvis också en diskussion om FRA eftersom det engagerar många unga och av dessa var flera mycket pålästa. Jag tycker vi landade riktigt bra när jag med mina egna erfarenheter av signalspaning kunde förklara och ge svar på många av de frågor de hade. Engagerade är också flera av de medborgare som hört av sig till mig med olika idéer, efter det att jag för en vecka sedan hade en annons i båda lokaltidningarna om att det just nu är tid att väcka motioner till Riksdagen. Precis som jag trodde funderas det mycket runt om i de blekingska hemmen, men att många av idéerna kanske inte alltid når fram. Jag har iallafall fått flera bra motionsförslag som jag ämnar arbeta vidare med. Nähä, nu får det bli bums i säng. Ska vakna igen om 4 timmar........

Att göra bloggande till en vana

Hoppla. Helt plötsligt skriver vi den 28 september. De senaste två veckorna har varit sjukt fyllda av allsköns aktiviteter. Dels att komma hem från andra sidan Atlanten, öppna Riksdagen, komma in i vardagsrutinerna, tjejerna som börjat i ny skola, beskedet om försvaret och materielförsörjningen, budgetpresentationen och mycket mycket mer. Någonstans mitt i allt det här ska stunden för att skriva ned sina reflektioner och åsikter på en blogg passas in. Hur göra? Om det är någon mer van bloggare än jag som har något fiffigt tips mottages det tacksamt. En efter en försvinner de gamla storstjärnorna ur tiden. Nu senast Paul Newman, en av det senaste århundradets snyggaste män, enligt mitt förmenande. Ja, bortsett från min man förstås :-) Paul Newman jämställs i dagens Aftonbladet med nutida stjärnor som Tom Cruise och Brad Pitt. Jag undrar egentligen om den journalist som gjort den jämförelsen vet något om karaktärsskådespeleri? Cruise och Pitt må vara filmstjärnor, men i närheten av Paul Newmans artisteri kommer de aldrig att komma. Han hade DET DÄR, den där egenskapen som är så svår att sätt fingret på eller definiera. Vila i frid, Paul. Vi ska snart iväg och skaffa en ny familjemedlem. Vår ena undulat, Doris, blev sjuk och dog trots intensiv behandling och en mer ledsen änkling än Mats får man leta efter. Idag ska Mats få sällskap igen och vi hoppas att han och den lilla damen som följer oss hem idag ska komma bra överens.

Äntligen hemma

Efter två veckor på resande fot i Chile och USA är det svårt att beskriva känslan av att sätta fot i sitt hemland och omgivningen där egentligen allting spelar roll, hos min familj. Av att få krama mina döttrar och min man. Jag har saknat min familj så att det har gjort ont i mig. Samtidigt som jag har träffat på många människor som har gjort stora avtryck och som jag kommer att ha fortsatta kontakter och meningsutbyte med. Att komma hem efter dessa två veckor innebar också att snabbt sätta sig in i vad som hänt på hemmaplan och det har varit en hel del positiva nyheter. Inte nog med sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare, barnomsorgssatsning, de infrastruktursatsningar som kommit Blekinge till del utan också det mycket efterlängtade och helt nödvändiga beskedet från regeringen att man gör halt och börjar om från ruta ett i försvarsfrågan. Ännu är det väldigt osäkert vad lördagens besked innebär rent konkret, men icke desto för ty känns det å personalen på F17:s vägnar skönt med en paus i arbetet.

Blåsor på fötterna

Nättillgången krånglade i Chile de sista dagarna och nu befinner jag mig iWashington DC med nästa gäng, Exportkontrollrådet. Det var en otroligt vacker flygning längs med Anderna från Santiago till Panama, där jag mellanlandade. Lite nervös var jag för flygningen mellan Panama och Dulles Airport, WDC, eftersom jag skulle befinna mig mellan orkanerna Hanna och Ike. Av detta märktes dock ingenting, utan jag landande tämligen händelselöst i Washington inatt vid 01-tiden, dvs 07 Sverigetid. Innan jag lagt mitt trötta huvud på hotellkudden hade det hunnit bli 4 på natten, men redan vid nio var jag uppe och sugen på att se mig omkring eftersom jag inte varit här tidigare.

Jag ringde Tomas och Jan-Erik på EKR och vi sammanstrålade på Union Station vid lunch. Efter lite näringstillskott ville herrarna gå och shoppa, medan jag ville se mig omkring i staden. Lite av omvända världen alltså.

Det hampade sig inte bättre än att jag faktiskt gick hela vägen tillbaka till hotellet i Georgetown och på vägen hann jag besöka Capitol Hill, Botanic Gardens, Navy Memorial, FBI Headquarters, The White House, Washington Monument, Worls War II Memorial, Lincoln Memorial, The Vietnam Veterans Memorial och Watergate. Men så tog det nästan fem timmar och ett antal blåsor på fötterna också. Det var det dock värt eftersom vädret är helt underbart. Efter att ha frusit i nära en vecka i Chile är det himmelriket att vistas i 27 grader och klarblå himmel. Lite tur har vi , eftersom orkanen Hanna blåste förbi i förrgår och Ike eventuellt inte väntas förrän om ett par dagar. Alltså när vi beger av härifrån till New York.

Det var ändå en känsla av andakt jag fylldes av när jag för en stund slog mig ner på trapporna vid Lincoln Memorial, alltså där Martin Luther King höll sitt beröma tal "I have a dream". Att vissa drivkrafter är större än människan själv. Drivkraften att varken stat, fördomar, traditioner eller religion ska komma ivägen för vad just man själv vill göra med ditt liv. Det frihetsideal som hela USA är genomsyrat av och som vi i det kollektiviserade Sverige bör ta större exempel av.

Sov gott, John Blund

Jag har äntligen kommit ikapp tidsskillanden. Började dagen med trekvart på hotellets gym, en stadig frukost för att sedan tillbringa dagen på huvudkvarteret för Economic Commission for Latin America and the Caribbean (ECLAC). Det är en av fem regionala FN-kontor med uppgift att främja ekonomisk utveckling och tätare samarbete i och mellan de Latinamerikanska länderna. En av dess främsta prioriteringar är den sociala utvecklingen i regionen och i det arbetet bidrar även SIDA.

Här har man verkligen något att bita i. Sydamerika är allt annat än homogent med länder i olika stadier av ekonomisk och demokratisk utveckling. De nationella systemen för skatter, socialförsäkringar, utbildning mm varierar oerhört. Dessutom spretar intressesfärerna när det gäller handelsutbyte och frihandelsavtal. Norra delarna strävar mot USA, de västra mot Asien. Motsvarigheten till EU med en gemensam agenda och känsla av samhörighet är inte helt lätt att få till stånd i Sydamerika med tanke på både historien och med nuvarande regeringar som Chavez Venezuela. I Chile räknar man med att fattigdomen i år ökar med 3% trots en fantastisk ekonomisk utveckling. För att motverka det har man sänkt bränsleskatten men tyvärr har livsmedelspriserna stuckit iväg istället. Skillnaderna i levandsstandard mellan fattiga och rika är väldigt stora.

Mitt huvud är alltså fyllt av tankar och funderingar. Det tar lite tid att smälta så mycket information och få ihop det pussel som situationen i Sydamerika utgör. Det får iallafall många av de diskussioner som vi har hemma att verka rätt futtiga.

Imorgon ska vi träffa chilenska skattemyndigheten samt motsvarigheten till Urban Bäckström, dvs ordföranden i den chilenska näringslivet.

Läste att Lennart Swahn gått ur tiden. John Blund har tystnat och därmed också en del av min barndom. Sov gott, Lennart. Sov gott, John Blund.

Bilden: Jag och Rudolf Buitelaar, chef för projektkontoret, ECLAC

En stolt nation

Precis tillbaka på hotellet efter en dag fylld av intryck. Klockan är strax 1900 lokal tid. På förmiddagen gav vi oss av till Isla Negra och nobelpristagaren Pablo Nerudas hem. Han hade tre hem, men det var i detta som han trives bäst och spenderade sina sista dagar i. Det låg uppe på en klippa med en utsikt över Stilla havet med rasande vågor som tog andan ur mig. Huset och trädgården var byggt av sten och för en stenfantast som jag var det rena drömmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag kommer hem och får börja mura. Neruda var en samlare av guds nåde. I hans hus fanns allt ifrån galjonsfigurer, skeppsmodellsamlingar, snäckor, färgade glasbägare och mycket, mycket mer. Hans hem var verkligen präglat av den konstnärssjäl han var.

Därefter bar det av till vingården Tarapacá som omfattar 2300 hektar vinodlingar. Det var ganska kyligt, eftersom det fortfarande är tidig vår här i Chile. Det som gjorde stort intryck på mig var inte bara vindalens inramning, ett snöklätt Anderna, utan också den totala stillheten. Intryck gjorde också de exeptionellt goda vinerna och den varsamhet med vilken de framställs. Vinproduktionen i Chile sker under strikt lagstiftning och Viña Tarapacá får varje besök av inspektörer från staten som kontrollerar framställningen.

Chile är ett kontrastfyllt land med stark ekonomisk utveckling samtidigt som stor del av befolkningen har det påvert. På vägen tillbaka till Santiago passerade vi många slumområden, men mitt bland brädlappar och korrugerad plåt fanns moderna lekplatser där föräldrar lekte med sina barn och flög drake. Det sistnämnda verkar vara oerhört populärt och när jag såg drakarna sväva över slummen insmög sig en liten filosofisk tanke om att det kanske symboliserade önskan om att ta sig därifrån. Mot ett bättre liv. må de lyckas.

Imorgon ska vi träffa och föra diskussioner med representanter från det Sydamerikanska ekonomiska samarbetsorganet ECLAC och FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien. Hårt arbete med andra ord, så det känns bra att vi mjukstartat med dagens utflykt så att jatlagen har gått ur benen och man kan vara på alerten imorgon. Saknar dock min familj. Hela tiden.

Äntligen i Chile

Efter 24 timmars resa från Blekinge, via Paris, till Santiago anlände vi äntligen imorse halv åtta lokal tid. Det vill säga halv två svensk tid. I Chile är det tidig vår, träden håller precis på att slå ut och temperaturen varierar från 5 grader på morgonen till runt tjugo på eftermiddagen. Inflygningen över Anderna tog andan ur mig och utanför hotellrummet har jag utsikt över snöklädda toppar på över 4000m. Här finns det skidanläggningar men det är fortfarande vikt åt den mer burgna befolkningen. Många brasilianare tar sig hit över helgen för lite skidåkning.

I Santiago bor ca 6 miljoner människor, vilket är halva Chiles befolkning. Staden är modern, men omgiven av kåkstäder och tät smog. Mitt första instryck hittills är iallafall att chilernarna är oerhört trevliga. Imorgon söndag stundar besök I Pablo Narudas hem mm,

Streeeeeessad!

Imorgon bär det av till Chile med Skatteutskottet och veckan därefter till Washington och New York med Exportkontrollrådet. Klockan är tio på kvällen och jag har inte ens packat klart. Jag har ett grymt stressug i magen, mest på grund av att jag har ångest över att vara ifrån mina tjejer så lång tid. Dom kommer att ha det alldeles utmärkt hemma med pappa, det vet jag. Men jag! Jag har ett oerhört stort behov av mina barn och kommer att längta alldeles förfärligt efter dem. Samtidigt förstås som jag ser fram emot en väldigt intressant resa. Idag på eftermiddagen var det kommunfullmäktige där bland annat investeringen för BTH:s nya lokaler i Karlskrona debatterades. Jag förstår inte sossarnas motstånd mot att ge BTH option på att få kunna äga sina egna lokaler. Det skulle ju ytterligare stärka både högskolans och i förlängningen kommunens ställning. Gör man halt i processen för en ny förhandling stannar hela etableringen upp och det har vi inte råd med. Ett ämne som inte fick lika stort debattutrymme men som var lika viktig och intressant var Äldrenämndens Framtidsprogram. Det är ett synnerligen framåtblickande program med ett tydligt fokus på individens behov och betydelsen av att forma verksamheten utifrån det perspektivet och inte tvärtom. Låt oss en gång för alla sluta ojja oss över "köttberg" och ålderspucklar. Låt oss liksom Västervik jobba för att istället locka till oss äldre till kommunen genom att erbjuda både bra service, fritidsmöjligheter, restaurant- och uteliv och attraktiva boenden. Karlskrona som student- och pensionärsparadis - varför inte?! Bra gjort, Framtidsgruppen.

Svampplockning och helikoptrar

I helgen gav vi oss ut i skogen för att se om det kommit någon svamp än, främst kantareller förstås. Och döm om vår lycka när vi snubblade över det ena kantarellstället efter det andra. Smörfrästa kantareller i grädde på en rostad macka - kan man komma närmare himlen än så! I fredags fick personalen på 3.helikopterskvadronen i Kallinge det muntliga beskedet att avvecklingen av hkp4 skulle fortsätta, men inte till den grad att snabb återhämtning skulle vara omöjlig. Det efter att bl.a flygvapeninspektören i förra veckan hade träffat ett extrainkallat försvarsutskott. Situationen för försvarets helikopterförmåga är en komplicerad historia, eftersom avvecklingen av gamla system inte går i takt med införandet av nya på grund leveransförseningar. Om man nu ställer de nyligen modifierade hkp4 på marken förloras för en lång tid framöver framför allt det viktiga stöd till samhället som vertolerna utgör vid bland annat skogsbränder. Jag har framfört ett förslag om att behålla två av helikoptrarna utan att det skulle ha någon inverkan på införandet av hkp14 och hkp15. Detta skulle ske med personal som iallafall inte skulle utbilda sig på den nya systemen. Jag hoppas på att försvarsdepartementet nappar på detta. Ibland kan man faktiskt både äta kakan och ha kvar den. Huvudsaken är att personalen på skvadronen får ett tydligt besked.

Men så äntligen!

Så länge som jag har planerat att starta min blogg. Så länge som jag har varit sur på mig själv för att jag inte fått tummen ur när det finns så många tankar som har velat komma på pränt. Till slut kom då den här dagen när det är busväder ute, barnen hellre ville spela dataspel än att leka med sin mamma och jag fick INSPIRATION. Ska bara få till det layout-mässigt. Sen får vi se. Återkommer!